Bild- och medieundervisning med demokratisk potential

Bild- och medieundervisning kan göra att elever får lättare att uttrycka sina åsikter samtidigt som deras upplevelser, erfarenheter och kunskaper blir synliga. I elevernas bildskapande kommer en mångfald perspektiv fram, vilket även kan nyansera stereotypa uppfattningar. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet, berättar forskning.se.

Läs Annika Hellmans doktorsavhandling Visuella möjlighetsrum. Gymnasieelevers subjektskapande i bild och medieundervisning.

 

Sexting

Jag har inte skrivit om sexting för det är en sån konstig grej att prata om i Sverige. Den där panikkänslan kring barn och sex är inte lika stark som i många andra länder. Men idag är jag på Facebook och lyssnar till forskare, aktivister och professionella som ger olika vinklar på säkerhet för barn och då kom frågan upp på ett intressant sätt.

På morgonen fick vi höra en panel om sexting eller non consensual sharing of intimate images som det heter på riktigt (vad heter det på svenska?). En av talarna är forskaren Ethel Quayle som berättar att forskningen på området är både rörig och förvirrande. Bland annat finns det ingen definition av fenomenet; vad menar vi med sexting? Menar vi alla nakenbilder som delas digitalt eller krävs det att den som är avbildad inte är med på det? Hon tillhör de som menar att unga ska ha rätt att kommunicera sexuellt på ett tryggt sätt, medan andra framförde tanken att unga inte ska lägga ut bilder alls, eller inte ta sexuella bilder eller rent av inte ha en sexualitet.

Hon fick medhåll av Emma Holten som påpekade att bilderna i sig inte är problemet utan det är det bristen på samtycke som är det farliga. Hon sa att skillnaden mellan samtycke och inte är som  “the difference between being force-fed and having dinner in a luxurious restaurant”. Hon påpekar också att lösningen inte är säga till unga att aldrig lägga ut bilder. Det är inte problemet. Problemet är när någon sprider bilden.

Det var ett mycket kort nedslag i en fullspäckad dag. Jag hoppas att jag hinner återkomma till fler bra grejer jag fick med mig under de här två dagarna.

Åldersgräns på sociala medier

Goggle Family Link låter föräldrar styra barnets mobil, t ex stänga av den på distans.

På den konferens/mutresa som jag befinner mig på har fokus legat rätt hårt på föräldrars rätt och skyldighet att kontrollera sina barns nätanvändning. En av panelerna handlade om den åldersgräns på sociala medier som vi nu de facto står inför.

Det finns såklart mycket att säga om detta men jag tänkte fokusera på ett par detaljer.

Om det var så enkelt att vi kan basera såna här beslut på kunskap om när människans hjärna är tillräckligt utvecklad för att kunna hantera de risker som förknippas med sociala medier, vore det ju enkelt. Men för det första verkar det aldrig hända eftersom det mesta av alla vidrigheter på nätet produceras av vuxna och för vuxna. För det andra är det inte barnets hjärna som ska använda sociala medier. Det är hela barnet; kroppen, erfarenheterna, den sociala kontexten, uppväxtvillkoren, övriga risker i barnets liv (t ex: behöver barnet söka hjälp utanför familjen?). Frågan är långt mer komplex än en fråga om frontallobens utveckling. Vilket ofta är mitt huvudargument för att forskningen gärna får vara tvärvetenskaplig.

Dessutom vet vi att erfarna nätanvändare generellt är tryggare än ovana. Såklart! Därför behöver barn göra egna erfarenheter, helst medan de har vuxna omkring sig som kan fungera som stötfångare. Sett i det ljuset är det alltså smartare att låta barn göra egna erfarenheter när de är yngre än när de är äldre.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Sverige väljer den lägre åldersgränsen. Fick jag önska helt fritt skulle det inte finnas någon åldersgräns alls. Främst för att åldersgränser ibland tolkas av vuxna som en signal att det här är läskiga saker som bör modereras eller övervakas. Jag tror att det är väldigt naivt att tro att en åldersgräns kan främja ett förtroendefullt samtal mellan barn och vuxna.

För de barn som redan har det bra kommer en högre åldersgräns inte spela nån roll. De kommer att prata med sina vuxna och komma fram till bra grejer, precis som idag. Men alla barn har det inte så. Vissa barn delar inte sina föräldrars värderingar. Vissa barn har föräldrar som inte vill deras bästa. Vissa barn har så pass oroliga föräldrar att de måste söka sig till andra för att få stöd och hjälp.

Det är främst de barnen jag oroar mig för och som vi alla borde tänka på när vi stöttar eller kritiserar en åldersgräns på sociala medier.

 

Patriarkatet gnuggar händerna

Anders Ahlqvist, expert på it-brottslighet, och internetforskaren Elza Dunkels. Foto: SVT/Kristina Alexanderson/TT

Igår kom domen mot de män som livesände en våldtäkt tidigare i år. SVT Nyheter ringde och ville prata om varför sånt här händer, om det är en ökning och liknande frågor. Den färdiga artikeln fick namnet Experterna: Vi accepterar saker på nätet vi aldrig skulle acceptera i verkliga livet. Vilket såklart får stå för de andra experterna som intervjuats. Jag skulle aldrig påstå nåt sånt (och det är inte säkert att de har sagt det heller, såklart). Vi har inga belägg för att det är sant, annat än på ett mycket ytligt plan.

Visst är det så att vi gör saker vid en skärm som vi inte skulle gjort i rummet; peppar varandra, skriver hatmail, berättar personliga saker, drar igång drev. Men det får inte förväxlas med ett generellt förråande av människor. Det finns inget som helst stöd för tanken att människor är mindre empatiska idag än förr. Däremot har många av oss en lägre tröskel när det kommer till att uttrycka våra tankar på nätet. Men jag ser uppriktigt sagt inte kopplingen mellan detta och den livesända våldtäkten. Jag skulle snarare vilja koppla våldtäkt till kvinnohat. Att dokumentera våldtäkten är bara ytterligare ett övergrepp, ännu en demonstration av övermakt, ett fördjupat uttryck för förakt. Det är i kvinnohatet vi ska söka förklaringar och därmed också lösningar.

Så länge vi fortsätter att demonisera nätet och nöjer oss med ytliga analyser som att nätet är orsaken till utvecklingen kommer vi aldrig att komma åt problemets innersta kärna. Som jag alltså ser som destruktiva normer i allmänhet och kvinnohat i synnerhet. Den som säger att på nätet utsätts tjejer för saker som de aldrig skulle utsättas för i verkliga livet har aldrig pratat med en tjej.

I en mening är nätet skyldigt eftersom det möjliggjort snabbare och effektivare spridning av hat och hot mot flickor och en ständig tillgång till offer för den som vill kränka. Men grunden till alla dessa uttryck återfinns alltså i de destruktiva normerna, ingen annanstans.

Jag vill alltså inte förringa den ohållbara situation vi har idag med ständiga sexuella kränkningar mot framförallt flickor och transpersoner. Jag vill bara att vi ska nyktra till lite och komma ihåg hur livet som tjej såg ut innan internet kom. Och hur det fortsatt ser ut för flickor, kvinnor, transpersoner och andra avvikare från normen.

Patriarkatet gnuggar händerna av förtjusning varje gång vi styr bort samtalet från sexism och börjar diskutera farorna med nätet. Låt oss inte bidra till det.

 

Kropp och själ

Mimmi Håkansson och Lidija Krakic kände sig ensamma och sökte efter vänskap, de träffades på nätet och blev nära vänner. Foto: Privat

Idag kl 10.03 måste ni bänka er framför transistorn och ha rattat in P1 för då pratar jag om vänskap, öppenhet och nätet i Kropp och själ. Ett av mina favoritprogram, för övrigt. Jag lyssnar ofta på deras intressanta och udda teman under mina promenader.

Medan ni lyssnar är jag hos mitt förlag och diskuterar nya titlar, sen filminspelning till ett extremt viktigt skolprojekt (info kommer senare) och sen är det bokprat i Uppsala. Och sen blir det Dublin. Men det får ni veta mer om när det är dags.

 

“Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Margareta Rönnberg är professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barn och medier. Bild: Hanna Mi Jakobson.

I helgen delades en artikel friskt i sociala medier. Där Åse Victorin, som jag har nämnt förut, uttalar sig tvärsäkert om saker hon inte kan nåt om. Jag länkar inte till artikeln för jag misstänker att ni blir ledsna av att läsa sånt trams och ni kan säkert föreställa er ungefär vad hon skriver. Däremot tänker jag länka till en intervju som Hela Gotland gjorde med Margareta Rönnberg, som jag också berättat om förut.

Visbyprofessor: “Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Läs och bli glad!

 

Panelsamtal på Wikipediadagen

Igår var jag som jag nämnt tidigare på Wikimediadagen och höll i ett panelsamtalet Källkritik på internet – Wikipedia och sociala mediers faktagranskning. Det var som en promenad i parken att moderera ett samtal mellan de fantastiska

  • Ylva Pettersson, oppositionsråd i Skara, legitimerad gymnasielärare, administratör på Wikipedia samt styrelseledamot i Wikimedia Sverige
  • Jack Werner, journalist, bloggare och debattör som bland annat varit viralgranskare på Metro
  • Brita Planck, historiker.

Och ni kan få höra deras smarta tankar i den här livesändningen!

 

 

Mer dumheter om skärmtid

Nu regnar det tokigheter. Radio Gotland rapporterar från den där barnläkaren som jag debatterade mot i somras, om ni kommer ihåg.

Jag kan bara påminna om ett rätt långt inlägg jag skrev för två år sedan: Lagom är bäst? och en intervju från tidigare i år: Forskare: ”Helt meningslöst att prata om skärmtid”.