Bokmässan 2016

livepod

Imorgon kör Bokmässan igång. Jag kommer att vara med under de två branschdagarna, torsdag och fredag. Mitt schema ser ut så här:

Torsdag 12-12.45 ska Simon Lindgren och jag prata om interaktiva medier och lärandemiljöer. Vi tar avstamp i boken Interaktiva medier och lärandemiljöer som vi var redaktörer för och Gleerup gav ut och samtalar om utbildning och digitalisering. Teman jag hoppas vi kommer in på är Wikipedia, dansbanor, trollkunskap och katedrar.

Torsdag 16-16.45 leder Cecilia Garme ett samtal mellan Ola Sigvardsson, pressombudsman, Lena Andersson, journalist och författare, Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, Ewa Thorslund, direktör på Statens medieråd och mig  om yttrandefrihet och skolan under rubriken Allvarligt talat – om yttrandefrihet och skola. Det ser jag fram emot! Dessa giganter och så jag! Här vågar jag inte ens spekulera i teman. De leder och jag följer. Så känns det.

På fredag hoppas jag ha röst kvar för att spela in två podcaster:

Fredag 10.15-10.45 ska jag speedprata med Maria Bohlin från Lärarpodden. Att jag skriver speedprata beror på att vi har så många saker vi vill prata om under rubriken Nätmobbning, näthat och nätkärlek men bara en halvtimme på oss. Liveinspelning av podcast så kom gärna dit!

På fredag kl 12 ska jag prata digitalisering med MEG men jag har ingen länk där. Kom till J-loungen och leta efter MEG-bokstäverna om du vill se oss live. Det blir en kort intervju om yttrandefrihet och nätmobbning.

På fredag kväll hetsar jag hem för att vila rösten inför några hektiska dagar i Stockholm om en vecka.

 

 

 

 

 

 

Om nyttan av att ha tråkigt 4

För ett år sedan påbörjade jag en serie bloggposter om den för mig förhatliga idén om att det är nyttigt att ha tråkigt, men så kom jag av mig precis när det började bli spännande. Läs avsnitt 1, 2 och 3 för här kommer fortsättningen sent omsider.

skalman

Det är kanske som vanligt att de här synsätten lämpar sig för medelklassens välfungerande barn, de som har en rejäl bokhylla i hemmet om de skulle visa intresse för läsning och vars föräldrar trollar fram den ena sportutrustningen efter den andra så snart barnet antyder att basket eller snowboard eller parkour skulle vara kul. De barnen kanske har uppbackningen att klara att bli uttråkade utan att det hotar deras välmående. Och här vill jag påpeka att jag inte krigar mot medelklassens barn. Hey, jag har själv närt en stor mängd medelklassbarn vid min barm. Jag älskar medelklassens barn. Men jag älskar också överklassens och underklassens och knarkarnas och barn som växer upp i arbetslöshet, utanförskap och psykisk ohälsa. Alla barn som kämpar och klarar sig eller brakar ihop och alla barn som aldrig behövt kämpa, med alla problem det för med sig. Och jag är inte säker på att vi vet helt säkert att alla klarar av att ha det tråkigt. Därför vill jag att vi tar det lite lugnt med påståenden som att det är nyttigt att ha tråkigt.

Hjärnan vill inte ha det tråkigt. Det är just det argument som tråkförespråkarna använder. Hjärnan vill inte ha det tråkigt och därför sätter den igång att producera kreativitet när den är tillräckligt uttråkad. Så säger teorin. Men har det testats på alla typer av hjärnor? Är det inte sannolikt att det är lite olika?

En mycket snabb och slarvig genomgång av forskning på området slår fast, precis som jag nämnde i mitt första inlägg, att tråkigt inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. Inom psykologin används dock boredom som ett begrepp. T ex i den välciterade studien The Role of Boredom Proneness in Self-Reported Anger and Aggression där man ser ett samband mellan benägenhet till uttråkning och aggression. Bara som ett exempel. Det finns också studier som visar på tydliga samband mellan känslor av uttråkning och drogmissbruk (här räknas även lagliga droger som tobak in), vilket är mycket allvarligt. Det är alltså inte på något sätt fastslaget att det är nyttigt att ha tråkigt.

Vi har inte rätt att välja att bara se det romantiska i att ha tråkigt. Vi har inte rätt att enbart sprida berättelsen om en ung människa som tillbringat ett halvår i gipsvagga för att växa upp och bli erkänd konstnär och som sedan lyfter fram just gipsvaggan som sin stora källa till kreativitet. Vi måste också berätta om den stora massa som riskerar att få sina liv förstörda av att ha tråkigt.

 

Näthat – myt eller verklighet?

den-digitala-manniskan

Under Internetdagarna får jag återigen förmånen att få vara med på ett hörn när Social by Default sätter ihop ett program om baksidan av den digitala vardagen. Förra gången jag var med var 2014 och då handlade det om Likekulturen, ett riktigt favoritämne. I år får jag prata om näthat under rubriken Näthat – myt eller verklighet? Ser enormt mycket fram emot detta tillfälle att få formulera mig kring denna fråga och träffa en massa coola internetmänniskor.

Som vanligt gäller: om du ser mig och jag inte känner igen dig (även om du är känd från sociala medier): kom fram och säg hej!

 

Panikdebatten forts.

Detta är en fortsättning från gårdagens Den farliga paniken.

mindre sex

Från Aktuellt 29/9.

Igår tog DN in en replik från Bjärwall, som jag citerar och kommenterar nedan. Mina kommentarer kursiverade. När Daniel Kardefelt-Winther och jag kritiserade hennes första artikel fick vi inte utrymme nog att även kritisera DN för publiceringen av sån uppenbar okritisk smörja. Den kritiken står vi dock fortfarande för. Och ännu tristare blir det när de låter Bjärwall få sista ordet. Media har ett ansvar för mediepanikerna. Medierna har ett stort ansvar för att barn skadas under en mediepanik. Som tur är ska jag prata om just detta för personal på SR senare i höst så jag får lite utlopp för min frustration. Jag är rejält uppladdad för det uppdraget nu.

Men nu tar vi Bjärwalls replik bit för bit. Först skriver hon (mitt svar kursiverat):

“Det här borde inte ens vara en debatt. Alla vi som engagerar oss mot den ökande psykiska ohälsan borde föra ett uppriktigt sökande samtal. Men så är det inte, många bevakar i stället sina positioner. Ibland är det fyndigt, som när DN:s techredaktör Linus Larsson raljerar över moralpanikens förlorade galenskap och landar i att vi som problematiserar samtidens tajta relation till internet trots allt inte är lika stolliga som de som menade att onani ger håriga händer (27/8). Man får tacka för det erkännandet. Men ofta är tonen förbryllande hård, som när forskaren Elza Dunkels på sin blogg kallar en DN-text där jag utforskar skärmtidens skadeverkningar för ”tramsartikel”.”

Jag ser det inte som förbryllande att tonen blir hård. Bjärwalls artikel ÄR trams. Det finns inget vetenskapligt stöd för det hon säger, tvärtom, och hon väljer att inte ställa några kritiska frågor till den bok hon refererar till. Hade hon gjort det, eller konsulterat någon expert på området, hade hon fått veta att det finns en överhängande risk att hennes artikel underblåser en pågående panik och föräldrars obefogade oro. Det tryggaste för barn och unga vore att ha lugna och sansade vuxna omkring sig. Vuxna som kan se barnen i ögonen och agera på det de ser, utan att dras med i olika drev, enbart förankrade i känslor av undergång och en mörknande framtid. Vi vet med säkerhet att även denna panik kommer att passera, att vi kommer att skratta när vi slutligen avkodat nätet som rum och skärmar som gränssnitt. Det är inget konstigt, det är en naturlig utveckling. Men vi är tänkande varelser och vi accepterar inte naturliga processer om de är destruktiva. Tvärtom, försöker vi bryta mönster som förstör för oss. I det här fallet är risken att unga råkar illa ut. Vi som är vuxna kommer att klara oss. Så om vi mest bryr oss om vuxna, kan vi fortsätta panikera. Om vi däremot också tänker på unga och alla som på andra sätt är utanför normen, då måste vi göra vårt yttersta för att mota paniken.

Bjärwall fortsätter: “Men – detta infernaliskt svåra ord att få gehör för i denna debatt – vi måste också tala om nätanvändningens avigsidor. Detta vet vi: Runt om i världen är barn och unga beredda att ta till våld, riskera relationerna till sina närmaste och försumma sin fysiska hälsa för att slippa slita sig från digitala spel och sociala medier. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan bland barn och unga.”

Det här är ju en extremt selektiv bild av världsläget. Ja vi vet mer om psykisk ohälsa men vi vet fortfarande inte vad som är ökning och vad som handlar om att fler äntligen kan prata om det. Vi vet inte heller allt om orsakerna. Och det finns betydligt mer kvalificerande antaganden än att de har med skärmtid att göra. För det första har vi inte haft skärmtid mer än ungefär 20 år och för det andra sammanfaller den iakttagna ökningen bättre i tid med de stora nedskärningarna inom skola och vård som genomfördes i slutet av 1980-talet. Men det är svårare frågor att samtala om. Vem ska vi anklaga för att vi struntade i barn, valde bort välfärd för de som inte kunde försvara sig och istället använde upp pengarna till annat? Nej då blir det lättare att söka orsakerna under gatlyktan eftersom det är ljusare där: hell, vi kan väl skylla på nätet. Eller varför inte på ungas egna val av aktiviteter?

Vidare skriver Bjärwall: “Hänger det ihop? Allt fler studier tyder på det, men Dunkels och hennes kollega Daniel Kardefelt-Winther skriver i DN Kultur att tanken är gammalmodig. Det är ett vanligt invektiv som kastas mot den som försöker nyansera bilden av barns och ungas nätanvändning. Men att studera detta möjliga samband är inte gammalmodigt, det är i högsta grad framtidsorienterat när allt tyder på att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet.”

Här väljer Bjärwall, förhoppningsvis med flit, att blanda ihop begreppen. Det vi säger är att den typen av påverkansstudier är gammalmodiga, på goda grunder. Det är också så att hennes angreppspunkt (“dagens ungdom”) är gammalmodig, vilket stöds av historiska studier av introducerandet av ny teknik. Sen ställer hon gammalmodigt mot framtidsorienterat därför att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet. Va? Hon måste väl förstå att det inte automatiskt blir modernt bara för att vi pratar om framtiden. Det går att ha ett gammeldags förhållningssätt även om man talar om ett samtida fenomen. 

Bjärwall igen: “Forskning om negativa effekter har dominerat i snart tjugo år, skriver Dunkels och Kardefelt-Winther. Skam vore det annars, eftersom ett av forskningens mest centrala uppdrag är att identifiera problem. Men denna problematiserande forskning gör inte så stort avtryck. Det kan, som jag skrev, bero på att den inte har tillgång till dataindustrins pr-resurser på det sätt som den positivt orienterade forskningen har.”

Här har vi en helt annan bild av vilken forskning som får genomslag. Jag vet ju själv hur lite utrymme jag får för mina rön som kan räknas som positiva (de är självklart ändå problematiserande, jag tror Bjärwall använder begreppet fel*) och hur mycket de forskningsrön som varnar för något exponeras.

Mer ur repliken: “Dunkels och Kardefelt-Winther skriver att jag anklagar akademin för ”forskningsfusk”. Men det handlar inte om fusk, det handlar om kommersialisering. Om korsbefruktningar i olika former, som exempelvis det så kallade forskningscentret Mobile Life Centre i Kista eller enheter inom svenska universitet som samarbetar med dataindustrin. Här styr företagen delvis vilken forskning som blir av. Ofta är den fokuserad på att skapa underhållning.”

Fast här finns inget annat att säga än det vi skrev i vårt svar: det går inte att mörka såna samarbeten och det går således att kolla upp vilka studier som finansieras av “dataindustrin”. Allt annat än ett öppet redovisande är nämligen just forskningsfusk och det måste man ha mer på fötterna för att anklaga nån för*.

Vidare i repliken: “Ett av de mest kontroversiella orden i denna debatt är skärmtid. Det är begripligt. Ordet ger associationer till auktoritärt föräldraskap som slår ner förbudsskyltar i familjelivet. Dessutom är det en osmidig beteckning för något som kan rymma högst skilda aktiviteter, från studier till våldsporr. Men det är ändå ett ord som har sitt existensberättigande, eftersom den samlade tid vi tillbringar vid våra skärmar är lika med den samlade tid som tas från annat, till exempel aktiviteter där andra sinnen än syn och hörsel väcks till liv.”

Superbra exempel på trams. Det går inte att först säga att skärmtid är allt i livet och sen säga att det ändå är ett problem eftersom det ökar. Jag vet inte vad retorikerna kallar det fula knepet. Jag vet vad jag kallar det*.

menändå

Bjärwall igen: “Jag får mejl, sms och faktiskt också pappersbrev från föräldrar, lärare, psykologer och även en del unga vuxna som delar mitt kritiska perspektiv. Många forskare, till exempel neurovetaren Katarina Gospic, har också varnat för den ökande nätanvändningen. Ändå kallas vi som granskar digitaliseringens baksidor för alarmister.”

Jag får mail, sms och pappersbrev från folk som säger att jag är ful och dum i huvet, att jag borde sluta forska eftersom jag är så jävla dålig på det och att jag har betalt av “branschen”. Det betyder inget även om det ibland kan kännas så när många säger samma sak. Det här är det vi forskare kallar anekdotisk bevisföring*. Utan tvekan går det att hitta skrämmande exempel på osund skärmtid men det får inte styra vårt tänkande kring frågan. Vi får inte förledas att tro att ett barn vars spelande tagit över livet endast behöver hjälp att minska sitt spelande och skutta tillbaka till skolan. Vi får inte heller låta den oro vi har för ett fåtal unga drabba det stora flertal som har fått bättre liv just tack vare sin omfattande skärmtid. Det är vårt ansvar att tänka djupare och allvarligare på frågan än så.

Och så kommer replikens slutkläm: “Well, det är i så fall svagt klämtande alarmbjällror, överröstade av dataindustrins ständigt pågående klang- och jubelföreställning. Men det är roligt att någon hör oss.”

Det gäller att skilja mellan “dataindustrin” och oss andra som forskar och arbetar med de här frågorna utifrån ett intresse, ett samhällsansvar och en kunskap som sträcker sig bortom skräckscenarier. Skräckmånglarna är inte svagt klämtande, de är högljudda och får i det närmaste obegränsat utrymme i media. När Aktuellt ville ta upp debatten, bokade de in Bjärwall först, sen ringde de mig och tjatade. När jag förklarade att jag varken hade tid eller ville riskera hatet efteråt sa hon som ringde: “Men du är ju så bra på det här”. Ja men ring mig först nästa gång då! Tänkte jag men glömde att säga. Det kommer nämligen inte att hända. Det är inte sant att media har ett intresse för att föra fram båda sidor. Vi som nyanserar kommer alltid i andra rummet eftersom vi inte genererar klick om jag får uttrycka mig lite slarvigt. Vi genererar bara mycket hårt arbete med att släcka bränder och en outsinlig källa med hat. Från de som har hört ljudet från alarmbjällror.

* Fotnot: För att förenkla tillvaron för mina hatare har jag *-märkt de delar av texten där jag använder retoriska knep för att göra en poäng. Sådana är nämligen förbehållna manliga forskare och debattörer. När jag på olika sätt använder min position i samhället som ett maktmedel för att göra min röst hörd och för att understryka mitt budskap, påpekas detta med imponerade noggrannhet. “Påpekas”. Jag är alltså medveten om att jag bryter mot könsnormen vid åtminstone de ställen jag märkt med en *. Ni behöver således inte maila mig om detta. Tack på förhand.

 

Den farliga paniken

IMG_3058

Av nån anledning kom Pokémon Go att hamna i fokus i just denna debatt, även om Bjärwall faktiskt inte kritiserar just det spelet. Jag kommer att återkomma till just Pokémon Go lite senare och diskutera panikutbrottet som kom av sig.

Journalisten Katarina Bjärwall, som bland annat skrivit en bok om mobilen som boja, skrev en extremt alarmistisk och overderhäftig artikel på DN:s kultursida, med en rubrik som hon förhoppningsvis inte satt själv: Jakten på Pikachu hotar våra sinnen. Artikeln baserar sig på en rakt igenom okritisk läsning av en bok skriven av en amerikansk psykolog som även säljer kurer mot mobilberoende. Ja, ni fattar. Kvalificerat trams men rätt förföriskt skrivet och på en väldigt bra plats i en väldigt spridd tidning en lördag när folk har tid att läsa.

Internetforskaren Daniel Kardefelt-Winther och jag skrev ett svar: Pokémon Go hotar knappast barnens hälsa, där vi framför kritik mot boken och Bjärwalls brist på kritiska perspektiv. Vår kritik mot DN:s publicering fick strykas av utrymmesskäl. Själva kritiken kvarstår dock; det är djupt oansvarigt av en stor tidning att spä på de oroskänslor som många vuxna redan bär på, när vi vet att själva panikutbrotten riskerar att göra livet svårare för både vuxna och barn.

Det här tycks vara ett oändligt arbete, som helt enkelt måste göras. En vacker dag kommer vi att youtuba klipp från den här tiden och skratta. Men under tiden kommer barn att råka illa ut på grund av paniken. Det är inte ok. Och det är vårt ansvar – alla vi som förstår detta samband – att ständigt kriga på, att tjata och tjata om risken med paniker.

Läs även denna genomgång av varför det är fel att jämföra skärmar med substanser: Why calling screentime ‘digital heroin’ is digital garbage.

Jag roade mig med att leta rätt på några av mina försök att hindra paniker genom åren: Sydsvenskan 2008 om arbetsgivares googling, Svenska Dagbladet 2009 om avklädda bilder, Helsingborgs Dagblad 2010 om troll, Folkbladet 2011 om näthat, Computer Sweden 2011 om värderingar, Helsingborgs Dagblad 2013 om paniker generellt, Aftonbladet 2014 om selfies, ETC 2015 om skärmtid, Sydsvenskan 2016 om Periscope, P4 Västerbotten 2016 om sexuella förövare. Nu hoppas jag att 2016 var det sista året…

 

Bokfestivalen i Kristianstad

kristianstad

Idag pratar jag om min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlekKristianstads bokfestival. I år är temat det fria ordet, vilket jag antar är anledningen till att de bjöd in mig.

15.30 pratar jag i Lilla salen. Om du är i närheten hoppas jag att vi ses (och som vanligt är jag glad om ni kommer fram och presenterar er).

Efter bokprat och eventuell boksignering ska jag hetsgå till radion för att prata i P4 Kristianstad kl 17. Om ni inte kan lyssna direkt, länkar jag här när det ligger ute.

elza_kristianstad

Att trolla eller bli trollad

Jag har skrivit en hel del om troll och trollning tidigare, inte minst i min senaste bok, där ett avsnitt heter Trollkunskap. Idag dök det upp uppmaningar att inte mata trollen, i samband med en riktigt alarmistisk och dåligt underbyggd artikel i DN. Att inte mata trollen är en metafor som betyder att troll tjänar på att vi nappar på deras krokar, att vi helt enkelt gör precis som de vill att vi ska göra. Det är ofta en relevant uppmaning – när vi möter troll ska vi inte gå på deras trålanden efter kommentarer, vrede, uppmärksmahet, tid.

Men det finns problem.

Dels är internettroll inte ett väldefinierat begrepp. Det används ofta väldigt svepande. Ibland menar man verkligen anonyma troll som bara ägnar sig åt att sabotera verkliga samtal, ibland folk som är allmänt dumma i huvet, och så allt däremellan. Det gör att vi får svårt att enas kring en strategi. När är det troll, som alltså inte ska matas, och när är det idioter som behöver sägas emot? För om alla som säger dumheter på nätet ska räknas som troll, och troll inte ska matas, då ska alla vi som sitter inne med kunskap om något viktigt hålla tyst. För att inte mata trollen! Det blir såklart ohållbart.

Dels är taktiken att ignorera, inte länka och låta dem tyna bort inte helt vattentät. Vi vet inte ens om den fungerar helt i regelrätta trollmiljöer, som t ex rasistiska forum, osv. Vi måste alltså förbehålla oss rätten att bedöma varje situation utifrån hur vi själva uppfattar den. Ibland är det enda rätta att säga emot, därför att det finns många som annars tar tystnaden som medhåll. (Det finns faktiskt ett drag av snobberi i att inte svara ibland, vilket jag fick förklarat för mig av en journalist på Svt Opinion. Jag tackade nej till att bemöta det här skändliga påhoppet* på mig med motiveringen att han har gjort självmål, att alla fattar hur dumt det där är. Men redaktören sa lite försiktigt att är du säker på att det inte är bara du och dina kollegor som förstår det? Och jag rodnade, där jag gick och handlade med telefonen i örat. Såklart! Han har ju rätt! Ska jag vara så himla fin i kanten att jag inte kan förnedra mig och skriva ett svar?)

Så det må så vara att de sitter och hånler bakom sin skärm och tänker: fick dig att skriva! Men då får det vara så. Då får de skratta åt mig. Jag är beredd att ta den risken eftersom den eventuella vinsten överväger: det kan vara så att någon lyssnar och förstår att det jag kritiserar är trams. Som dagens tramsartikel i DN Kultur.

Jag tycker det är varje vuxens ansvar att gå till motangrepp när vi anser att vi vet något som motsäger dumheter, oavsett om det handlar om tiggare, invandring, skärmtid eller annat ämne där bigotteri gärna frodas. Att slå ifrån sig därför att man är rädd att förlora ansiktet om det skulle visa sig vara en ren trollning är inte ok.

* PS. Vill ni veta hur det gick med mitt svar till Svt Opinion? Läs hela historien här.

 

Webbsända seminarier i Almedalen

Det är förvånansvärt få seminarier som webbsänds under Almedalsveckan. Av de fyra punkter jag är med i är det bara en som sänds. Debatten Hur länge ska barnen få ha näsan i skärmen? kommer att sändas i SVT Play i efterhand.

IMG_2816 (1)

Min kalender för Almedalsveckan.

Men det är några av de seminarier jag vill gå på som sänds och det gör att jag kan prioritera andra. Min kalender ser ut som ett lapptäcke de tre dagar jag är i Visby, så prioritering är nödvändigt. Här kommer mina tips på sånt du kan se när du vill:

Hur kan vi förebygga och stoppa nätmobbning? 6 juli 10:30 – 11:30 i sal E30, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3 kommer att sändas här.

Vem chattar i ditt barns smartphone? 6/7 2016 09:00 – 10:00 på Strandvägen, H542 kommer att sändas här.

Tro och tvivel – i religionen och i vetenskapen 4/7 2016 09:30–10:30 på Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3 kommer att sändas här.

Trygghet i skolan – antimobbningsprogram eller larmbågar? 4 juli 12:30-13:45 på Högskolan Gotland, (D-huset, Sal: D24) kommer att sändas här.

 

Sätt inte upp regler för barnen!

Fler barn har råkat ut för en manipulativ förövare, nåt som bland andra Aftonbladet rapporterar om. Nu är risken stor, igen, för att föräldrar ska få dåliga råd av de som drivs av panik men inte har kunskap. Det vettigaste vore att lyssna på de som har verklig kunskap om de här frågorna och skippa de dåliga råden som riktar sig till barn, om hur de ska uppföra sig för att inte bli utsatta. Nåt av det farligaste man kan göra är att sätta upp regler för barn när det gäller nätanvändning! Gör det inte! Se till att lyssna och visa intresse och lova dem att aldrig bli arg, ledsen eller ens upprörd när de kommer till dig med funderingar eller larm om nåt som har med nätet att göra. Läs mer i Efter våldtagen på nätet och Farliga säkerhetsråd.

Den här föreläsningen är fortfarande aktuell men den har några år på nacken så kvaliteten är inte så god. Sprid den gärna, för det vore ju bra om paniken och skräckföreläsarna inte får utrymme. Ställ gärna frågor till Net Nanny om du har funderingar.