Gothia, som ska ge ut min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek, bloggade om den senaste diskussionen efter att DN skrivit om frågan. Vill du få ett meddelande när boken kommer ut? Skicka ett mejl till hilda.widaeus@gothiafortbildning.se.

Elza Dunkels, en av Sveriges ledande experter på unga och internet, är kritisk mot snabba lösningar för att få stopp på nätmobbning.
– Att stoppa vissa sajter eller appar gör att man skjuter ifrån sig ansvaret och lämnar barnen utan vägledning, säger hon till DN i dag tisdag.

Elza Dunkels är forskare vid Umeå universitet och har under 15 år studerat ungas nätanvändning. Hon betonar att nätmobbning är ett komplext fenomen och att vi vuxna måste signalera att vi är nyfikna och intresserade av vad unga har att säga.

– Vi behöver byta regelsamlingen mot ett ständigt pågående samtal om hat, kärlek och kränkningar, på och utanför nätet. Skolor behöver arbeta med frågor som allas lika värde, att alla har rätt att känna sig trygga och att det inte är ok att kränka andra.

Vi ställde några frågor till Elza med anledning av intervjun i DN och hennes kommande bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek.

Hur ser du på att använda filter eller att blocka vissa sajter?
– Det är ett enormt resursslöseri. Även om själva blockeringsverktyget skulle vara gratis (vilket det oftast inte är) så måste skolan använda värdefulla resurser till att administrera dessa tekniska verktyg. Och vi vet att de inte fungerar, det går alltid att ta sig runt dem. Att blockera eller övervaka hjälper inte barnen att utveckla vettiga förhållningssätt utan lämnar dem tvärtom ensamma med problemen.

Skiljer sig mobbning på nätet från mobbning i rummet?
– Egentligen inte så mycket. I grunden handlar det om kränkningar, som ofta börjar i skolan och fortsätter på nätet. Däremot finns det vissa drag hos nätet som gör att vi vågar säga mer, både positivt och negativt, och att vi lättare kan sprida sådant som är kränkande. Men det här särdraget gör det också lättare att få stöd från andra på nätet – det finns mycket kärlek där också.

Vilken roll har man som vuxen?
– Det är viktigt att komma ihåg att det är vi vuxna som har ansvaret, såväl föräldrar som skola och andra vuxna. Men skolan har ett särskilt ansvar tycker jag, dels för att lagen säger att skolan ansvarar för sina elever, dels för att skolan är en så bra arena för den här typen av komplexa livsfrågor. I skolan finns lärare och annan skolpersonal som har – eller bör ha – utbildning inom den här typen av frågor. I en familj är det lättare att det blir känslomässigt och det kan vara svårt när det bara finns en eller max två vuxna som ska försöka lösa komplicerade saker.

Just nu färdigställer Elza Dunkels manus till sin kommande bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Boken belyser ungas vardag på nätet och ger verktyg för hur skolpersonal kan arbeta mot nätmobbning och näthat.

Vill du få veta när Elza Dunkels bok är klar?
Skicka ett mejl till hilda.widaeus@gothiafortbildning.se

Läs ”Blockera sajter för att stoppa näthatet” på DN.se

Forskare i fokus

August 24th, 2015 | Posted by Elza Dunkels in Forskning - (0 Comments)

Denna månad är jag forskare i fokus på Studentlitteraturs Förskoleforum. Så här säger jag bland annat:

Vad är det roligaste med forskaryrket?

– Det bästa med forskaryrket är att få gräva ner sig ordentligt i ett ämne eller en tanke. Det är en ynnest att få ägna dagarna åt att tänka klart kring komplexa förhållanden och sen skriva eller prata om det för de som har nytta av det i sin praktik. Och det är helt fantastiskt att forska om något som i princip alla är intresserade av!

 

Hatfest ikväll!

April 30th, 2015 | Posted by Elza Dunkels in Debatt | Näthat - (4 Comments)

Det är hatfest i min inbox ikväll och alla är välkomna. Jag vänder mig särskilt till dig som i övrigt inte har nån relation till mig men som av rimliga orsaker har en tydlig bild av vem jag är och vad jag står för. Känn efter! Nog finns det nåt irriterande hos en kvinna som mig? Nån som är så stor på sig utan att egentligen har åstadkommit nåt särskilt? Nån som uttalar sig så ensidigt om barn men som rimligtvis inte kan ha några själv, för varför skulle hon då säga som hon gör? Du kan säkert tänka ut fler skäl att kontakta mig.

Det är ju en DEMOKRATISK RÄTTIGHET att säga allt som far igenom ens huvud. Vi måste bevaka den rättigheten så att det inte plötsligt blir så att bara den som har nåt att säga får göra det. Jävla storebrorsfasoner! Nej, få ur dig det du grubblar på, helst direkt till den du irriterar dig på! Och snabbt, innan ilskan går över! Har vi inte YTTRANDEFRIHET i det här landet, eller? Jo, just det!

Och dessutom verkar ju kreti och pleti få uttala sig om vad som helst idag, så varför skulle inte du också få ha en åsikt? Tänk också på att det här är viktiga frågor. Mycket viktigare än att fira Valborgsmässoafton med nära och kära. Mycket viktigare än dina personliga problem. Faktum är att de kanske rent av bleknar när du börjar tänka på hur jävla dum jag är och på vilka sätt du kan göra livet lite svårare för nån som verkar ha glidit fram på en räkmacka hela livet och som dessutom är så JÄVLA FUL. Så ta dig samman, uppbåda all din ilska, skaka av dig eventuella tankar på att ditt liv har viktigare syften och börja peppa för en redig hatfest!

Glöm inte att den bästa kryddan för någon som verkligen vågar ta debatten är VERSALER och stora mängder utropstecken!!!!!!!!!!! Varmt välkommen efter Kulturnyheterna ikväll!*

* Ovanstående var ett omoget utbrott av ironi. Det provocerades fram av stora mängder adrenalin som rusat runt i min kropp under morgonen. Ikväll visar nämligen Kulturnyheterna en intervju som gjordes innan jag slutade prata med media. Så jag ägnar dagen åt stålsättning. Jag vet hur P1-lyssnarna tänker vid det här laget men Kulturnyhetstittarna vet jag inget om. Innan kvällen är över vet jag även det.

För den som vill veta hur jag verkligen tänker om de här frågorna finns ett par blogginlägg som jag också hann skriva innan jag blev sjukskriven: Hatet och dess konsekvenser och Vad gör vi åt hatet?

 

Vad gör vi åt hatet?

April 27th, 2015 | Posted by Elza Dunkels in Näthat | Nätkärlek | Nätmobbning - (Comments Off on Vad gör vi åt hatet?)

I förra inlägget skrev jag om hatet och dess konsekvenser. Några av de konsekvenser vi kan se är att vissa röster tystnar helt eller delvis. Det är kanske inget konstigt i sig, att alla inte hörs hela tiden, men det är allvarligt när vi ser att några tystnar på grund av hat och hot. Och det otäcka är att risken är överhängande att de som faller ifrån är de som inte heller fick talutrymme innan internet. Det är alltså en maktfråga, men som jag skrev igår måste jag återkomma till det i ett separat inlägg. Nu tänkte jag bli nästan lite praktisk.

För det första måste vi börja titta bortom de enkla förklaringarna. Det är inte någon annan som hatar. Vi har byggt in hat i vår samtalskultur, men det går att byta spår, det bestämmer vi själva. Om det gick att införa program som Idol och Robinson, som blev så hårt kritiserade i början men som nu är en etablerad del av myskvällen i folkhemmet, går det att ta bort program som Svt Debatt och Trolljägarna och införa program som inte lyfter fram det värsta hos oss. Klart det blir kritik i början; det här är inte bra tv! Men vad som är bra tv är inte bara en fråga för tv-producenterna, det är också en fråga för oss. Ett steg på vägen är alltså att se över vår kulturella miljö. Vad accepterar vi? Hur argumenterar vi? Vilka är utsatta? Ger vi dem stöd? Men det är naturligtvis en mycket större fråga än bara ett par tv-programformat. Det här handlar om genomgripande samhällsfrågor om utanförskap och tillhörighet. Vi behöver ett ständigt pågående samtal om begränsande normer. Då först kommer vi att få en förändring till stånd.

Samhällsnivå

Med samhällsnivå menar jag egentligen politik. På den här nivån behöver vi diskutera lagstiftning men också filosofiska resonemang om vår samtid, forskning som är relevant för att förstå vad som händer, osv. Eftersom så mycket av hatet styrs av diskrimineringsgrunderna, måste vi börja där. Normkritik är grunden till all samhällsförändring som kan minska hat. Ett tydligt inkluderande arbete finns på flera ställen, t ex älskar jag regeringens cyberfeminist och vad den titeln signalerar. Mycket, mycket mer såna tydliga ställningstaganden behövs, som motvikt till normaliseringen av sexism och rasism som vi sett på sista tiden.

Gruppnivå

Hit räknar jag utbildningsväsendet, vården, organisationer, företag, myndigheter, familjen, vänkretsar, osv. Alla sådana aktörer måste börja fundera på de här frågorna; hitta felen och lösningarna.

  • Hur pratar vi med varandra i den här gruppen?
  • Vilka har gruppens stöd och vilka står helt eller delvis utanför?
  • Har vi en plan för vad vi gör om någon blir utsatt?
  • Har vi en kultur där den som far illa kan berätta?
  • Har vi en kultur där vi går in och stöttar om nåt händer?

Både på samhälls- och gruppnivå måste vi se till att den som råkar ut för hat vågar berätta och att det finns en kultur av stöttande. Idag ser jag obehagliga tendenser att göra hatet till en personlig fråga, som jag berörde i mitt förra inlägg.

Här är det på plats att ta media i örat. Inte bara när det gäller programformat utan också vad de publicerar för att få till lite nerv. Varför ska det lilla fåtal som arbetar mot panikerna behöva jobba dygnet runt bara för att journalister väljer att föra fram tokiga tankar som faktiskt går att googla på och se att de är knasiga? Om inte det ständigt skedde skulle vi som är experter på området kunna få uttala oss om viktiga och riktiga frågor, som hur vi kan hjälpa de unga som faktiskt råkar illa ut. Just nu framstår det som om vi experter är nån sorts dårar vi också. Rosenkindade teknikoptimister som vill att alla bebisar ska vara på nätet hela tiden och som tycker att lite porr har väl aldrig skadat nån. Vi kan prata på andra sätt men vi hinner fan inte. Och då blir det helt fel. Det blir också helt fel att det går så mycket tid till nåt som faktiskt är skapat av medierna. Jag har så svårt att hålla mig när det talas illa om unga och då ställer jag upp fast jag varken hinner eller orkar. Och nu när jag har sagt nej, då faller det kravet på andra som kanske inte alls vill ha den rollen som jag har. För jag baxar gärna det här. Jag är sjukt bra på det och tycker att det är viktigt. Jag har en familj som stöttar mig i den tidvis rätt omfattande frånvaron, som inte tycker att jag är sämre för att jag svarar på en telefonintervju när jag gungar barnbarn i parken och som peppar mig att orka. Och så är det ju inte för alla. Det ska vara möjligt att vara internetforskare och sitta på sin kammare. Helst inte såklart eftersom det är viktigt att nå ut med sina resultat, men det kan göras på olika sätt. Att ta en radio- eller tv-debatt eller svara journalister i telefon i snitt två gånger i veckan (då slår jag ut det över hela året) är inte nåt alla vill eller bör vilja göra. Vilket för oss in på nästa nivå.

Individnivå

Individer måste tillåtas hitta strategier för att fungera. Det kan handla om att skydda sig själv, stötta andra och att inte bidra till hatet genom aktiva handlingar eller passivitet.

Att jag tar upp den här nivån betyder inte att jag gör hatet till en fråga som enskilda ska hantera. Tvärtom! Det är naturligtvis inte ett enskilt ansvar att tuffa till sig, att undvika vissa saker, att ge efter för hat och våld. Det är en samhällsfråga, inte en individfråga!

Men samhället, det är ju vi. Så om vi ska tänka praktiskt måste arbetet ske på många nivåer samtidigt. Och en av dessa är den personliga. Samtidigt som vi anlägger ett normkritiskt perspektiv på hatet, rättsväsendets funktion ses över, media tar sitt ansvar och så vidare, måste individen överleva dagen. Vi behöver skapa strategier och vi behöver prata om att alla har rätt att skydda sig. Praktiska saker som:

  • Det är inte ett etikettsbrott att blocka någon eller plocka bort någon från sin kontaktlista. Att inte följa någon tillbaka behöver inte vara ett statement, det kan lika gärna vara ett praktiskt ställningstagande.
  • Det är ok att tacka nej till Svt Debatt eller P1 Morgon eller nåt annat som erfarenhetsmässigt genererar hat. Att tacka nej betyder inte att en vägrar ta debatten.
  • Vi behöver diskutera när det är ok att använda nätets spridningspotential till sin egen fördel, t ex genom att outa nån som trakasserar en. Och när en behöver vara försiktig med det.
  • Var och en måste få bestämma nivå. Exempelvis när det gäller filtrering av t ex mail eller hur mycket en svarar i telefon. För den som är utsatt kan det vara ok att förlora vettiga mail och samtal mellan varven för att få ha tryggheten att våga öppna inboxen eller vakna på morgonen.

Och så vidare. Det finns strategier och alla behöver diskutera dem men alla behöver inte göra lika.

Men nu ska jag skriva klart boken om detta!

Jag har dragit mig ur det offentliga samtalet ett par veckor, därför att hatet blev lite för mycket för mig. Genom en olycklig slump blev det en sån stor mängd på en gång. Att få hat är annars vardag för mig, precis som det är för många, men nu hamnade jag i spärreld mellan hatiska P1-lyssnare, en före detta alfahanne som hela sitt yrkesliv oemotsagt fått sopa mattan med såna som mig och mina helt enormt oprofessionella chefer. Det var mer än jag pallade.

Eftersom det här blir ett långt inägg vill jag passa på att tacka för allt stöd redan här, eftersom alla inte kommer att läsa hela. Vartenda litet ord betyder massor! Några har tagit stöttandet till helt nya nivåer: enormt tack till er! Några har skickat ett gilla eller vänligt ord, på och utanför nätet: enormt tack till er! Och att vara helt tyst kan lätt tolkas som stöd för hatet. Det är viktigt att tänka på. Att vi är tydliga med vilken sida vi är på. Jag har ofta tänkt på det i samband med de som tigger; hur visar vi att vi inte hatar tiggare fast vi inte har pengar att ge i varje burk? Det är samma dilemma här, möjligen lite enklare att lösa eftersom det är snabbt gjort att klicka på gilla eller fyra av ett leende. Mer än så behövs inte.

Att jag drar mig undan betyder inte att ni slipper mig. Jag har flera redan genomförda intervjuer på väg ut tidningar och tv, som kommer att publiceras under våren. Här är en: panelsamtal om etik i sociala medier. Men jag pratar inte med media över huvud taget just nu. Jag gör vissa jobb men det blir mer på mina egna villkor. Ett av de jobben är mitt svårt försummade bokmanus med arbetsnamnet Nätkärlek, näthat och nätmobbning. Och som en del i det arbetet kommer här några tankar kring hatet och dess konsekvenser.

Vad är hat?

Vi kan ju börja fastställa att all kritik inte är hat. Att kritisera någon kan vara ett konstruktivt sätt att föra saker framåt och det är en väl etablerad del av akademin. Jag vill särskilt poängtera att Lagercrantz angrepp på mig inte heller faller under kategorin hat eftersom han angrep mig som forskare. Att han gjorde det så fult och dumt beror på andra saker. Så det är inte hat att kritisera min forskning, däremot är det hat att kritisera mig som person, att ifrågasätta mitt intellekt och andra ovidkommande saker. Det är inte heller hat att kritisera företag eller myndigheter. När fenomenet näthat började diskuteras var det en del företag som menade att de blev utsatta för hat. Den diskussionen dog snabbt ut, förmodligen för det vore att spä ut begreppet så att det blir oanvändbart. Men det kan bli hat om det drabbar enskilda anställda. Om enskilda företrädare som inte är i en sån position att det bör ingå i deras jobb blir angripna kan det räknas som hat.

Det finns ingen juridisk definition av näthat så det är nåt vi måste diskutera framöver. Och en viktig aspekt är då att den som utsätts måste vara den som sätter gränserna. Det är ingen tävling i vem som får mest hat. Vi är alla olika. Våra gränser är olika. Hat kan rinna av om förutsättningarna är de rätta men det ska inte vara ett krav att alla ska orka ta emot vad som helst. Här blir det viktigt att anlägga ett maktperspektiv, vilket jag ska återkomma till senare. Det är ohyggligt viktigt men får inte plats här.

Vilka är hatarna?

Hatarna är vi. Vem som helst kan bli hatare. Det är inte så att unga hatar mer. Kanske till och med tvärtom, om det skulle gå att mäta. Många av de konflikter som uppstår på nätet handlar om fullvuxna människor med jobb och familj, ofta även husdjur, som inte kan hålla sig. Konfliktfyllda områden är barn, föräldraskap och husdjur, förutom det uppenbara politik och livsåskådning där rasism, homohat, sexism, barnhat, funkhat och andra hatiska idéer göder mycket av de hatfulla uttrycken. Och då menar jag inte bara knasbollar som odlar sitt hat i ensamhet eller tillsammans med likatänkande. De finns också, men en stor del av hatet sköts av helt vanliga människor. Och inte bara på nätet. Hatet sipprar in i diskussioner på jobbet, på insändarsidorna, framför tv:n med barnen inom hörhåll.

Det här är viktigt att komma ihåg. Vi får inte demonisera hataren. Vi kan och bör vara mycket kritiska och avståndstagande till hatet, men vara försiktiga med att skjuta ifrån oss hatarna. Det är inte som i Trolljägarna där hataren är en ensam tokboll i Norrlands inland, isolerad på nån gård men med snabbt bredband och keps. Om vi gör hataren till en folkdjävul har vi skjutit ifrån oss problemet och erkänner inte att det finns strukturer bakom näthatet. Då blir det en speciell företeelse som vi inte behöver ta ansvar för.

Varför får hatet såna allvarliga konsekvenser?

Idag hamnar hatet på en personlig nivå. När jag blir utsatt är det mitt ansvar att ta hand om det. Det är dels mitt personliga ansvar att se till att orka, dels ska jag själv se till att det inte händer igen, till exempel genom att inte prata offentligt om provokativa saker. I mitt fall har jag pratat om provokativa saker som allas lika värde och rättigheter, ökad respekt för barn och småbarnsföräldrar, så det är inga dramatiska eller kontroversiella grejer jag säger.

Det handlar också om ett debattklimat. Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.

Och det skriver jag mer om i nästa inlägg.

Etik i sociala medier

April 22nd, 2015 | Posted by Elza Dunkels in Juvenism | Näthat | Nätkärlek | Nätmobbning | Skola | Sociala medier - (Comments Off on Etik i sociala medier)

Det här är nåt av det roligaste och trevligaste jag har gjort! Det var ren och skär lyx att sitta där med tre proffsiga och empatiska kuratorer som i sin verksamhet möter barn, framförallt barn i svårigheter, och prata om de här viktiga frågorna. Många gånger när jag är ute och pratar får jag nästan börja  från början och förklara varför det är viktigt att barn respekteras och får en röst och då hinner samtalet inte komma in på viktiga frågor. Här var det så självklart och jag bara fyllde i med mina grejer. Så vi hann prata om viktiga och riktiga frågor. Här kan du läsa mer om Etik i sociala medier – ett samtal om barn och nätet, som spelades in i Tänktankens monter på SETT. Det är långt men det går att ladda ner som podcast på Itunes eller lyssna på Soundcloud, så du kan göra annat medans.

Och jag säger bara: lyllos de barn som får träffa de fina kuratorerna Jonas Söderlund, Olof Hedtjärn och Martin Brav!

 

Lagom är bäst?

April 21st, 2015 | Posted by Elza Dunkels in Debatt | Forskning | Juvenism | Ungas rättigheter - (Comments Off on Lagom är bäst?)

Jag har från flera håll fått höra att det finns en uppfattning att det här med skärmtid har med olika perspektiv att göra så jag tänkte reda ut lite hur det förhåller sig. Det sista jag vill göra är ju att sitta på mina höga akademikerhästar och slåss med andra akademiker. Det är verkligen inte planen. Att det blev så har med andra saker att göra, vilket jag kommer att återkomma till så snart jag hinner.

Det handlar så väldigt lite om olika perspektiv. Olika perspektiv är viktigt att ha, ibland även avgörande för om en fråga belyses seriöst eller inte. Att inta ett genusperspektiv eller ett barnperspektiv är oerhört viktigt. Dessvärre har idén om perspektiv börjat användas på ett slarvigt sätt när saker ska debatteras. När jag skulle kommentera sexuella övergrepp mot barn i Uppdrag granskning ville de ha med en skräckföreläsare också. “För att få fler perspektiv än ett” som de sa. De ville alltså balansera forskningsperspektivet med ett cyniskt, okunnigt, kommersiellt perspektiv? Det är ju inte seriöst. Hela debatten lider av någon sorts Svt Debatt-sjuka där märkliga människor med märkliga åsikter ska debattera viktiga frågor med folk som faktiskt kan något. Det låter ju jättefint att anlägga olika perspektiv på en fråga, därför att det är det i grunden. Det här missbruket av ordet har dock ställt till mycket skada. Så jag tycker att vi ska vara väldigt noggranna med ord som perspektiv och inte använda det så slarvigt.

Inom vissa områden finns det fler än ett forskningsläger, alltså det finns forskare som har kommit fram till olika resultat som är motstridiga. I fallet om unga och nätet är det inte så. Det finns inte flera forskningsläger. Däremot finns det åsikter, till exempel de som framförs av barnläkarna Lagercrantz och Victorin. Ingen av dessa två forskar om unga och nätet. Det de skriver baserar sig på andra saker; kunskap om barns hälsa, känslor, åsikter. Därav min kritik mot dem. Jag kritiserar dem alltså inte i deras kapacitet som läkare utan för att de uttalar sig om sådant de inte har kunskap om. Det blir ju dessutom extra allvarligt när de har så fina titlar. Det låter som om man skulle kunna lita på dem. Jag skulle faktiskt säga att de har ett större ansvar just på grund av sina titlar. De borde vara försiktiga när de uttalar sig.

Det finns fina försök till att nyansera debatten, bland annat skrev Andreas Ekström en relevant krönika på ämnet. Men även han faller i fällan att prata om den här debatten som om den handlade om två läger med lika mycket på fötterna och att det för alla andra handlar om att välja läger. Nu är han långt ifrån ensam om att resonera så här, jag tar bara hans krönika som ett aktuellt exempel. När man resonerar så här jämställer man alltså forskning med åsikter. Nu låter det som om jag sätter forskning över allt annat men så är det inte. I många fall kan man behöva ta forskning med en nypa salt och gå på sin egen känsla och erfarenhet. Och det är ju precis vad väldigt många gör i just det här fallet, så varför är jag inte nöjd med det? Det beror på att just detta område – unga och nätet – är så svårt att bedöma utifrån gammal erfarenhet. Jag har beskrivit det närmare i min bok Vad gör unga på nätet? men i korthet handlar det om att tekniken står i vägen för att vi ska kunna se klart i den här frågan. Det är lätt att fastna i dystopiska tankar om teknik som tar makten över människan, om dagens ungdom som antingen inte klarar nåt alls eller som hotar samhället med sitt agerande. Och eftersom dessa känslomässiga argument så lätt tar över behöver vi forskningen. Vi behöver nåt rationellt som kan ge oss tankeverktyg för att förstå vår samtid. Så att vi inte offrar barn på vägen. Eller föräldrar i just detta fall.

Det är också lite slarvigt att slänga sig med floskler som att lagom är bäst. Jag älskar vårt svenska lagom och håller, precis som alla andra, med om att i allmänhet är lagom alltid bäst. Men i så här allvarliga frågor går det inte att säga så, för då balanserar man på gränsen till särskilda förhållningssätt för nätet, vilket direkt öppnar för tankar om generella gränser för exempelvis skärmtid. Observera att jag skriver att generella gränser är av ondo. Det är alltså inte gränser överlag jag vänder mig emot. Självklart ska föräldrar begränsa sina barns skärmtid! Det är befängt att tro att det är det debatten handlar om. Debatten handlar om att vissa menar att skärmtid i sig när något negativt som ska balanseras av annat. Och att det här andra är riktigt och viktigt. Till skillnad från skärmtid. Däri ligger problemet, eftersom sådana tankar enbart bygger på fördomar och känslor. Forskningen visar något annat. Till exempel: För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. Och de barnen ska också rymmas i debatten. Det ska inte bara vara den någorlunda bildade etniska majoritetens medelklass och deras barn som ska diskuteras. Och för övrigt finns de barn jag pratar om även där. Så det går inte att säga (som jag faktiskt på allvar har hört): jo men mina barn, som inte har några problem, de behöver begränsningar. Vi tar stora risker när vi pratar om nätet och skärmar som en särskild företeelse. Mycket stora risker. Och om vi pratar om att balansera skärmtid och riktigt liv, då tar vi ännu större risker. Lagom är bäst gäller ju inte misshandel och kränkningar, till exempel. Om nätet är ett sätt att komma bort från sånt, går det inte att säga att lagom är bäst. Ja, bara som ett exempel.

Är inte all barnforskning relevant?

Jo, det är den. Men forskning om unga och nätet är inte detsamma som medicinsk forskning. Det går inte att ställa olika typer av forskning mot varandra på det sättet. Alla forskare följer en vetenskaplig process och forskningen blir därmed relevant för sitt sammanhang, men vi studerar olika saker. Jag har till exempel tittat på ungas nätanvändning i en kontext där de unga själva fått berätta om sitt användande och utifrån det dragit slutsatser om hur vi vuxna kan förhålla oss till det. Medicinska forskare kan exempelvis studera barns kroppsliga utveckling i relation till skärmtid. Kriminologer kan studera barn som råkar ut för förövare på nätet. Båda är exempel på viktig och relevant forskning, men när vi ska diskutera skärmtid kan vi inte bara titta på detta ur en enda synvinkel.

Det finns två huvudsakliga problem med de påståenden om unga och nätet som jag kritiserat nyligen:

  1. Kontext. De sätter inte skärmtiden i en relevant kontext. Istället isolerar de den från andra omständigheter som styr en människas liv, på ett väldigt olyckligt sätt. För även om det vore sant att barns språkutveckling hämmas (vilket det ju alltså inte är) om de leker med plattor, måste vi ta hänsyn till att plattor finns och att de kommer att finnas i barns liv framöver också. Att iaktta försiktighetsprincipen som Lagercrantz förordar skulle vara att utsätta barn för ett gigantiskt experiment med en hel generations välmående som insats. Barn kommer att utsättas för skärmar, idag och i framtiden. Att som förälder eller skola inte vara med på det tåget är detsamma som att låta barn själva identifiera problem och hitta motstrategier. Som det faktiskt har varit länge redan och som jag och andra forskare varnar för. Internet är en salig blandning av livsviktigt och livsfarligt och allt däremellan och barn behöver systematiskt stöd för att navigera. Att erkänna det är ett sätt att kontextualisera barns skärmtid och vi behöver mer sånt. Inte resonemang som isolerar skärmtid utan att se till barns liv som helhet.
  2. Relevans. När mina motståndare använder uttryck som “bra balans mellan digitalt och verkligt liv” och att barn behöver mänsklig kontakt istället för att peka på skärmar, visar det på en djup okunskap om vad som pågår vid en skärm. De är inte inlästa på den senaste forskningen om barns liv och vad samtida medier används till. De går på sin ytliga uppfattning, baserad på det de egna iakttagelserna i den egna praktiken. Och när det gäller de medicinska delarna har de självklart på fötterna. Det är sambandet mellan skärmtid och ohälsa de borde läsa in sig på. Precis som de måste läsa in sig om de stöter på en tidigare okänd sjukdom eller om det kommer nya medicinska rön.

Det finns inte tid eller plats för mig att i detalj berätta för dem hur deras resonemang blir felaktiga och vilka källor de istället bör gå till. Det är inte heller mitt jobb om jag ska vara ärlig. Det är deras professionella skyldighet att ha koll på nya rön som berör deras verksamhet. Eller avstå från att uttala sig.

Men finns det då inga problem med skärmar?

Jo, massor! Det finns de som sitter mer än vad som är hälsosamt för dem, det finns hat och hot och övergrepp, det finns ergonomiska problem som är akuta att ta tag i, det finns risker med desinformation och extremisering. Men som debatten har varit på sista tiden har jag haft fullt upp med att avfärda de allra grövsta uttalanden att jag inte hunnit ner till nån sorts nyansering. Och det är ett problem med alla dessa okunniga men namnkunniga som uttalar sig om unga och nätet – vi som kan något får inget talutrymme. Vi används som kanonmat i en enda jättestor Svt Debatt och de stora förlorarna är barnen.

Det är inte någon lek att se till att barn får en bra uppväxt, så mycket vet vi idag. Och i den kunskapen ingår att vi ska vara försiktiga med att lyssna till varningar. Vi ska istället vända vår omsorg om barnen mot just barnen. Vad får dem att må bra? Inte: vad säger de svarta rubrikerna? Utan: vad säger mitt barns ögon? Lyssna till barn och lyssna noga, det är vårt ansvar. Och inget slafsigt, tendensiöst lyssnande som Åse Victorin gör sig skyldig till:

På min mottagning möter jag dagligen barn och ungdomar som spenderar mer än heltid efter skolan framför skärmen. De söker mig för allt från nackproblem, sömnsvårigheter, nedstämdhet, ensamhet, övervikt och vad värre är, ofta en känsla av meningslöshet. När jag frågar om dataspelen ger dem mycket får jag alltid samma svar. ”Nej, de ger mig inget, men de är kul.”

Den här typen av slappt lyssnande gynnar ingen, varken de unga eller samhället i stort. Det måste vi sluta med, till förmån för seriöst, djupt och respektfullt lyssnande.

 

#skärmtid

April 16th, 2015 | Posted by Elza Dunkels in Debatt | Juvenism | Sociala medier | Ungas rättigheter - (Comments Off on #skärmtid)

elza_alexanderson

Foto: Kristina Alexanderson

Här kommer en sammanfattning av debatten kring skärmtid. Det finns en hashtag om nån vill läsa själv på Twitter. Jag går inte in och diskuterar med enskilda (vilket jag förklarar i ett särkilt inlägg) men det finns en del åsikter för och emot under #skärmtid.

Allt började med ett par radioinslag som var inplanerade långt innan debatten startade. Först handlade det om föräldrar och mobiltelefoner. Där fick jag diskutera med en psykolog som inte alls kunde området. Sen gick pensionerade barnläkaren ut med ett larm om unga och skärmar, som gick som stor nyhet i Ekot hela dagen. Någon dag senare var jag med från en studio i Umeå och diskuterade skärmtid med en psykolog som inte heller hon hade på fötterna (det visade sig vara samma psykolog som inte hade passat på att läsa in sig). Allt hon sa om unga och nätet var känslomässigt och ogrundat. För att inte tala om det hon sa om skolan! Det är så märkligt att de som arbetar inom helt andra fält ändå får för sig att uttala sig om ungas nätanvändning. Barn, skola och föräldraskap tycks vara öppet för allas åsikter.

Lagercrantz gick också ut med en debattartikel där han krävde att Statens medieråd borde läggas ner om de inte utfärdade rekommendationer med tidsgränser för barn och skärmar. Eva Thorslund, chef på Statens medieråd, förklarade att det inte kommer att hända därför att det inte finns någon grund för sådana rekommendationer. Och jag svarade med en debattartikel på SVT Opinon: Skärmtid är ett förlegat begrepp. Istället för att bemöta mina argument (vilket såklart beror på att det inte finns några motargument) satsade Lagercrantz på att misskreditera mig som forskare i en debattartikel. Först hade jag inte tänkt svara eftersom han avslöjade sina argument som oerhört svaga när han valde att försöka ta ära och redlighet av mig istället för att diskutera. Men jag blev övertygad av kloka människor att alla kanske inte vet att han bara pratar strunt. Det kanske fanns läsare som gick på hans fula knep. Så jag svarade med slutrepliken Jag har en fördel över Lagercrantz.

Det kan tyckas som att de här märkliga vuxna som är rädda för skärmar är rätt många men så är det knappast. De är för det första en utdöende art eftersom de stretar emot en utveckling de inte kan stoppa. För det andra är det en lättare ståndpunkt att ta och därför hörs de mer. Det är svårare att stå upp och försvara sitt barns skärmtid eftersom det finns såna moraliska och känslomässiga dimensioner på frågan. Därför tror jag att det är viktigt att dra lans för ungas (och föräldrars) rättigheter och inte bidra till den vidriga, moraliserande bild av unga som pumpas ut av såna som psykologen och barnläkaren.

Det finns fler konstiga debattartiklar men också folk som går på den ickemoraliserande och vetenskapliga linjen: ledarskribenten Sofia Mirjamsdotter, journalisten Emanuel Karlsten i GP, krönikören Marika Rasmusson och filmvetaren Tommy Gustavsson i SvD.

Fler artiklar om frågan: Aftonbladet, ETC och från UNT förra året. Och så ett radioinslag igen: Flickor mer självkritiska om skärmtid.

Näthat – Trakasserier och hot på Internet

March 6th, 2015 | Posted by Elza Dunkels in Föreläsningar | Forskning | Näthat | Nätkärlek | Nätmobbning - (Comments Off on Näthat – Trakasserier och hot på Internet)

Juridiska institutionen vid Umeå universitet inbjuder till seminarium omkring

Näthat – Trakasserier och hot på Internet

Mobbing, kränkningar och förföljelser på Internet och i sociala medier har uppmärksammats alltmer under senare år. Näthat ses som ett stort samhällsproblem, och det förs en pågående diskussion omkring såväl rättsliga som andra åtgärder för att komma tillrätta med problemet. Under seminariet diskuterar de tre Umeå-forskarna docent Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, professor Simon Lindgren, Sociologiska institutionen och juris doktor Therese Enarsson, Juridiska institutionen, bland annat näthat som fenomen och möjligheter till upprättelse för dess offer.

Onsdagen den 18 mars 2015, kl. 13:15 -16.00 i Hörsal D Samhällsvetarhuset Umeå universitet

Anmälan om deltagande görs till Sofia Strömgren, Juridiska institutionen, via e-post Sofia.Stromgren@jus.umu.se eller telefon 090 – 786 74 19, senast fredag den 13 mars 2015.

Välkomna!

Förslag inför 8 mars

March 5th, 2015 | Posted by Elza Dunkels in Debatt | Juvenism | Sexism - (Comments Off on Förslag inför 8 mars)

Idag rapporterar DN att en vuxen som hade sex med ett barn som stod i beroendeställning till honom får sitt straff sänkt av Svea hovrätt. Han hade först blivit dömd för våldtäkt mot barn men nu döms han istället för sexuellt utnyttjande av barn. Han får därmed sitt fängelsestraff förkortat till mer än halva tiden och barnets skadestånd sänks till hälften.

Den här typen av domar får alltid mycket uppmärksamhet och man kan tycka olika om att det blåses upp i media och att det även poängteras att förövaren är präst. Och vi kan diskutera rättssäkerhet och slå fast att män inte ska behöva oroa sig för att en frivillig sexuell handling i efterhand ska bedömas som våldtäkt. Och den som har kunskap om lagen och dess tillämpningar kan berätta för oss att enligt gällande lag är detta den enda tänkbara domen. Men jag köper det inte!

Lagar ska följas men lagar måste också tolkas. Det finns inte en tydlig lag för varje enskilt tillfälle, utan de måste läsas utifrån vad som var tanken med lagen. Vad är då tanken med den lag som säger att vuxna inte får utföra sexuella handlingar mot barn? Tanken är att skydda barn. Inget annat. Vi behöver dessvärre skriva in det i lagen eftersom det finns vuxna som våldtar barn. Därför reglerar vi detta med en lag. Samtidigt har alla människor, oavsett ålder, rätt till en så kallad rättssäker behandling av sitt agerande. Det betyder att vi ansluter oss till ett system där vi inte dras iväg av känslor och fördomar, utan ser till att alla som hamnar inför domstol får en rättvis behandling; deras förehavanden ska bedömas mot lagen och inte mot våra känslor. Det är viktigt och fullkomligt avgörande för vår civilisation.

Men det finns ett viktigt men: En dom kommunicerar också något till medborgarna. Det vore naivt att tro att det finns människor som liksom robotar bara läser om en dom och torrt konstaterar att “jaha, så där är det”. Istället fungerar vi människor så att vi försöker göra mening av det vi erfar. Vi skapar mönster i tillvaron och drar slutsatser av den. När Hovrätten enligt DN väger in “att konfirmanden snart skulle fylla 15 år och att det inte är bevisat att det inte fanns ”frivillighet och ömsesidighet” i relationen” är det en signal som vi kommer att använda i vårt meningsskapande. Det är en signal som säger att ett barn kan ha en frivillig och ömsesidig sexuell relation med en vuxen. Visserligen är det lite fult att utnyttja sin position för att få ha sex med ett barn men inte så illa att det ska räknas som våldtäkt. Det viktigaste med den här domen är denna signal och vi inte får negligera det! Vi får inte låta sånt här passera!

Jag som jobbar med såna här frågor stöter skrämmande ofta på argumentation för våldtäkt mot barn som bygger på just de signaler som Hovrätten sänder ut i den här domen. Folk som inte förstår vuxnas ansvar och som gärna skriver under på den väldigt sjuka manssynen som domen baserar sig på. Synen på mannen som ett vilddjur, en naturkraft som inte kan kontrollera sig när något lockar honom sexuellt.

Vore jag man skulle jag välja att ta illa upp. Jag skulle säga ifrån på allvar. Jag skulle protestera mot en kränkande manssyn som riskerar att spilla över på alla goda män också. Om jag vore man skulle jag dra igång nåt stort inför 8 mars. Jag skulle använda den dagen till att ta över lite av kampen från kvinnor och flickor och tydligt visa att män inte behöver skyddas av lagen därför att de styrs av hormoner och inte av hjärna!

Ja, det var bara ett tips.