“Få se nu, känner jag nån som är äldre?”

Heja Livets banner från Facebookgruppen.

Har ni hört talas om Heja Livet? Om du identifierar dig som kvinna är chansen stor att du redan är medlem eller följare. Det startade som en grupp på Facebook och är idag ett framgångsrikt företag, en trygg och stöttande mötesplats för kvinnor och en unik plattform för det som är Heja Livets motto: Creating Womanhood. Jag skulle kunna skriva mycket om varför Carro Levy och Emely Crona Stenberg är sådana viktiga aktörer och hur genial deras idé är, men det får bli någon annan gång. Hur som helst fick de jämställdhetspriset på Årets nätängel, samma gala där jag fick pris. Efteråt hörde de av sig och undrade om jag kunde skriva några rader om att bli äldre, eftersom det var ett ämne som många efterfrågade. Så jag fick tänka igenom hur det är att åldras, något jag verkligen inte gör till vardags. Det blev till slut en text som publicerats hos Heja Livet! och som ni nu får läsa här:

När Heja Livet frågade mig om jag kunde skriva en text om hur det är att åldras, tänkte jag ”hm, få se nu, känner jag nån som är äldre?” Nej, så tänkte jag inte, men jag hade kunnat göra det, för jag har rätt dålig koll på det där med ålder. Inte så att jag inte vet hur gammal jag är, det handlar mer om en blindhet för hur jag uppfattas av andra. Kanske finns det en medicinsk term för att ha en förvrängd bild av sig själv, vad vet jag. Men nu när Heja Livet frågade, fick jag ändå chansen att ägna några tankar åt min ålder.

Jag fyller 60 i sommar. Jag måste låta det sjunka in ett tag. 60 år! En 60-åring är ju en gammal tant med begynnande krämpor. En varm och rund mormor och farmor som kallar sina barnbarn för ”livets efterrätt”. Men vad ska jag säga om mina barnbarn, jag som inte ens har beställt in huvudrätten ännu? För inuti mig tittar samma kvinna ut genom mina ögon som när jag var 18. Jag är antagligen inte lika kantig och svår som jag var när jag var 18, men i övrigt är det ingen skillnad. Jag har inte blivit cynisk och jag har inte blivit bitter och det är nog de enda grejer jag oroade mig för när jag var yngre. Ska jag bli sån där? tänkte jag. Men det visade sig vara valfritt.

Det finns egentligen bara två sätt att tänka om sitt eget åldrande. Det ena är att förskräckas över hur gammal en har blivit och kämpa mot de fysiska yttringarna, det andra är att tänka att varje år som en får fira födelsedag betyder att en har fått vara kvar på jorden ett tag till, med allt underbart som det medför. Tänk så härligt att fylla år! Att ha sin alldeles egna dag, en dag som firar ens liv, inte ens prestationer eller andra framgångsmarkörer, ja förutom framgångsfaktorn att inte ha dött sedan sist.

Att åldras innebär rent statistiskt att jag får mindre tid kvar på jorden, men sanningen är att livet inte bryr sig särskilt mycket om statistik. Vi kan inte komma dragandes med demografiska kurvor för att komma undan sjukdomar eller olyckor. Så jag ser inte antalet år som ett hot mot mitt liv.

Tvärtom, ser jag många fördelar med åldrandet. Det är inte dumt att ha lång erfarenhet av sitt yrke och av livet. Jag har till exempel helt slutat känna mig otillräcklig rent kunskapsmässigt, därför att jag vet att ingen kan kunna allt ändå. Det går alldeles utmärkt att kolla med nån annan som kan. Jag låter mig inte längre tryckas ner av illvilliga människor. Idag kan jag säga ifrån eller ignorera dem, för jag ser det inte längre som ett misslyckande om andra tycker illa om mig. Varför gjorde jag ens det förut? Kanske för att jag trodde att det var viktigt att vara omtyckt av varenda människa på jorden. Så många onödiga timmar av mitt liv har gått åt till att försöka vara en present till omvärlden! Inte en enda minut till! Jag erkänner inte längre stereotyperna för en kvinna i min ålder, vilket betyder att jag har lämnat konkurrensen och sneglandet bakom mig och valt samarbetets betydligt mer konstruktiva affärsmodell.

Antagligen finns det negativa sidor av åldrandet också men det får ni fråga pessimisterna om, för jag kommer helt ärligt inte på en enda sak.

Posted in Publicerat | Comments Off on “Få se nu, känner jag nån som är äldre?”

Lucka 24: Varning för varning

Avslutningsvis vill jag bara upprepa vikten av att vi inte larmar och går på. Alla dessa varningar kring nätet är farligt för barn och unga. Det är farligt därför att:

  • Varningarna ökar risken att unga håller sina aktiviteter hemliga för vuxna. Och vårt enda sätt att skydda barn är se till att de vill prata med oss. Vi kan inte stötta unga om de tror att vi ska bli arga, rädda eller ledsna ifall de berättar.
  • Varningarna riskerar att skuldbelägga den som råkar illa ut, t ex genom att bli offer för manipulation. Det blir som kort-kjol-debatten än en gång och så kan vi ju inte ha det.
  • Varningarna baseras på känslomässiga reaktioner snarare än rationella. Och oroliga vuxna är självklart ett sämre stöd för unga än de som håller sig lugna och kan lyssna till ungas egna erfarenheter.
  • Varningarna oroar även barn, helt i onödan. Barn ska inte behöva gå omkring med ångest för nåt de har gjort eller sett. Det är vuxnas ansvar att avlasta dem från oro, inte sprida den. Finns det på allvar nån som tror att barn inte uppfattar de huvudlösa påståendena om att hjärnan tar skada av skärmtid? Att de använder sina skärmar och mår bara fint? Jag tror inte det. Jag misstänker att många känner sig kluvna och stressade över hur deras användning hackar deras hjärnor, förstör deras intelligens, stressar deras synapser och förstör deras framtid. Det kan vi ändra på.

Sådär, nu är sista luckan avklarad. Det har varit ett mycket större åtagande än jag trodde när jag fick idén. Jag förstod nog att det skulle bli en del jobb, men jag tänkte tvinga mig själv att få det gjort eftersom jag behövde få ihop ett bokmanus om just de här frågorna. Den tanken blev starkare när jag fick sånt gensvar och idag har jag fått in pengar så att jag kan ta ett par veckor ledigt och skriva. Har du tankar om vad som behövs? Håll utkik, eller maila mig direkt. Vill du bidra? Du kan stötta mig på Patreon, bidra via PayPal, Facebook eller Swish (qr-kod nedan). God jul och tack för att ni följde! <3

Skanna om du vill swisha ditt bidrag till mig, annars: 0702735323.
Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 24: Varning för varning

Lucka 23: Jullovstips

Kom ihåg att det är lika roligt att leka med kottar!

Dan före dan tänkte jag ta upp några av de orosmoment som brukar ventileras i samband med skärmar: nyttan av att ha tråkigt och att bli stressad av sociala medier.

”Det är nyttigt att ha tråkigt” är ett extremt vanligt uttalande när barns uppväxtvillkor diskuteras. Skärmarna har spätt på den debatten med sin inbyggda möjlighet att slippa ha tråkigt. Vilket alltså diskuteras som om det vore ett problem. För mig, som får stresspåslag av att stå i en kö, är det en räddning att kunna göra nåt kul med mobilen så att stressen lägger sig. Jag misstänker att det ligger en hel del gamla ruttna normer i synsättet att det skulle vara nyttigt att ha tråkigt. För några år sedan tröttnade jag på det hurtfriska traderandet av tråkighetens nytta, att jag bestämde mig för att gräva lite. Kanske skulle det visa sig att det var som det där med att man inte ska simma en timme efter maten, som återberättas generation efter generation, utan att vara det minsta sann, tänkte jag. Delvis var det så.

Det visade sig att den forskning jag hittade till stor del bestod av berättelser om mänskliga öden, där tråkigheten hade sporrat individer till stordåd. Intressant läsning, men inte mycket mer än det. Vi kan i princip lära oss en sak från dessa anekdoter: för vissa människor är det nyttigt att ha tråkigt. De lär oss dock inte att det är nyttigt att ha tråkigt i allmänhet.

”Similarly, well-known neuroscientist Susan Greenfield said she had little to do as a child and spent much time drawing and writing stories. These became the precursors of her later work, the scientific study of human behaviour. She still chooses paper and pen over a laptop on a plane, and looks forward with relish to these constrained times.”

Teresa Bolton är en av de forskare som strösslar med den här typen av anekdoter. Sen finns det andra, mer seriösa studier som har visat samband (dock ej orsakssamband) mellan hög uttråkningsgrad och känslor av aggression mot sig själv och en hel del annat självdestruktivt beteende. Jag tycker att det är ett väldigt intressant område och jag kommer nog att gräva mer i det men tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att vi faktiskt inte vet om det är nyttigt för alla individer att ha bli uttråkad. Den som vet att hen mår bra av det, bör naturligtvis se till att ha det lite småtrist mellan varven. Den som har lagt märke till att hens barn uppfinner ett nytt land, börjar bygga en båt eller liknande så snart det blir tråkigt, bör naturligtvis se till att det uppstår sådana luckor. Den som däremot är tveksam, eller rent av har identifierat att hens barn uppvisar destruktiva drag när känslan av att hjärnan inte har något att göra infinner sig, bör naturligtvis avhålla sig från att påstå saker. Och även säga till när andra gör det.

Bara för att ingen nu ska bli irriterad, känns det som att jag måste deklarera att jag absolut inte är en sån som tycker att barn ska ha ett späckat schema på sin fritid. Själv är jag ordförande i ledighetskommittén och har inte en rastlös cell i min kropp. Det handlar inte om det. Det handlar om att vissa människor inte orkar med att hjärnan går ner i aktivitet i en kö, på en bussresa, på en själsdödande tråkig lektion i skolan, på ett personalmöte där allt hade kunnat punktas upp i ett mail och röstats om i ett enkelt quiz. Vissa tycker att sånt kan vara vilsamt, men inte alla. Det kan bero på många saker. Oavsett orsak har ingen rätt att säga till ett barn att det är nyttigt att ha tråkigt. Det är ok att säga ”Jag har lagt märke till att du brukar hitta på en massa roliga saker när du inte har nåt att göra, så jag tror att du orkar ha tråkigt en stund.” men det är inte ok att upprepa nyttan av att ha tråkigt som ett mantra.

”Mitt barn får prestationsångest av sociala medier” är nästa påstående jag tänkte diskutera. Jag tror nämligen inte att det är likes och kommentarer som är orsaken till negativa känslor i samband med användning av sociala medier. Att det finns rapporter om Facebookdepression, Instagramångest eller Snapchatstress, för att inte tala om Tiktokkris (kom ihåg var ni läste det först!), betyder inte mer än att någon har lyckats få ungdomar att berätta att de kan känna sig otillräckliga, att alla verkar ha så mycket roligare, att alla andra har råd att åka på semester, osv. Inget nytt under solen, således. Att dölja hur många likes en bild får kommer aldrig att ändra på det faktum att många människor jämför sig med varandra på daglig basis, oavsett om det är på eller utanför nätet. Jag blir trött av satsningar som Instagram och Facebook gjort:

Tidigare i år började Instagram att gömma hur många likes en bild har fått […] Ambitionen: Att minska like-stress och ”destruktiva jämförelser”.

Om du eller ditt barn känner stress över att ni stannar hemma på jullovet medan alla andra åker till fjällen eller Dubai, tycker jag att ni snarare ska uppmuntra sociala medier och ta tillfället i akt att tala med barnen om avundsjuka och andra känslor när en jämför sig med andra.

Att känna sig avundsjuk på andra är inte ett nytt fenomen, men med sociala medier blir det synligare. Vi matas med andras framgång och lycka – något som för barn kan vara extra svårt att hantera. Grundproblemet här är känslan av att andra har det bättre än en själv. Det är smartare att ta tillfället i akt att jobba med den känslan än att försöka få barnen att sluta hänga på Instagram eller Snapchat under lovet.

Jullovet kan vara en alldeles utmärkt förevändning att prata om såna här saker med sina barn. Berätta att en själv bär på sådana tankar, men att det inte är rationella tankar. Få barnen att förstå att det vi ser på Facebook eller Instagram är en väldigt liten del av någons liv. Vi får aldrig se hela människors liv, på eller utanför nätet. Alla har garanterat problem, även de som verkar ha ett perfekt liv. Ta chansen att diskutera sådana saker. Det är viktigt att barnen tidigt får hjälp att utveckla strategier för att hantera känslor och sinnesstämningar som kan väckas av sociala medier och även för att vara en bra kompis och stötta andra. De vuxna kanske kan vara förebilder genom att lägga ut nåt som inte är finputsat; en osminkad bild, ett misslyckat kakbak, eller en närbild på bostadens största dammråtta, som jag gör varje år.

God jul! Här får ni julklappen att er julstädning duger som den är. Om ni drabbas av tvivel, kan ni jämföra er med vårt sovrumsgolv.

En del barn kan vara tveksamma till att ens använda sociala medier därför att de inte har något kul att lägga upp. Varför inte försöka komma på något roligt som går att göra hemma? Fånga upp de här funderingarna i flykten och fundera tillsammans över vad som vore roligt att lägga upp. Har man inte råd att åka på semester kanske man kan dokumentera sin samling (visst har alla minst en sån?) och berätta om den, göra experiment i köket, filma sina intressen för att lära ut till andra, eller något annat enkelt och billigt. Kanske egna unboxing-videos?

I år måste dessutom vara det bästa året någonsin att prata om klimatfrågan. Nu kan en säga “Kolla vad bra vi har det – vi stannar hemma och sparar därmed på miljön.” Fundera på vad barn och vuxna kan lägga ut för bilder på det temat i stället. De här tankarna kan sporra en diskussion med barnen om existentiella frågor som annars kan kännas svåra att närma sig. Prata om utseende, insida, utsida, kroppar, funktion, sexualitet och andra frågor som aktualiseras i sociala medier. Prata om vad som är viktigt i livet. Vad gör dem lyckliga? Gör en lista och ändra i den allt eftersom. Kanske går det att förvandla till en fotoutmaning som barnen kan lägga upp i sociala medier? Ta en bild varje dag på något som är viktigt.

Det kan också vara en idé att fundera ett varv över vilka man följer i sociala medier. Får man ont i magen av vissa som man följer – avfölj dem eller gör en inställning så att deras postningar inte syns. Man måste inte följa alla, även om det är ens kompisar.

Med risk för att verka tjatig: att skylla nedstämdhet på ”like-stress” riskerar att förminska den påverkan som destruktiva normer har på våra liv och det faktum att även barn påverkas av den. Det riskerar också att dölja verkliga orsaker till nedstämdhet och skuldbelägga de unga användarna för fenomen som har funnits åtminstone så länge vi har kunnat dokumentera människors liv.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 23: Jullovstips

Lucka 22: Skärmtid

Skärmtid som begrepp började användas då det bara fanns stationära datorer och man ville få överblick över hur länge folk använde de där tingestarna. Då gick det att mäta antal timmar och minuter, eftersom mätobjektet satte sig ner framför sin skärm och gjorde i princip inte något annat under tiden*. Det var en enkel beräkning, antingen hade du skärmtid eller inte. Idag är det inte så. Beroende på hur vi definierar skärmtid, om den ska vara aktiv eller om passiv tid räknas också, skulle vi kunna säga att många av oss har 24 timmars skärmtid per dygn. Det gör att som mätinstrument är skärmtid obsolet och jag tycker att det borde sluta användas helt i forskningssammanhang.

Skärmtid är också ett alldeles för vitt begrepp för att vara till någon som helst nytta. Eftersom skärmtid kan innebära allt mellan himmel och jord, blir det oanvändbart eftersom det inte beskriver någon aktivitet eller ens typ av aktivitet. Det är det grundläggande skälet till att vi aldrig kommer att kunna besvara frågan om skärmtid är bra eller dåligt, som jag skrev om i lucka 3. Vi kan lika gärna ställa frågan om livet är bra eller dåligt, så har vi gjort det ordentligt.

Att påstå att skärmarna har orsakat stillasittandet riskerar att förminska de belagda orsakerna, som stillasittande vuxna, städer byggda för bilar, att det första som möter en är en rulltralla medan trapphuset ligger bakom branddörrar, elgräsklippare, osv. I årtionden har vi byggt samhället för att slippa röra oss, men det blir väldigt tungt om vi ska rannsaka vårt eget beteende. Om vi själva måste börja gå överallt, det finns det inte tid för! Om kommunen att prioritera gång- och cykelvägar framför nya parkeringshus, det kräver kanske att beslutsfattarna också styra om sin livsstil. Då är det enklare och billigare att skylla på skärmarna. Då slipper vi själva ta ansvar, vi slipper förändra vår bekväma livsstil och vi kan lägga skulden och ansvaret på den yngre generationen. Smart ju!

”Younger children need face to face social interaction and screens are no substitute for this.”

I debatten kan det förefalla som om yngre barn är hänvisade till skärmar och att de riskerar att inte få kroppskontakt, missar motorisk utveckling, att barn inte längre leker, osv. Jag vill inte peka ut enskilda debattörer så jag länkar inte här, men ni har säkert sett alla argumenten. Debattörernas retoriska grepp går ut på att peka på enskilda exempel, t ex att barn gärna spelar pusselspel på en platta, och sedan medvetet överdriva omfattningen och konsekvenserna för att få det att låta som om det skulle vara allt de små barnen får göra nu för tiden. Men finns det nån som på allvar tror att barn inte behöver kropps- och ögonkontakt? Som pga skärmar har slutat ha fysisk kontakt med sina barn? Det har jag mycket svårt att tro. Visst kan det tänkas att det finns vårdnadshavare som lämnar barnen med en skärm och inte pratar med dem, håller i dem eller ser dem i ögonen, men det är ett extremt scenario. Då beskriver vi en familj som har stora problem och som måste få hjälp. Det är inte en rättvisande beskrivning av barns generella uppväxtvillkor.

Visst finns det problem, mer eller mindre allvarliga beroende på individ och situation. Dessa måste vi hitta bättre sätt att förhålla oss till än att romantisera det som har varit och skamma det som är nytt. Ett vettigare förhållningssätt kan innehålla tankar om acceptabla förluster; att vi vinner något men förlorar något annat vid varje ny teknikintroduktion. Vi fick sämre sömn när vi fick elektricitet och ändå är det idag en ytterst extrem hållning att vi ska sluta med el. Ett rimligt förhållningssätt tar också hänsyn till att individer och grupper kan reagera olika och att vi inte kan utgå från våra egna känslor och reaktioner när vi ska tänka om det nya.

Här måste jag få ranta lite över ett av de knasigaste uttrycken för skärmpaniken så det roligaste argumentet av dem alla. Jag har tagit det från Twenge men ni har nog hört det i nästan exakt samma ord hos andra.

”Even Steve Jobs limited his kids’ use of the devices he brought into the world.”

När blev Steve Jobs en auktoritet på barnuppfostran? Eller ens på digitalisering? Var han inte helt enkelt entreprenör och affärsman? Och förlåt mina fördomar, men jobbar de inte nära nog dygnet runt där nere i Silcon Valley? Hur skulle de då ha haft tid att skaffa sig erfarenheter av barns uppväxtvillkor? Det går naturligtvis att argumentera för att de som har skapat våra digitala verktyg har kunskap som vi inte har och därför kan göra mer informerade val än vi kan. Men även om de skulle ha rätt, varför är lösningen att ta bort verktygen, varför stöttar vi inte barn att hantera dem? Tror de på allvar att en skärmfri uppväxt är bra i en digitaliserad värld? Tydligen är det många som gör det och orsaken är nog främst den rådande mediepaniken, som har skapat ett nytt manus för Ansvarig Förälder™. Manuset föreskriver en strikthet i relation till sina barns skärmanvändning, nästan som under videovåldsdebatten, då en Ansvarig Förälder™ aldrig skulle köpa en video och högljutt deklarerade detta faktum så snart tillfälle gavs. De stackars föräldrar som hade skrapat ihop en årslön och köpt en Beta Max (VHS är säkert bara en fluga) fick såklart svårt att berätta hur de såg på saken. Idag inser alla att det inte skulle ha varit relevant ifall skaparna av Video 2000 hade gått ut och berättat att de inte längre trodde på sin produkt, eftersom de kände till vilka särskilda funktioner det var som gjorde att ungdomar numera slaktar varandra efter att ha sett på video.

Jag tänker mig att det där fenomenet borde ha ett namn. Det där att vi tenderar att lyssna på den som är omvänd än den som har hållit en konsekvent linje hela tiden. Läraren som bytte sida och började argumentera för disciplin, den förre storrökaren som larmar om KOL. Det känns antagligen som om de sitter på kunskap som bara kan fås genom den specifika erfarenheten att ha varit på den mörka sidan och därefter skådat ljuset. Ibland verkar det vara en grej som kommer med åldern och jag har faktiskt fått en fråga om det från en journalist. ”Har du inte börjat byta sida, du som börjar bli gammal?” Inte formulerad exakt så, men andemeningen var tydlig. Tja, vem vet? Det tycks finnas pengar i det, så ni kanske ser mig på andra sidan nästa år.


  • Nu är inte det helt sant att man inte kunde göra så mycket annat, eftersom det var många, främst yngre, som gjorde flera saker på en gång även framför en tjockskärm. Det gick dock att mäta tiden framför skärmen på ett tydligt sätt.
Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 22: Skärmtid

Lucka 21: WHO:s rekommendationer

Alla har säkert sett rubrikerna.

Ur SvD:s serie Skärmstriden.

Men hur många har läst rekommendationerna? Där står det fler ord om fastspända barn än om skärmar, men hur många tidningsrubriker handlade om barnvagnar, bilbarnstolar och bärsjalar? Antagligen ingen, eftersom det inte blir lika klickvänligt, men även utan rubriker borde fler ha kunnat plocka upp att WHO:s rekommendationer fokuserar på  att stillasittandet har ökat och att man har identifierat skärmar som en tänkbar orsak bland flera. Tänkbar, alltså, det är man noga med att flika in.

Jag roade mig med att söka på orden “who riktlinjer barnvagn” och fick ingen träff på en tidningsrubrik, (vilket jag fick i stor mängd när jag bytte ut barnvagn mot skärmtid), men väl åtta relaterade sökningar, där ingen innehöll ordet barnvagn men fem innehöll ordet skärmtid. No research intended. Just saying.

WHO fick allvarlig kritik från forskare, bland annat därför att de inte har någon vetenskaplig grund för sina rekommendationer kring skärmtid. De har alltså plockat åldersrekommendationerna ur en hatt! Jag skulle gärna ha suttit med på det mötet, för jag förstår inte hur folk resonerar när de bestämmer sig för att ge ut en guide som de har hittat på. En av författarna berättar så här om arbetet:

… the group found no advantage to introducing them under the age of three, and not just because of concerns over reduced physical activity.

“Social and cognitive skills are better developed with another person rather than a screen,” she said. “Interactive play with care-givers is absolutely vital for child development, particularly in these early years.”

Ni som har följt den här julkalendern ser direkt att detta är ett av de retoriska knep som är så vanliga när det kommer till skärmar: de har ställt upp en falsk motsättning mellan två saker som inte på något sätt utesluter varandra. Att uttala sig så är ett underkännande av andras bedömningar. Det är ett föråldrat sätt att se på föräldraskap, där normen är det som ska läras ut i förhoppningen att alla åtminstone ska sträva efter att göra likadant. Det är dock ett sätt som utesluter och förminskar alla som befinner sig utanför normen, och leder till att den som vill bli accepterad av omvärlden antingen måste göra våld på sig själv och inte möta sitt barns behov eller låtsas göra det när andra ser på.

I bakvattnet på rekommendationerna regnade det dåliga råd till föräldrar, råd som byggde på rubriken ovan snarare än WHO:s faktiska innehåll. Jag blir orolig när folk som är experter på annat, t ex, uttalar sig om skärmtid utan att ha egen kompetens på området. Jag kan hålla med om att det räcker att läsa in sig på aktuell forskning, ifall en redan har annan kompetens, t ex som barnpsykolog, skolläkare eller hjärnforskare. Att referera till WHO:s rekommendationer utan att ha läst dem, är dock oseriöst och oprofessionellt. Vi måste bli tydligare med vad olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.

Det kanske inte är krångligare än att vi måste bli bättre på att anpassa oss efter det samhälle vi faktiskt har, inte argumentera som om samtiden är farligare än nånsin och nöja oss med det. Det funkar inte att vi har självutnämnda experter som ger hittepåråd till föräldrar. När det faktiskt finns forskare som vet vad de talar om, som kan ge oss seriösa, inkluderande råd, inte hurtfriska tillrop om mer träning och mindre skärmtid. Vi behöver råd som förutsätter att barn använder skärmar och att det är en naturlig och viktig del av deras lek, lärande och sociala samspel.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 21: WHO:s rekommendationer

Lucka 20: Källa på det?

Kellyanne Conway som i direktsändning myntade uttrycket alternativa fakta.

”Svenska elever måste få bättre utbildning i källkritik”. Det är ett inte helt ovanligt sätt att argumentera när källkritik kommer på tal. Helt rimligt, ifall det är så att svenska elever får dålig utbildning i källkritik. Mindre rimligt ifall det vi försöker lösa är det enorma samhällsproblem som manifesterar sig i desinformationskampanjer, misstro mot vetenskap, trollfabriker och försök att manipulera demokratin. För det är naturligtvis inte svenska elevers dåliga utbildning i källkritik som ligger bakom det problemet. Där får vi nog söka lösningar på annat håll. Hur gammal var hon som myntade uttrycket alternativa fakta? Rätt svar: gammal nog för att inte kategoriseras som ungdom. Det samma gäller trollfabriker och exakt varje annat fenomen som har med sanning och lögn att göra; det är inte ungdomar som startar och det är inte heller ungdomar som underhåller dem genom sitt agerande.

Nu är det alltid enklare att analysera problem som om de vore ungdomsproblem; att påstå att selfies bidrar till sexualisering och utseendefixering av unga är betydligt enklare än att tvingas inse att en har varit medskapare till den sexualiserade och utseendefixerade värld som dessa unga föddes in i. Det är betydligt lättare att skriva upprörda krönikor om hur flickor borde vara än att konfrontera män som uppför sig tölpaktigt. Och det är betydligt mindre smärtsamt att försöka lösa problemen med näthat och desinformation genom att utbilda ungdomen, än att tvingas ta tag i att charlataner får fortsätta trots att de är avslöjade, att det finns vuxna som på allvar säger saker som ”jag delar inte dina fakta”, ungefär som ”jag delar inte din uppfattning”. Obs sann historia!

Det blir dessutom extra skevt att lägga problemen med just källkritik på unga. Under tiden som vi har diskuterat hur unga bäst ska utbildas i källkritik har det nämligen utvecklats en hel kultur på nätet där källor efterfrågas på exakt varje påstående. ”Källa på det?” är en fråga som är vanlig i alla miljöer som är potentiellt tveksamma att använda som källa. I forum och på Wikipedia har dessa unga fostrats att vara kritiska till information som läggs fram. Tänker en efter är det rätt självklart att den som använder användargenererade kanaler måste ha tydliga strategier för att förhålla sig till allt som påstås. Det fungerar inte att alla ska gå på nit efter nit och sedan eventuellt lära sig navigera i de enorma mängderna information som är tillgängliga. Det gjorde mig glad att upptäcka denna kultur, med ett osjälviskt delande av kunskaper och samtidigt strikta krav på saklighet och belägg för varje påstående. Jag kan dock inte bortse från den lilla varningsklocka som ringer; jovisst ser det bra ut, fantastiska strategier, smarta lösningar på allvarliga problem, men vet vi verkligen att det funkar? Ja, till viss del är det ingen tvekan om att det här handlar om strategier som alla borde lära sig, men vi vet inte om det gäller alla. Det finns nämligen ingen systematik i detta lärande. Eftersom lärandet har skett på egen hand eller tillsammans med jämnåriga, ibland till priset av dyrköpta misstag, kan vi kan alltså inte veta om alla elever lär sig eller om det är som vanligt, att de barn som har det ordnat omkring sig i övrigt, är de som klarar sig bäst.

Med inläggen om unboxing, selfies och källkritik har jag försökt ge ett annat perspektiv på fenomen där jag tycker att tolkningen ofta blir väldigt snäv. Antagligen beror det på att så många utgår från sin egen situation och läser in sådant som präglat deras eget liv. Och det kan funka men det är inte alltid som ens egen tolkning är relevant. Att anta en annans perspektiv är svårt, men när det handlar om barn är vi helt enkelt tvungna att försöka.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 20: Källa på det?

Lucka 19: Skärmfritt jullov?

Idag fick det av olika anledningar bli en film i en bil.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 19: Skärmfritt jullov?

Lucka 18: Selfies

Lite fusk är det att lägga upp en bild av mig när jag tar en selfie. Foto: Lasse Burell, Pedagogiska magasinet.

Nästa illustration av juvenism är selfies. Hur kunde det gå så många år innan vi kunde se att det går en rät linje från Frida Kahlo och Helene Schjerfbeck till dagens selfiekultur? Varför har vi inte pratat om selfies på samma sätt som vi pratar om självporträtt, som en genre med sina egna uttryck? Varför har vi inte pratat om flickors selfies i termer av att de arbetar med sin identitet och sina relationer? Varför är det självklart att Frida Kahlo arbetade med sin identitet men att selfiekulturen är en eftergift åt ytlighet, egocentrism, sexualisering och jakten på likes?

Observera att jag använder jag ett väldigt inkluderande ”vi” – du ska absolut inte känna dig inkluderad om du tillhör den minoritet som tänkte annorlunda. Det finns självklart tankar om att selfies är ett sätt att ta kontroll över sin egen självrepresentation och mycket annat klokt, men det hinns inte med här. Faktum kvarstår att i det offentliga samtalet har selfies diskuterats enbart som något negativt. Hur kan det vara så? Därför att flickor befinner sig i skärningspunkten mellan kön och ålder; de drog det kortaste strået när det gäller både könsmaktsordningen och åldersmaktsordningen och det betyder att deras intressen och erfarenheter är ointressanta. Det är ett rätt bra riktmärke för den som vill vinna poäng; allt som tjejer gillar är skräpkultur. Ta musik som exempel, där artister som har tjejer som sin stora fangrupp automatiskt räknas som lite lägre stående, ibland rent pinsamma, möjligen guilty pleasures, men de får aldrig en bilaga i kvällstidningarna bara för att de spelar i Sverige. Man kan säga att allt som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt är lite sämre. Det är improduktivt, smålöjligt och ibland även destruktivt för dem själva och för samhället.

Personligen blir jag tokig när folk ska smeta sina egna snuskiga tankar och värderingar på allt som tjejer blir intresserade av. Att en 9-åring skulle ha sexuella konnotationer till sina handlingar när hon sminkar sig och tar en smickrande selfie, är rätt långsökt. Det som ligger närmast till hands är väl att hon härmar olika uttryck som hon ser omkring sig; en vuxen kvinna som pratar om att hålla vikten varje gång hon kommer i närheten av nåt riktigt smaskigt, en reklampelare med underklädesreklam, en vuxen som säger åt henne att det är förbjudet att ha magtröjor eller hijab i skolan. Att kalla det för male gaze så snart en flicka eller kvinna experimenterar med olika uttryck är inget annat än förakt för hennes agens. I relation till nätet talas det om flickor i en osund mix av att vi till varje pris måste försvara dem och att vi till varje pris måste hindra dem från att göra saker. En kvinna kan helt enkelt aldrig vinna. Det kallas dubbelbestraffning och är en oerhört effektiv härskarteknik som vi skolar in flickor i redan från späd ålder.

Och så har vi det där med jakten på likes, eller bekräftelsebehovet som det ofta kallas. Retoriken kring detta behov är så intressant! För det första räknas det som ett fult behov som helst inte ska fyllas och absolut inte uppvisas. Sömnbehov t ex är inte det minsta laddat. Inte ens behovet av sex eller att gå på toa är lika tabubelagt som bekräftelsebehovet. Ändå finns det där hos oss alla och det kräver att fyllas lika mycket som alla våra andra behov.

För det andra (och här vill jag ha allas uppmärksamhet, även nymoralisternas): om vi nu har identifierat ett problem när det kommer till hur dagens ungdom uppfyller sitt bekräftelsebehov och vi finner detta förkastligt, borde vi inte satsa på att fylla det på annat sätt? Borde vi inte hylla, berömma, gulla med, curla sönder dem så att de inte känner sig så behövande att de vänder sig till sociala medier? Istället för att gnälla på hur dagens unga väljer att leva sina liv?

Jag bestämde mig tidigt för att ställa mig på flickornas sida. Jag började träna på att ta selfies, först för att förstå genren, och då upptäckte jag hur svårt det är. Sen kom jag på att det var ett sätt att stå upp för genren, att avdramatisera, legitimera, eller vad som helst som kan få någon att tänka på selfies med respekt. Ganska snart insåg jag att det var nyttigt för mig att ta selfies. Såklart! Alla mår bra av att arbeta med sin identitet och sina relationer, att dokumentera och reflektera över sitt liv och sitt mående. Det är ingen större skillnad om en är ung eller gammal.

Av alla dessa anledningar tycker jag att det är viktigt att ta och publicera många selfies. Fina, fula, roliga, sorgliga, genomarbetade, slarviga, parodiska och seriöst menade som en del av ens personliga identitets- och relationsarbete. Dels för att träna sig i att tänka på och om sig själv, dels som ett ställningstagande FÖR unga tjejer och deras kulturval och MOT patriarkala strukturer som förminskar allt som tjejer är först med. Vem är med mig? Lägg upp en selfie och tagga mig eller #dagenskunskapslucka så skapar vi en selfiestorm!

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 18: Selfies

Lucka 17: Unboxing

Bild från Business Insider.

Kan du identifiera genren i bilden här ovan? Har du hört talas om unboxing av leksaker? Om inte, är du inte unik, många vuxna har aldrig sett en hel film i genren. De kan ha sett den flimra förbi på ett barns skärm, men inte satt sig in i vad det handlar om. Ändå är det en stor genre, i termer av antal tittare och hur mycket pengar de omsätter. Trots det pratas det extremt lite om genren, så lite att många vuxna har missat den helt. Om de inte har en treåring i sin närhet, då kan de definitivt inte ha missat den.

För det här handlar om en genre som lockar till sig främst yngre barn. Unboxing är ett internetfenomen som tycks ha dykt upp kring 2006, då teknikintresserad började filma när de packade upp och startade en ny dator eller annan teknisk pryl. Idag finns det alla möjliga andra typer av uppackningsfilmer förutom datorer och annan tech: hushållsapparater, böcker, julkalendrar. Om det har en förpackning, finns det en unboxinggenre. Det sista påståendet hittade jag på alldeles själv, så det kan tänkas att det är en överdrift.

Det finns lite forskning om genren men medierapporteringen begränsar sig till att berätta om hur mycket pengar de stora kontona tjänar. Jackie Marsh, som har studerat fenomenet ur pedagogiskt perspektiv, menar att barn genom sitt tittande ses som cyberflâneurs. Genren har, naturligtvis, bemötts med oro från vuxna, bland annat för att det är passiviserande, för att den skapar ”entrepreneurial labour often led by families”, för att barn utsätts för smygreklam, och säkert en hel del annat.

Jag tycker att det är otroligt intressant att det har utvecklats en enormt lönsam bransch som underhålls av yngre barn. Och extra intressant att vi inte pratar mer om den. Varför finns det inte artiklar om unboxing av leksaker på kultursidorna? Varför tar inte Kulturnytt upp genren? Det är ändå första gången, såvitt jag vet, som yngre barn kan välja sin kulturkonsumtion utan att en vuxen varit inblandad. För handen på hjärtat, hur många barn har blivit introducerade för genren av en vuxen? Detta faktum borde generera betydligt mer än några axelryckningar.

Som alltid följer kulturproduktion efter kulturkonsumtion. Barn är suveräna på att hitta på en lek utifrån det de sett och i det fallet skiljer sig inte unboxing från teater, konst eller dans. Många barn leker unboxing med sina leksaker. En mamma berättade att hennes femåring lekte unboxing på låtsas-japanska, inspirerad av sin favoritkanal.

Det kan tänkas att de kritiska rösterna som varnar för att barn skolas in i konsumism har rätt, men jag ser inget som tyder på att just unboxing skulle socialisera in barnen mer än annat, som anses som rätt normalt i barns liv. Att äta på snabbmatsställen och få en leksak, att önska sig ett mjukisdjur från en tv-serie, att köpa en pryl som alla andra har, allt det är också en inskolning i konsumismen. Då kanske det rent av kan vara bättre att barn tittar på när andra öppnar leksaker istället för att de själva ska bidra till den livsstilen, som ju i längden ändå är ohållbar, med barnarbete, gifter, plast som fyller haven. En platta är inte heller miljö- eller människovänligt tillverkad, men på en skärm kan leksakerna användas i all oändlighet, utan att bidra till miljöförstöring.

Hur kan det komma sig att en sån här enorm industri, mätt i pengar, har gått i princip helt under radarn? Det kan ju knappast ha med mediepaniker att göra, det är ju knappt nån som reagerar! Jag tänker mig att det kommer sig av att barns erfarenheter inte räknas lika mycket som vuxnas. Vi har inte rutiner för att ta in barns perspektiv, därför att de räknas som mindre värda. Barnen är såklart lika mycket värda, där råder det ingen tvekan. Det finns knappast någon som skulle säga att barn är sämre än vuxna. Deras kunskaper, tankar, analyser och erfarenheter är dock betydligt mindre värda än vuxnas. Det går ju så smidigt att referera till utvecklingspsykologi, som jag skrev om igår. Min analys av detta bygger på antagandet att det finns en åldersmaktsordning, på samma sätt som det finns en mängd maktordningar i samhället, där könsmaktsordningen är bland de vi pratar mest om. Åldersmaktsordningen, eller juvenism som jag kallar det, är en samhällsstruktur som tillåter och uppmuntrar diskriminering och stereotypisering av barn och unga. Nån dag ska jag skriva en bok om juvenism, men nu får det bli så här kortfattat. Imorgon blir det ännu ett exempel på ett internetfenomen där åldersmaktsordningen styr vårt tänkande. Ni som har följt mig ett tag anar nog vart jag är på väg. Ses imorgon!

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 17: Unboxing

Lucka 16: Barnvittnen

Den skola som säger att eleverna vill ha ett mobilförbud, har de också lyssnat på eleverna när det gäller omklädningsrum och duschar efter idrotten, skolmaten, schemaläggningen, lärare? Har de rutiner för att ta emot och agera på elevers tankar och önskemål i andra sammanhang? Om de har det, tycker jag att det är legitimt, nej hedervärt, att ta in elevers önskemål om mobilförbud.

Men eleverna tycker ju om mobilförbud, ska vi inte lyssna på dem? Jo, det tycker jag att vi ska och nu när barnkonventionen blir lag är det inte längre frivilligt, vi måste lyssna på barn. I artikel 12 står att vi ”ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.”, vilket är en rätt svag formulering eftersom den ger utrymme för två sätt att smita ifrån detta ansvar. Dels kan vi välja vilka frågor vi tycker att barn ska få ha åsikter om, eftersom det står ”alla frågor som rör barnet”. Vi måste alltså inte ta in barns åsikter om sådant som vi bedömer att barn inte berörs av. Dels kan vi hänvisa till att ”barnets ålder och mognad” gör det olämpligt att ta in deras åsikter i frågor som de inte begriper, t ex genom att hänvisa till utvecklingspsykologi, som tydligen är hetare än nånsin. Men om vi utgår ifrån att alla tolkar konventionen välvilligt, är det rimligt att elevernas åsikter om mobiler i klassrummet ska vägas in i besluten.

Det finns dock problem med att använda barn och unga i argumentation på det sätt som förbudsivrare ofta gör. Jag återvänder till Twenge en stund för att peka på ett av problemen. Hon skriver:

In my conversations with teens, I saw hopeful signs that kids themselves are beginning to link some of their troubles to their ever-present phone.

Det låter allvarligt, att tonåringarna själva har identifierat problem kopplade till sina mobiler. Tonåringarna hon har pratat med befinner sig dock i samma alarmistiska kontext som forskaren själv, så innan vi tar detta som övertygande bevisning måste vi utesluta att svaren är de som respondenten tror att de borde svara. Vi människor är, oavsett ålder, angelägna om att vara till lags och att vara någorlunda normala. Om frågorna ställs så att det är tydligt vilket som är rätt svar, alltså vilket som är socialt accepterat, är risken stor att fler respondenter svarar så, utan att det nödvändigtvis avspeglar deras egentliga situation. Det finns flera experiment som har visat det rätt tydligt, t ex har Norbert Schwarz gjort flera viktiga studier som visar på hur skalan påverkar svaret. En annan studie som frågade hur mycket tv informanterna tittade på. Beroende på vilken skala de använde, fick de väldigt olika svar, inte bara gällande mängden tv-tittande, utan även hur informanterna upplevde sitt tv-tittande. Grupp 1 fick lägre svarsalternativ än grupp 2 och kunde alltså bara välja mellan ett lägre antal timmar per dag, vilket resulterade i att de tycktes titta mindre på tv. Den gruppen uttryckte också mer missnöjda med relationen mellan sitt tv-tittande och andra fritidsaktiviteter. Grupp 2 som istället fick en högre skala och därigenom signalen att det är ok att titta så mycket på tv som de gör, angav ett högre antal timmars tv-tittande och uttryckte att de var rätt nöjda med sina prioriteringar. Som man frågar får man svar! På samma sätt behöver vi vara försiktiga när vi tolkar ett resultat från Statens Medieråd som fick stor spridning i media:

Nytt för i år är frågan om huruvida medieanvändning leder till att barnet inte gör vad det ska, som till exempel läxläsning och hushållsarbete. Här svarar både föräldrar och barn att så är fallet. I gruppen 17–18 år anser 46 procent, något fler än tidigare, att de ägnar för mycket tid åt mobilen.

Det kan vara så att detta stämmer bra, men det kan också vara en avspegling av hur frågan ställdes, eller en avspegling av det narrativ som råder kring mobiler. Ett narrativ som inleds med ”jag är absolut inte motståndare till ny teknik, tvärtom, men” och där mobiler ses som något i grunden ont, som behöver begränsas och kontrolleras.

Det andra problemet jag vill ta upp är att barn i princip bara tillfrågas när deras röster kan ge stöd åt vuxnas i förväg bestämda uppfattningar. Den skola som säger att eleverna vill ha ett mobilförbud, har de också lyssnat på eleverna när det gäller omklädningsrum och duschar efter idrotten, skolmaten, schemaläggningen, lärare? Har de rutiner för att ta emot och agera på elevers tankar och önskemål i andra sammanhang? Om de har det, tycker jag att det är legitimt, nej hedervärt, att ta in elevers önskemål om mobilförbud.

I annat fall, om detta är ett av de få tillfällen då elevers röster får höras, då liknar det mer medeltida barnvittnen än demokrati. Barnvittnen var en viktig del av häxprocesserna under 1600-talet. Barn ansågs vara trovärdigare vittnen än vuxna, genom att de inte hade förstörts av livet utan talade den oskyldigas sanning. På ett ytligt plan var det ett uttryck för samma barnsyn som i barnkonventionen, men under ytan handlar det mer om att utnyttja eleverna för en förutbestämd agenda. Att barnen vill något är nämligen ett av de argument som är svårast att säga emot. Paradoxalt, eftersom det absolut vanligaste är att barn inte har något att säga till om.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 16: Barnvittnen