Gäst i Pedagogisk psykologi

Jag hade förmånen att vara gäst i den fina podcasten Pedagogisk psykologi den 24 mars. Avsnittet spelades in under en av vinterns kallaste dagar i deras hemtrevliga lokaler mitt i Umeå i ett klassiskt gammalt trähus med knakande trappor. Kontrasten mot då och nu blev väldigt tydlig när jag lyssnar på avsnittet, eftersom vi inte alls berör pandemin som rasar när podden släpps.

Avsnittet heter Mobilförbud, porrfilter och digital kompetens i skolan. Eftersom podden vänder sig till skolpersonal försökte Anton Sjögren som intervjuade mig styra in samtalet på praktiska råd till skolor som vill utveckla sitt arbete för att stötta eleverna även när det kommer till nätet. Min generella hållning är att det vore förmätet av mig att ge konkreta råd eftersom jag inte arbetar i skolan längre och eftersom varje skolsituation är unik, så jag slingrar mig som en metmask för att slippa vara konkret. Inte för att jag tänkte på det när vi pratade men när jag lyssnar på podden blir jag full i skratt; jag framstår som outhärdligt teoretisk! Jag hoppas att ni ändå har nytta av samtalet och missa för allt i världen inte alla andra gäster! Min stora favorit är Petter Iwarsson, både vad gäller innehåll och ton.

Lyssna i Spotify eller Podcaster eller var som helst där du hittar dina poddar. Jag har också samlat alla poddar jag varit gäst i.

Posted in Podcast | Comments Off on Gäst i Pedagogisk psykologi

Anders Hansens sommarprat

Hur dum tror han att lyssnaren är?!?!

Redan i somras när sommarpratet sändes var det många som tipsade mig om det. “Lyssna, det var inte så illa som jag trodde”. Så jag satte på mig lurarna och gick min sedvanliga runda längs älven och lyssnade, glatt överraskad till en början (se disclaimers nedan), sen alltmer irriterad. Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu. Varsågoda! Överjäst dekonstruktion av ett sommarprat.

Först vill jag lägga in två disclaimers.

1. Jag tycker att Anders Hansen har gjort en himla massa bra. Vi föreläste faktiskt på samma TedX Umeå och det var första gången jag hörde honom prata om det här med antal steg. Jag var redan då inbiten stegräknare och gillade verkligen hans retorik. Men när Hansen plötsligt, utan förvarning och utan förkunskaper, började prata om skärmar, då blev jag lite fundersam. Han skrev nämligen helt okritiskt in sig i berättelsen om det mörka nätet (ni vet, exakt det som jag lägger alldeles för mycket tid på att debunka). Sedan dess har han fått ännu större inflytande och framstår för många som kunnig på området och det gör det hela ännu värre. Jag har träffat professorer som arbetar med frågor om barns utbildning som har svalt allt Hansen säger! Nu påstår jag inte att det här är bara Hansens ansvar. Det står honom fritt att slarvläsa lite medierapportering och skriva böcker om det för att tjäna sitt levebröd. Det är dock inte ok att seriösa förlag ger ut dessa böcker, att SVT gör en hel programserie eller att media rapporterar det han säger utan någon som helst fackgranskning. Att vi som individer köper snake oil är väl en sak, men att professionella inte gör sitt jobb är en helt annan. Jag tycker också, apropå ovan nämnda professorer, att alla som hör så förenklade resonemang och till synes snabba lösningar borde fråga sig om det verkligen inte är mer komplext än så.

2. När jag lyssnade till programmet slog det mig att Anders Hansen och jag har nästan exakt samma musiksmak. Det gör att jag tror att han är trevlig att umgås med.

Första halvan av sommarpratet handlade om det Hansen gjorde sig känd för från början, fysisk aktivitet, så det tyckte jag var intressant. Nu kan det i och för sig bero på att jag inte har några fackkunskaper på det området, vilket också är skälet till att jag inte avhandlar det. 36 minuter in i programmet börjar det dock handla om sociala medier. Hansen berättar att Facebooks framgångssaga bygger på att de ”vet exakt hur de ska aktivera hjärnans belöningscentrum”. Ja, det kan man formulera det, om man vill få aktörer att framstå som lite suspekta. Egentligen pratar han om något som vi har tvingats att förhålla oss till sedan länge, nämligen att det finns goda kunskaper i många branscher om hur man bäst utnyttjar våra mänskliga svagheter för att maximera vinsten. Vi kan tycka illa om det men att låtsas som att det är unikt för Facebook är bara ägnat att framställa det nya och okända som hemskare än sånt som vi känner till. Om Hansen är seriöst chockad över detta, vänta tills han får höra talas om subliminal teknik eller hur butiker arbetar med placering av varor för att vi ska luras att köpa mer! Det hade varit ärligare att referera till Facebooks utan tvekan höga kompetens gällande våra beteenden i termer av reklamknep i största allmänhet, men då hade de inte framstått som värre än dagligvaruhandeln eller resebranschen. Han kollrar också bort lyssnaren genom att han först berättar om hur ”tusentals ingenjörer har arbetat fram metoder att fånga vår uppmärksamhet”, men så vips pratar han om att ”vi lägger mer och mer tid på våra telefoner”. Såg ni glidningen där? Han lägger upp det som om sociala medieappar och telefonen är samma sak. Det kan finnas de som bara använder sina telefoner till kommersiella sociala medier men det finns inget som tyder på att det skulle vara särskilt många som inte också betalar räkningar, sköter sina vänskaps- och släktband, jobbar, pluggar, kollar upp saker, osv. Han använder helt enkelt terminologi på ett vilseledande sätt, så att det ska passa hans narrativ.

Vidare menar Hansen att sociala medier blir ”bättre för varje dag på att aktivera hjärnans belöningssystem så vi använder dem mer och mer och därmed lägger mindre tid på annat”. Det är, enligt honom, kärnan till hur vårt mående påverkas av den digitala världen: den tar tid från oss så vi inte hinner vara i den riktiga världen. Att kalla det invanda för ”den riktiga världen” är ett klassiskt knep som går ut på att få oss att associera till motsatserna riktig/falsk. Jag kallar det ”Men ändå!” i min bok och Dagens kunskapslucka. Han behöver inte säga rent ut att det han kallar den digitala världen är falskt, det jobbet gör våra hjärnor åt honom. Skulle han istället varit ärlig hade han berättat att det inte handlar om två världar som utesluter varandra. Tvärtom är vi människor som regel väldigt bra på att växla mellan aktiviteter, kanske bättre än nånsin just pga all skärmanvändning. Vi kan använda en skärm medan vi går, vi kan använda en skärm för att umgås, för att lära oss saker, osv. Det ena utesluter inte det andra, alltså är det oärligt att låtsas som om de två är motsatta. Han använder också begrepp som ”parallella digitala liv” (42.40) vilket antyder att det som görs digitalt inte ingår i livet. Men gud, vad skulle det då vara? Det gör mig galen att han inte ställs till svars för sånt här!

Efter 42 minuter säger Hansen att han hoppas att ”de som avfärdar farhågorna med att det bara är olyckskorparnas reflexmässiga gnäll” kommer att få rätt. Nej, det hoppas han inte alls, för om han verkligen hoppades det skulle han ha läst in sig på området och sett att mycket av det han säger är en blåkopia på det reflexmässiga gnäll som uppstår vid introduktionen av varje ny teknik. Nu får ändå hans sommarprat mig att misstänka att han faktiskt har läst en del, eftersom han nämner både videopaniken och tågpaniken. Han använder dock inte exemplen så som respektive forskare menade, alltså för att se ett mönster och kunna dra lärdomar för att inte göra samma misstag generation efter generation. Istället tar han upp tidigare paniker för att avfärda idén om att det skulle föreligga någon likhet. Han säger att ”tekniken kan ta upp hela våra liv” medan ingen satt framför videon i 6 timmar om dagen eller åkte tåg hälften av all vaken tid. (Nej men kolla, där återvänder han till de falska motsättningarna!) Faktum är att exakt så där har det låtit vid varje teknikintroduktion:  Ska ungdomen inte göra annat än läsa/lyssna på LP-skivor/spela rollspel? Vi måste ständigt påminna oss om att det nya, det som Hansen kallar för ”tekniken” är inte en grej. Det är en enorm mängd olika saker, antagligen så många olika saker att det är omöjligt för var och en av oss att föreställa oss allt. Det betyder att vi måste vara ödmjuka inför andras användning och utgå ifrån att vi inte vet allt om allas användning.

Vilket osökt för mig in på det jag kallar för ”Det vet man ju själv…” i min bok (och i Dagens kunskapslucka). Hansen pratar nämligen uteslutande utifrån ett priviligierat normperspektiv. ”Jag tror att de flesta har upplevt…” säger han. I hans beskrivningar ryms bara vuxna människor med rimligt mående, fysiska vänner, folk som har jobb och fritidsintressen som de kan stå för inför okända. Här finns inga sjuka, folkskygga, traumatiserade, diagnosticerade, marginaliserade, inåtvända som lägger flera dagar på en teckning eller andra med behov som sticker ut från det liv som ligger till grund för hans resonemang. När han säger att det går att beställa mat via datorn och slippa gå utanför dörren, säger han det som om det vore ett steg bakåt för civilisationen. Och det kan det också vara, för vissa. Det finns de som skulle behöva ha ett fysiskt ärende varje dag för att komma ut och röra på sig, andas frisk luft och träffa lite folk, men det gäller inte alla. För några av oss är tvärtom hemkörning av mat, vin och kläder det bästa som hänt. Kanske rent av skillnaden mellan att må bra och inte, eftersom det inte tvingar iväg den som faktiskt inte orkar. Hansen talar nämligen bara till alla de som har mått bra av lite tough love, de som behövde nån som ryckte dem i nackhåret och tvingade ut dem i hockeyrinken, de som en dag kommer att tacka sina förtryckare för att de tvingade dem att plugga, de som lyckades. Det är ok, det är bra, för den som det funkar för. För den som istället får ångest och tänker att livet inte är till för mig är den här typen av normtänkande destruktivt, ibland även livshotande.

Så när Hansen säger att ”Vi håller på att skapa möjligheten att frånkoppla oss från vår fysiska verklighet, men bara för att det är tekniskt möjligt betyder inte att vi är utvecklade för det eller att det är en bra idé” pratar han utifrån sig själv. Han kan omöjligt ha på fötterna när det gäller all skärmanvändning. Samma sak när han säger att vi bygger bort ”riktiga möten” (55.10) som om det vore riktigare och viktigare att ses i köttet. För honom känns det antagligen så, kanske även för de flesta andra, men det är inte så för alla. Om det ska anses finare att ses i rummet än på andra sätt kommer vi bara att förstärka normtänkandet, som vanligt på bekostnad av den som befinner sig utanför normen.

Om den nya normen kommer vara ”skärmfritt så ofta som möjligt”, då kommer det att finnas en hel del förlorare. De av oss som vunnit på digitaliseringen, som har fått bättre livsvillkor tack vare sociala medier, som äntligen har hittat likatänkande, som har fått sitt livs första vänner tack vare ett spel, som inte alltid orkar baxa sin rullstol upp längs vingliga ramper, ja ni förstår. Vars och ens fantasi räcker inte till för att föreställa oss alla vinster som digitaliseringen fört med sig och det betyder att vi måste lära oss att hålla tyst. Vi har inte rätt att moralisera över olika sätt att lösa livet på. Vi kan utan tvekan behöva se över vår egen användning om det finns tecken på att den inte är rakt igenom sund. Det kanske också är så att vi behöver lägga oss i hur våra närmaste använder skärmar. Observera att jag säger kanske. Så snart vi får en sån tanke i huvudet är det av yttersta vikt att vi vänder och vrider på tanken innan vi agerar på den. Har jag förstått hur det ligger till? Kan det finnas andra sätt att se på det? Är jag priviligierad i relation till detta, så att jag inte har samma behov som hen har? Kan jag ställa frågor utan att låta dömande?

En av grundstenarna i Hansens resonemang är att evolutionen har format oss och att de individer som klarade sig var de som var oroliga av sig. Han säger att ”både du och jag är ättlingar till överlevare”, sådana som anade faror lite överallt och visste när det var dags att dra sig undan. Det använder han som förklaring till att människan har tendenser till nedstämdhet och depression, men menar att vi kan göra nåt åt det; man kan få hjälp mot sitt dåliga mående. I nästa andetag säger han att vi mår så dåligt idag därför att ”vi berövas sånt som tidigare hjälpt oss överleva och som därför är djupt rotade behov i oss: sömn, rörelse och andra människor” (54.00). Få se nu, evolutionen har gjort oss benägna för depression, vilket vi med olika metoder kan hantera idag, bara folk söker hjälp. Vi kan dock inte hantera skärmanvändning, pga ovan nämnda evolutionärt viktiga egenskaper. När han kom så här långt (jag stod och strök tvätt för att kunna koncentrera mig) ropade jag högt: ”Men du kan ju för fan inte använda samma argument fast åt olika håll!” Ja, jag skrek det högt till min telefon, ensam i tvättstugan. Ni är fria att kalla mig galen och haverist, det är det fler som har gjort och jag är fortfarande vän med dem.

40 minuter in dyker det upp en disclaimer när han säger att ”Visst kan sociala medier hjälpa, men faktum kvarstår att vi aldrig känt oss så isolerade”. Disclaimers återkommer hela tiden: ”Det är alltså inte telefonen i sig…” eller ” Våra mobiler är naturligtvis fantastiska, men…”. Jag vet för övrigt inte om det går att mäta hur isolerade folk har känt sig genom historien, så jag skulle inte våga uttala mig om det. Anders Hansen vet i alla fall.

När han säger att ”Våra sociala drifter är inte anpassade för elektroniska meddelanden” blir det närmast komiskt. Nej, såklart inte! Om du skulle kunna ge en platta till en grottmänniska skulle hen inte förstå ett smack. Inte heller om du skulle ge hen en bok. Eller elektriska prylar, eller nallebjörnar, eller nagellack. Hansens huvudpoäng är att vår hjärna är densamma som när vi levde i grottor. Det kan vara hur sant som helst utan att ha någon som helst bäring på det han pratar om. Faktum är att vi har lärt oss att hantera många saker under de här 0,1 procenten av människans tid på jorden, se ovan några exempel ovan. Han nämner också extralingvistiska signaler, kroppsspråk och minspel, som en viktig del av samtal. Det har han också rätt i men han har inte rätt när han säger att elektroniska meddelanden (notera terminologin igen!) inte har sådana. Det är helt enkelt bullshit och han säger så för att han tror det, han har glömt att läsa på.

Sen blir det tack och lov lite skrattfest igen när han säger att ”Inget programvaruföretag kommer att skapa smarta appar som får dig att promenera istället för att ta elscooter”. Det här illustrerar det faktum att den som inte ens äger en smartphone kanske skulle hålla tyst om sånt som alla smartphoneanvändare vet att det redan finns, sedan många år.

Nu orkar jag inte lägga en sekund till på detta trams. Om du har läst ända hit är du värd ett stort tack. Tack! <3

Posted in Skärmtid | Comments Off on Anders Hansens sommarprat

Bli patron!

Förlåt bilden men jag hittade ingen bättre!
Become a Patron!

Igår skickade jag synopsis till min bok till flera förlag. Det är inte världens vanligaste att göra så, men jag har bråttom. Mina patrons har fått läsa synopsis, tycka till om valet av titel och, om de vill, läsa manuset och komma med kommentarer. Så mitt tips till er är att bli patron. Förutom att du stöttar mitt arbete och köper loss tid som jag kan använda till det här som jag normalt gör gratis, får du alltså även veta vad jag gör först av alla.

Posted in Dagens kunskapslucka, Patron Exclusive | Comments Off on Bli patron!

Lärarkonferensen i Göteborg 28-29 april

Uppdatering: Konferensen är framflyttad pga covid-19. Preliminärt datum 29-30/9. På det ursprungliga konferensdatumet kommer det dock att finnas digitala programinslag på hemsidan.

Göteborgs vetenskapsfestival arrangerar en två dagar lång lärarkonferens 28-29/4, inklusive ett mingel med mat och underhållning. Allt är gratis men kräver föranmälan. Gå till Lärarkonferensen 2020 och anmäl er genast, det här är alldeles för bra för att missa!

Min föreläsning under Lärarkonferensen i Göteborg 28/4.

Det är så många intressanta punkter; föreläsningar, samtal och workshops. Bl a ska Henrik Pallin och jag sitta i ett samtal om unga och nätet tillsammans med Felix Gyllenstig Serrao. Och jag ska hålla en föreläsning. Utöver det ska jag försöka hinna med så många som möjligt av alla de andra föreläsningarna, t ex:

Posted in Konferenser, Lärande, Panik, Utbildning | Comments Off on Lärarkonferensen i Göteborg 28-29 april

Q&A om porrfilter och varför Porrfri barndom tänker fel

En följd av dåliga filteralgoritmer. Författaren Dickens namn försågs med censurstjärnor av Virgin Media.

Här kommer svar på vanliga frågor om porrfilter, eller innehållsfilter, som är ett mer korrekt namn. Jag besvarar frågor som många har idag, främst därför att organisationen Porrfri barndom driver frågan om porrfilter. Mina svar är tänkta att ge ett forskningsperspektiv på den komplexa frågan om olagligt och olämpligt innehåll på nätet, till skillnad från Porrfri barndoms emotionella och moraliserande retorik. Inlägget är från förra året och jag har uppdaterat det pga ökat intresse.

Q: Vad är porrfilter?

A: Det finns egentligen ingen produkt som heter porrfilter, men det Porrfri barndom menar när de använder det ordet är det egentligen innehållsfilter. Ett filter är ett program som installeras på enskilda enheter eller i ett nätverk och som är tänkt att skilja ut oönskat material från internet och bara visa önskat innehåll vid sökningar. De första och mest rudimentära filtren använde sig av ord, vilket snabbt visade sig vara verkningslöst. Ett exempel är det s k Scunthorpe-problemet, som fått namn efter orten Scunthorpe, som innehåller bokstavskombinationen cunt och därför fastnade i olika typer av filter. Det är också lätt att medvetet arbeta sig runt 0rdf1lter eftersom vi egentligen inte behöver hela ord för att förstå. Ett enkelt men tydligt exempel: du läste antagligen “ordfilter” i förra meningen, fast inte står så, utan jag skrev en nolla istället för O och en etta istället för I. På det sättet kan jag göra mig förstådd utan att fasta i filtret. Så småningom kom det filter som arbetade med bilder och kunde filtrera utifrån hur många procent hudfärg det var i en bild. Frågorna blir såklart många: vems hudfärg, hur blir det med svartvita bilder, hur skiljer de på en vit människa och en gris och är verkligen alla bilder på naken hud pornografi? Idag menar tillverkarna att filtren är mer avancerade men det finns inget stöd i forskningen för att de faktiskt skulle vara bättre än det ovan beskrivna.

Q: Vad säger forskningen om porrfilter?

A: Den samlade forskningen visar att det inte fungerar som skydd mot oönskat innehåll. Det har flera orsaker:

  1. Det är svårt att enas om vad som är önskat och oönskat. Och med svårt menar jag egentligen omöjligt. Vi kan enas om ytterligheterna, t ex att barn har rätt till internet för att kunna hitta information och att barn inte bör exponeras för oetiskt och olagligt innehåll. Sen blir det krångligt. Faktum är att det blir krångligt redan vid “oetiskt”, eftersom definitionen hänger på vilka värderingar en har. Vi kan ta ett av våra närmaste grannländer, Ryssland, som exempel. Där är det förbjudet att informera unga om homosexualitet, något som mest troligt påverkar hur en skola ställer in sitt filter. Vi kan alltså inte använda samma inställningar på en skola i Sverige, eftersom det skulle bryta mot styrdokument för skolan. Det betyder att om vi skulle vilja anpassa ett filter till den svenska skolan måste vi först hitta ett sätt att definiera vilka värderingar som ska vara vägledande och sedan komma på ett sätt att ringa in vilket innehåll dessa värderingar vill filtrera bort.
  2. Det är svårt att tala om för en dator vad som är önskat och oönskat. Och med svårt menar jag egentligen omöjligt. Även om vi skulle kunna enas kring punkt 1, skulle vi få mycket svårt att översätta det till en definition som går att omvandla till en algoritm. Jfr Scunthorpe-problemet.Det här handlar inte om att tekniken är outvecklad, utan att vi människor är alltför komplexa. Vi kommer alltså aldrig att (med rimlig arbetsinsats) kunna utveckla fungerande innehållsfilter. Jag har inte utrymme att gå in på den här intressanta frågan nu, men om du fortfarande tror att det kommer att lösa sig med tiden, när tekniken utvecklas, läs gärna lite artiklar om problemen med AI. Vi kommer alltid att behöva människor som med utgångspunkt i någon typ av matris gör binära bedömningar; lämpligt eller olämpligt. Dessa personer måste även ha ett system för att hålla koll på när sidor uppdateras, kanske omvandlas till sin motsats.
  3. Vill vi verkligen göra det här? Vill vi verkligen lägga resurser på att ta fram en AI som kan skapa ett eget mycket bättre internet, för den svenska skolan? Kommer inte det att kosta enormt mycket? Pengar som måste tas nånstans ifrån. Det låter som om det vore bättre investerade pengar att utbilda fler som arbetar i skola och förskola i de här frågorna, så att bra sex- och samlevnadsundervisning kan komma till stånd. Vill vi verkligen definiera vad som är den svenska skolans värderingar i sådan detalj att det går att utesluta och innesluta specifikt innehåll? Har vi sådana kompetenser på skolnivå, eller ska det ske på kommunnivå, är tanken att vi ska utveckla Nationella Databasen för Svenska Värderingar? Och vill vi verkligen ha människor vars uppgift är att ta one for the team och porrsurfa för att hålla sig ajour med utvecklingen, både vad gäller teknik och sexuella praktiker? Ni förstår att det här blir obehagligt på så många plan, och det blir obehagligt därför att vi inte vill hålla på med det själva. Vi försöker desperat att hålla det ifrån oss, men då måste vi tala om vem eller vad som ska göra det.

Q: Kan man inte ha både filter och bättre sex- och samlevnadsundervisning?

A: Nej, det kan man faktiskt inte. I teorin kanske, det ena utesluter inte det andra, men i praktiken (och det får väl sägas vara det viktiga) är detta de facto uteslutande lösningar. Problemet är inte bara att innehållsfilter är verkningslösa, i sämsta fall är de direkt kontraproduktiva. Att ha filter kan alltså öka riskerna för barn, se punkterna 3, 5 och 6 nedan. Det är direkt oansvarigt av en kommun att lägga skattepengar på en lösning som inte är en lösning.

Q: Fast jag har hört att det finns porrfilter som fungerar.

A: De enda som påstår att innehållsfilter fungerar är tillverkarna (och de personer som blint litar på tillverkarna). Det finns inte en enda forskningsstudie som visar att exponeringen minskar i miljöer där man har filter på alla enheter. Om du som läser det här har tips om forskning som säger emot mig här, vill jag väldigt gärna ta del av den. Jag har sökt och sökt, men på dessa två år som kampanjen för porrfilter har pågått har jag inte fått nys om en enda studie. Det är fortfarande bara tillverkarnas ord.

Q: Vad är den största baksidan av att använda innehållsfilter i skola och förskola?

  1. De fungerar inte (vilket ändå får sägas vara ett rätt allvarligt problem).
  2. Det är en kostsam lösning, som konkurrerar med andra utgifter. Även som symbolhandling är det dyrt. Det är i sig inget fel att lösningar kostar pengar men då måste det vara en lösning som gör skäl för utgiften.
  3. Vuxna tenderar att bli mer passiva, att inte ta snacket. Om hälften av alla ungdomar aldrig har pratat med en vuxen om porr, riskerar den siffran att sjunka ytterligare om vi inför filter.
  4. Det kan utgöra ett ingrepp i elevers rättigheter att hitta information, därför att information om sex ofta fastnar i filter, med en överrepresentation av hbtq-material. Elever har rätt att även lära sig sådant de inte vågar fråga en vuxen om. Kanske kan skolan sägas ha ett extra stort ansvar för situationer där elever bara har internet att fråga, där det är otänkbart att använda den egna telefonen eller en dator utanför skolan.
  5. Skolan har ett utbildningsuppdrag, vi kan inte bara bortse från det. Vi har ansvaret att lära ut strategier för att undvika sådant som är olämpligt och olagligt på nätet. Det är skillnad mot t ex en arbetsplats, som inte har det ansvaret gentemot sina anställda.
  6. Filter ökar risken att se vidrigt innehåll (jag kallar det så i brist på bättre ord) därför att en stor del av det olämpliga innehållet på nätet inte är listat. Även om vi skulle kunna filtrera bort all kommersiell pornografi, återstår enorma mängder som kanske inte ens är tänkt för en utomstående publik, men som hamnar högre upp i sökresultaten när den metataggade pornografin filtreras bort.

Q: På de flesta arbetsplatser är det en självklarhet att ha porrfilter. Ska inte våra barn få lika bra skydd som vuxna?

A: Se punkt 5 ovan: Skolan har ett utbildningsuppdrag, vi kan inte bara bortse från det. Det är skillnad mot t ex en arbetsplats, som inte har det ansvaret gentemot sina anställda. Vi har ansvaret att lära ut strategier för att undvika sådant som är olämpligt och olagligt på nätet. Och eftersom utvecklandet av sådana strategier försvåras av innehållsfilter, skulle vi även kunna se filtren som stridande mot skolans uppdrag.

Q: Ja men i förskolan, ska barn verkligen utsättas för grov pornografi?

A: Naturligtvis inte. Det är förskolans ansvar att skydda barnen från olämpligt innehåll. Jag tycker att förespråkarna för innehållsfilter nedvärderar förskolan som pedagogisk miljö, när de förutsätter att plattorna är till för att sätta barn framför Youtube utan vuxet sällskap.

I det sammanhanget vill jag också påpeka att det är direkt olämpligt att låna en platta på sitt barns förskola och skriva in ord som per automatik leder till kommersiell pornografi. Att det dyker upp just kommersiell pornografi på skärmen betyder inte ens att förskolan inte har ett filter, det betyder bara 1) att någon har varit dum nog att berätta för algoritmerna att användaren av plattan är intresserad av porr och 2) att förskolan har gjort inställningar så att bilderna dyker upp direkt istället för bara länkar till det eftersökta. Om du som läser detta har gjort precis det i oförstånd, rekommenderar jag att du tar kontakt med förskolan och berättar, så att de kan agera för att skydda barnen från framtida exponering, genererad av din porrsökning.

Q: Finns det något positivt med porrfilter?

A: Inte på en skola, där finns bara nackdelar. I andra sammanhang, t ex på arbetsplatser där man inte har ett utbildningsansvar, kan jag inte uttala mig.

Q: Varför tror du att det blivit ett så hett ämne?

A: Det funderar jag väldigt mycket på. Det är mer en fråga till idéhistoriker och statsvetare men jag utgår från att även detta hänger ihop med de konservativa strömningar som vi ser i hela världen, där fri- och rättigheter anses ha gått för långt och det blir en motreaktion från priviligierade grupper. Just denna fråga ser jag som ett utslag av en ålderdomlig barnsyn, där de inte anses ha förmåga att hantera livet, utan bara tar in allt de erfar och tror att det är så livet fungerar. Hela retoriken kring filter passar in i ett reaktionärt, patriarkalt sätt att se på barn i allmänhet och barn som befinner sig utanför normen i synnerhet. Retoriken avspeglar en syn på barn som oskyldiga, oskrivna blad, som kan bli förstörda av ett enda misstag. Samtidigt pratar man om barn, kanske särskilt pojkar, som potentiella förövare, om de bara råkar snubbla in på en porrsida. Jag delar inte den människosynen. Inte heller våra styrdokument gör det, så jag ser ingen anledning att någon skola eller kommun ska känna sig lockade att haka på kampanjen. Att enskilda individer gör det är deras ensak, det ska ingen annan ha åsikter om, men en förskola eller skola ska naturligtvis bygga all sin verksamhet på forskning och beprövad erfarenhet.

I Sverige har förslaget om porrfilter attraherat starka namn, inte minst framstående feminister, vilket skulle kunna förklara att så många har hakat på. Argumentationen verkar rimligare om den kommer från en vettig person, så där har de svenska lobbyisterna verkligen varit framgångsrika. Om vi vill bygga skolpolitik på att värva flest kändisar till sitt förslag, då ska vi gå på deras linje. Om vi istället vill behålla en demokratisk samhällsordning bör vi överlämna viktiga frågor till experter och folkvalda.

Q: Hur tycker du man ska närma sig ämnet barns/ungdomars porrexponering?

A: Vi måste få en utökad och förbättrad sex- och samlevnadsundervisning. Generellt måste vi alla bli bättre på att våga prata om sex och även om pornografi. Rent konkret finns det modeller för att prata om pornografi, som t ex RFSU har arbetat fram, så det är bara att börja.

Sen är själva frågan om nätporr inte ett så stort problem som filterlobbyn vill få det till. Att hitta pornografi har blivit lättare men det är ju inte en epidemi och det är inte per automatik så att barn blir skadade av att ha sett något olämpligt, oavsett vad. De barn och unga som vågar prata med någon vuxen, kan bearbeta även sådant de inte borde ha sett. Det hårda tonläget från filterivrarna främjar inte direkt ett sådant samtal, så även i den bemärkelsen gör de unga en otjänst. Det får vara en rätt tuff unge som ifrågasätter påhittade diagnoser som ”porrskadad”. Jag hoppas att de flesta barn och unga är så modiga, men jag tycker inte att vi bara kan utgå från att de klarar av det. Det är ett vuxenansvar att stötta barn så att de är förberedda för sin samtid och framtid, vi kan inte bara överlämna det till barnen själva att lösa.

Q: Vad är Porrfri barndom?

De frågor jag besvarar här ovan kommer sig ur påståenden som Porrfri barndom gör. Porrfri barndom är en nystartad organisation, som enligt egen utsago startades av två mammor som upprördes över att det inte fanns något hinder när de sökte på pornografi på sina barns förskoleplattor. Det startade som en lobbygrupp och idag kallar de sig barnrättsorganisation. Det finns inga särskilda krav för att kalla sig barnrättsorganisation, men etablerade barnrättsorganisationer som Bris och Ecpat har självklart bidragit till att ordet har en positiv klang och att det verkar seriöst. Läs mer om hur de arbetar i mitt inlägg Porrfri barndom hackat?

Läs mer

RISE Spaningen: Är porrfilter lösningen? Stefan Pålsson har pratat med experter.

Ny Teknik Debatt: “Porrfilter i skolan ger falsk trygghet”

Per Klasson: Nu blev det jobbigt – om filter och spärrar

Almedalen 2019: Panelsamtal om porrfilter

SvD Ledarredaktionen: Porrfilter eller inte, vad säger forskningen?

Digitala lektioner, Internetstiftelsen: Debattera filter

UR Didaktorn testar filter: Porrfilter i skolan

Ellen Pettersson: Porrfilter hindrar utbildningen mer än nyfikenheten

Aftonbladet Daily: Debatten om porrfilter i skolan

Margareta Barabash, Timbro: Porrfilter är verkningslös moralism

Lisa Magnusson, DN: Att censurera porr är inte feminism

Moa Berglöf, Sydsvenskan: Porrfilter löser inget

Feministiskt Perspektiv Debatt: Största problemet med porrfilter är att de inte fungerar

SVT Debatt: Filter är inte lösningen!

Metro Debatt: Unga och barn behöver inte skyddas med porrfilter

P1 Morgon: Filter är inte någon lösning i sig – samtal med ungdomarna avgörande

Evelyn Schreiber, Länstidningen Södertälje: Varför tjatas det om porrfilter?

Joakim Jardenbergs #ensakidag har flera inlägg i frågan:
308 Moralpanikslagna föräldrar har hittat ny sak att förfasas över
146 Vi behöver ta ett samlat grepp om skärmtid, mobilförbud och porrfilter
149 Istället för icke-fungerande porrfilter i skolan – här är åtta råd till alla vuxna
176 Ett varnande exempel på det förrädiska sluttande planet som vi kallar ”filter”

Mina blogginlägg om filter
Porrfilter, ja tack!
Mobilförbud och porrfilter
Porrfilter är en dålig idé
För en skola fri från porr
Sexologen Jack Lukkertz: Om unga och porr

Gå gärna med i Kunskap om filter & åldersverifiering som Helena Meyer och jag startade för att samla forskning om dessa förslag. Om du har stött på forskning som visar att filter eller åldersverifiering fungerar är du välkommen att dela den i gruppen. Vi har försökt få besked från förespråkarna vilket vetenskapligt stöd de har för sitt förslag men inte fått ett enda svar. Så vi tar tacksamt emot alla förslag.

Posted in Filter, Forskning, Panik | Comments Off on Q&A om porrfilter och varför Porrfri barndom tänker fel

Porrfri barndom hackat?

Edit 200217: Jag har uppdaterat min Q&A med lite mer info om vad Porrfri barndom är.

Den som skriver in den här adressen får en glad överraskning.

Nej, Porrfri barndom har inte blivit hackat men någon har skämtat med dem. Häromdagen gick de nämligen ut och varnade för att ett spel som används i skolan hade blivit hackat och att man numera kom till en gayporrsajt. Det var ingen som hade hackat spelet. Däremot hade nån köpt samma adress, fast med .tk på slutet istället för .se och pekat sin adress till en gayporrsajt. Upprördheten var stor hos Porrfri barndoms följare, medan den internetkunniga delen av befolkningen fnissade lite åt att dessa influencers, som man ändå får kalla dem, inte ens känner till det enkla tricket.

Nån som däremot kände till det enkla tricket gick och köpte porrfribarndom.com och pekade den till min sida med Q&A om porrfilter. Jag tackar och bockar för den enorma uppmärksamhet som mitt inlägg har fått, även om jag inte vet vem jag ska tacka. Jag gick in och uppdaterade lite, bl a därför att jag ser argumentet “jag litar på att tekniken kommer att utvecklas” på så många ställen. Det är ett fruktansvärt irriterande retoriskt grepp, men jag måste ändå lyfta på hatten åt deras marknadsföringsskicklighet. När de säger att de litar på att tekniken kommer att vara människan till hjälp, det gäller bara att ha tro och hopp, då lämnar de alla oss andra utanför. Vi som faktiskt vet hur det ligger till framstår som pessimistiska och teknikfientliga, vilket jag tror att fler än jag känner oss obekväma och framförallt ovana vid. Jag har alltid stått i den andra ringhörnan! Nu ska jag plötsligt vara den där sura tanten som säger: det där går aldrig!

Av någon outgrundlig anledning har Porrfri barndom fått med sig en stor del av Sveriges mest inflytelserika personer på sin helt ärligt galna kampanj. Den är galen därför att den inte har något verkligt syfte. Det de påstår, att de är ute efter att skydda barn från pornografi, kan bara inte stämma. De har all fakta på bordet och jag vet helt säkert att de har haft det i princip från start. Inte från allra första början. Jag tror att de två mammorna var uppriktiga när de drog igång detta. Men efter bara några veckor vet jag helt säkert att de hade koll på att filter inte fungerar, det var nämligen jag som försåg dem med all tänkbar information.

Det var naturligtvis till ingen som helst nytta. Tvärtom! De har använt mina böcker (som jag köpte in och skickade till dem med stora förhoppningar om att kunna vända det hela) som ett vapen mot mig istället. De har medvetet feltolkat och plockat saker ur sitt sammanhang och spridit dessa felaktigheter till sina följare. De har till och med (och det här skulle jag ha svårt att tro själv om jag inte hade sparat en skärmdump) frågat en annan forskare vad han tycker om att jag har sagt att “barn föds med filter i huvudet så de behöver inte porrfilter i datorn”. Gissa vad forskaren svarade?

Jag förstår faktiskt inte hur forskaren i fråga bara vågar uttala sig om vad en annan forskare har sagt utan att dubbelkolla att det verkligen är korrekt, särskilt när det gäller ett så befängt uttalande. För Eriks skull hoppas jag att han är felciterad.

Jag ger mig dock inte, som ni kanske märker. Jag förtvivlar ett par gånger per dag men då ekar Daniel Kallos ord i huvudet. Daniel som inte finns bland oss längre, citerade gärna 70-talets slagord Gråt inte, forska! när det blåste kallt omkring mig. Och jag hedrar hans minne genom att göra just det, varje dag. Vill du stött mig har jag numera en Patreon, btw.

Posted in Filter, Forskning, Panik | Comments Off on Porrfri barndom hackat?

Protected: Exklusivt material för patrons

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Posted in Patron Exclusive | Comments Off on Protected: Exklusivt material för patrons

“Få se nu, känner jag nån som är äldre?”

Heja Livets banner från Facebookgruppen.

Har ni hört talas om Heja Livet? Om du identifierar dig som kvinna är chansen stor att du redan är medlem eller följare. Det startade som en grupp på Facebook och är idag ett framgångsrikt företag, en trygg och stöttande mötesplats för kvinnor och en unik plattform för det som är Heja Livets motto: Creating Womanhood. Jag skulle kunna skriva mycket om varför Carro Levy och Emely Crona Stenberg är sådana viktiga aktörer och hur genial deras idé är, men det får bli någon annan gång. Hur som helst fick de jämställdhetspriset på Årets nätängel, samma gala där jag fick pris. Efteråt hörde de av sig och undrade om jag kunde skriva några rader om att bli äldre, eftersom det var ett ämne som många efterfrågade. Så jag fick tänka igenom hur det är att åldras, något jag verkligen inte gör till vardags. Det blev till slut en text som publicerats hos Heja Livet! och som ni nu får läsa här:

När Heja Livet frågade mig om jag kunde skriva en text om hur det är att åldras, tänkte jag ”hm, få se nu, känner jag nån som är äldre?” Nej, så tänkte jag inte, men jag hade kunnat göra det, för jag har rätt dålig koll på det där med ålder. Inte så att jag inte vet hur gammal jag är, det handlar mer om en blindhet för hur jag uppfattas av andra. Kanske finns det en medicinsk term för att ha en förvrängd bild av sig själv, vad vet jag. Men nu när Heja Livet frågade, fick jag ändå chansen att ägna några tankar åt min ålder.

Jag fyller 60 i sommar. Jag måste låta det sjunka in ett tag. 60 år! En 60-åring är ju en gammal tant med begynnande krämpor. En varm och rund mormor och farmor som kallar sina barnbarn för ”livets efterrätt”. Men vad ska jag säga om mina barnbarn, jag som inte ens har beställt in huvudrätten ännu? För inuti mig tittar samma kvinna ut genom mina ögon som när jag var 18. Jag är antagligen inte lika kantig och svår som jag var när jag var 18, men i övrigt är det ingen skillnad. Jag har inte blivit cynisk och jag har inte blivit bitter och det är nog de enda grejer jag oroade mig för när jag var yngre. Ska jag bli sån där? tänkte jag. Men det visade sig vara valfritt.

Det finns egentligen bara två sätt att tänka om sitt eget åldrande. Det ena är att förskräckas över hur gammal en har blivit och kämpa mot de fysiska yttringarna, det andra är att tänka att varje år som en får fira födelsedag betyder att en har fått vara kvar på jorden ett tag till, med allt underbart som det medför. Tänk så härligt att fylla år! Att ha sin alldeles egna dag, en dag som firar ens liv, inte ens prestationer eller andra framgångsmarkörer, ja förutom framgångsfaktorn att inte ha dött sedan sist.

Att åldras innebär rent statistiskt att jag får mindre tid kvar på jorden, men sanningen är att livet inte bryr sig särskilt mycket om statistik. Vi kan inte komma dragandes med demografiska kurvor för att komma undan sjukdomar eller olyckor. Så jag ser inte antalet år som ett hot mot mitt liv.

Tvärtom, ser jag många fördelar med åldrandet. Det är inte dumt att ha lång erfarenhet av sitt yrke och av livet. Jag har till exempel helt slutat känna mig otillräcklig rent kunskapsmässigt, därför att jag vet att ingen kan kunna allt ändå. Det går alldeles utmärkt att kolla med nån annan som kan. Jag låter mig inte längre tryckas ner av illvilliga människor. Idag kan jag säga ifrån eller ignorera dem, för jag ser det inte längre som ett misslyckande om andra tycker illa om mig. Varför gjorde jag ens det förut? Kanske för att jag trodde att det var viktigt att vara omtyckt av varenda människa på jorden. Så många onödiga timmar av mitt liv har gått åt till att försöka vara en present till omvärlden! Inte en enda minut till! Jag erkänner inte längre stereotyperna för en kvinna i min ålder, vilket betyder att jag har lämnat konkurrensen och sneglandet bakom mig och valt samarbetets betydligt mer konstruktiva affärsmodell.

Antagligen finns det negativa sidor av åldrandet också men det får ni fråga pessimisterna om, för jag kommer helt ärligt inte på en enda sak.

Posted in Publicerat | Comments Off on “Få se nu, känner jag nån som är äldre?”

Lucka 24: Varning för varning

Avslutningsvis vill jag bara upprepa vikten av att vi inte larmar och går på. Alla dessa varningar kring nätet är farligt för barn och unga. Det är farligt därför att:

  • Varningarna ökar risken att unga håller sina aktiviteter hemliga för vuxna. Och vårt enda sätt att skydda barn är se till att de vill prata med oss. Vi kan inte stötta unga om de tror att vi ska bli arga, rädda eller ledsna ifall de berättar.
  • Varningarna riskerar att skuldbelägga den som råkar illa ut, t ex genom att bli offer för manipulation. Det blir som kort-kjol-debatten än en gång och så kan vi ju inte ha det.
  • Varningarna baseras på känslomässiga reaktioner snarare än rationella. Och oroliga vuxna är självklart ett sämre stöd för unga än de som håller sig lugna och kan lyssna till ungas egna erfarenheter.
  • Varningarna oroar även barn, helt i onödan. Barn ska inte behöva gå omkring med ångest för nåt de har gjort eller sett. Det är vuxnas ansvar att avlasta dem från oro, inte sprida den. Finns det på allvar nån som tror att barn inte uppfattar de huvudlösa påståendena om att hjärnan tar skada av skärmtid? Att de använder sina skärmar och mår bara fint? Jag tror inte det. Jag misstänker att många känner sig kluvna och stressade över hur deras användning hackar deras hjärnor, förstör deras intelligens, stressar deras synapser och förstör deras framtid. Det kan vi ändra på.

Sådär, nu är sista luckan avklarad. Det har varit ett mycket större åtagande än jag trodde när jag fick idén. Jag förstod nog att det skulle bli en del jobb, men jag tänkte tvinga mig själv att få det gjort eftersom jag behövde få ihop ett bokmanus om just de här frågorna. Den tanken blev starkare när jag fick sånt gensvar och idag har jag fått in pengar så att jag kan ta ett par veckor ledigt och skriva. Har du tankar om vad som behövs? Håll utkik, eller maila mig direkt. Vill du bidra? Du kan stötta mig på Patreon, bidra via PayPal, Facebook eller Swish (qr-kod nedan). God jul och tack för att ni följde! <3

Skanna om du vill swisha ditt bidrag till mig, annars: 0702735323.
Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 24: Varning för varning

Lucka 23: Jullovstips

Kom ihåg att det är lika roligt att leka med kottar!

Dan före dan tänkte jag ta upp några av de orosmoment som brukar ventileras i samband med skärmar: nyttan av att ha tråkigt och att bli stressad av sociala medier.

”Det är nyttigt att ha tråkigt” är ett extremt vanligt uttalande när barns uppväxtvillkor diskuteras. Skärmarna har spätt på den debatten med sin inbyggda möjlighet att slippa ha tråkigt. Vilket alltså diskuteras som om det vore ett problem. För mig, som får stresspåslag av att stå i en kö, är det en räddning att kunna göra nåt kul med mobilen så att stressen lägger sig. Jag misstänker att det ligger en hel del gamla ruttna normer i synsättet att det skulle vara nyttigt att ha tråkigt. För några år sedan tröttnade jag på det hurtfriska traderandet av tråkighetens nytta, att jag bestämde mig för att gräva lite. Kanske skulle det visa sig att det var som det där med att man inte ska simma en timme efter maten, som återberättas generation efter generation, utan att vara det minsta sann, tänkte jag. Delvis var det så.

Det visade sig att den forskning jag hittade till stor del bestod av berättelser om mänskliga öden, där tråkigheten hade sporrat individer till stordåd. Intressant läsning, men inte mycket mer än det. Vi kan i princip lära oss en sak från dessa anekdoter: för vissa människor är det nyttigt att ha tråkigt. De lär oss dock inte att det är nyttigt att ha tråkigt i allmänhet.

”Similarly, well-known neuroscientist Susan Greenfield said she had little to do as a child and spent much time drawing and writing stories. These became the precursors of her later work, the scientific study of human behaviour. She still chooses paper and pen over a laptop on a plane, and looks forward with relish to these constrained times.”

Teresa Bolton är en av de forskare som strösslar med den här typen av anekdoter. Sen finns det andra, mer seriösa studier som har visat samband (dock ej orsakssamband) mellan hög uttråkningsgrad och känslor av aggression mot sig själv och en hel del annat självdestruktivt beteende. Jag tycker att det är ett väldigt intressant område och jag kommer nog att gräva mer i det men tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att vi faktiskt inte vet om det är nyttigt för alla individer att ha bli uttråkad. Den som vet att hen mår bra av det, bör naturligtvis se till att ha det lite småtrist mellan varven. Den som har lagt märke till att hens barn uppfinner ett nytt land, börjar bygga en båt eller liknande så snart det blir tråkigt, bör naturligtvis se till att det uppstår sådana luckor. Den som däremot är tveksam, eller rent av har identifierat att hens barn uppvisar destruktiva drag när känslan av att hjärnan inte har något att göra infinner sig, bör naturligtvis avhålla sig från att påstå saker. Och även säga till när andra gör det.

Bara för att ingen nu ska bli irriterad, känns det som att jag måste deklarera att jag absolut inte är en sån som tycker att barn ska ha ett späckat schema på sin fritid. Själv är jag ordförande i ledighetskommittén och har inte en rastlös cell i min kropp. Det handlar inte om det. Det handlar om att vissa människor inte orkar med att hjärnan går ner i aktivitet i en kö, på en bussresa, på en själsdödande tråkig lektion i skolan, på ett personalmöte där allt hade kunnat punktas upp i ett mail och röstats om i ett enkelt quiz. Vissa tycker att sånt kan vara vilsamt, men inte alla. Det kan bero på många saker. Oavsett orsak har ingen rätt att säga till ett barn att det är nyttigt att ha tråkigt. Det är ok att säga ”Jag har lagt märke till att du brukar hitta på en massa roliga saker när du inte har nåt att göra, så jag tror att du orkar ha tråkigt en stund.” men det är inte ok att upprepa nyttan av att ha tråkigt som ett mantra.

”Mitt barn får prestationsångest av sociala medier” är nästa påstående jag tänkte diskutera. Jag tror nämligen inte att det är likes och kommentarer som är orsaken till negativa känslor i samband med användning av sociala medier. Att det finns rapporter om Facebookdepression, Instagramångest eller Snapchatstress, för att inte tala om Tiktokkris (kom ihåg var ni läste det först!), betyder inte mer än att någon har lyckats få ungdomar att berätta att de kan känna sig otillräckliga, att alla verkar ha så mycket roligare, att alla andra har råd att åka på semester, osv. Inget nytt under solen, således. Att dölja hur många likes en bild får kommer aldrig att ändra på det faktum att många människor jämför sig med varandra på daglig basis, oavsett om det är på eller utanför nätet. Jag blir trött av satsningar som Instagram och Facebook gjort:

Tidigare i år började Instagram att gömma hur många likes en bild har fått […] Ambitionen: Att minska like-stress och ”destruktiva jämförelser”.

Om du eller ditt barn känner stress över att ni stannar hemma på jullovet medan alla andra åker till fjällen eller Dubai, tycker jag att ni snarare ska uppmuntra sociala medier och ta tillfället i akt att tala med barnen om avundsjuka och andra känslor när en jämför sig med andra.

Att känna sig avundsjuk på andra är inte ett nytt fenomen, men med sociala medier blir det synligare. Vi matas med andras framgång och lycka – något som för barn kan vara extra svårt att hantera. Grundproblemet här är känslan av att andra har det bättre än en själv. Det är smartare att ta tillfället i akt att jobba med den känslan än att försöka få barnen att sluta hänga på Instagram eller Snapchat under lovet.

Jullovet kan vara en alldeles utmärkt förevändning att prata om såna här saker med sina barn. Berätta att en själv bär på sådana tankar, men att det inte är rationella tankar. Få barnen att förstå att det vi ser på Facebook eller Instagram är en väldigt liten del av någons liv. Vi får aldrig se hela människors liv, på eller utanför nätet. Alla har garanterat problem, även de som verkar ha ett perfekt liv. Ta chansen att diskutera sådana saker. Det är viktigt att barnen tidigt får hjälp att utveckla strategier för att hantera känslor och sinnesstämningar som kan väckas av sociala medier och även för att vara en bra kompis och stötta andra. De vuxna kanske kan vara förebilder genom att lägga ut nåt som inte är finputsat; en osminkad bild, ett misslyckat kakbak, eller en närbild på bostadens största dammråtta, som jag gör varje år.

God jul! Här får ni julklappen att er julstädning duger som den är. Om ni drabbas av tvivel, kan ni jämföra er med vårt sovrumsgolv.

En del barn kan vara tveksamma till att ens använda sociala medier därför att de inte har något kul att lägga upp. Varför inte försöka komma på något roligt som går att göra hemma? Fånga upp de här funderingarna i flykten och fundera tillsammans över vad som vore roligt att lägga upp. Har man inte råd att åka på semester kanske man kan dokumentera sin samling (visst har alla minst en sån?) och berätta om den, göra experiment i köket, filma sina intressen för att lära ut till andra, eller något annat enkelt och billigt. Kanske egna unboxing-videos?

I år måste dessutom vara det bästa året någonsin att prata om klimatfrågan. Nu kan en säga “Kolla vad bra vi har det – vi stannar hemma och sparar därmed på miljön.” Fundera på vad barn och vuxna kan lägga ut för bilder på det temat i stället. De här tankarna kan sporra en diskussion med barnen om existentiella frågor som annars kan kännas svåra att närma sig. Prata om utseende, insida, utsida, kroppar, funktion, sexualitet och andra frågor som aktualiseras i sociala medier. Prata om vad som är viktigt i livet. Vad gör dem lyckliga? Gör en lista och ändra i den allt eftersom. Kanske går det att förvandla till en fotoutmaning som barnen kan lägga upp i sociala medier? Ta en bild varje dag på något som är viktigt.

Det kan också vara en idé att fundera ett varv över vilka man följer i sociala medier. Får man ont i magen av vissa som man följer – avfölj dem eller gör en inställning så att deras postningar inte syns. Man måste inte följa alla, även om det är ens kompisar.

Med risk för att verka tjatig: att skylla nedstämdhet på ”like-stress” riskerar att förminska den påverkan som destruktiva normer har på våra liv och det faktum att även barn påverkas av den. Det riskerar också att dölja verkliga orsaker till nedstämdhet och skuldbelägga de unga användarna för fenomen som har funnits åtminstone så länge vi har kunnat dokumentera människors liv.

Posted in Dagens kunskapslucka | Comments Off on Lucka 23: Jullovstips