Nominera till Surfa Lugnt-priset!

För snart ett år sen blev jag nominerad till Surfa Lugnt-priset och i februari fick jag priset för mitt “föredömliga och faktabaserade arbete med att upplysa om ungas nätvanor”. Jag blev vansinnigt glad bara för nomineringen och min glädje visste inga gränser när jag sedan fick priset. Nu är det dags att nominera till 2018. Läs om mitt år som vinnare och gå sen in och nominera nån som arbetar för unga och nätet!

Surfa Lugnt-prisvinnaren Elza Dunkels: ”Jag köpte mig tid att skriva”

Surfa Lugnt-priset 2018: Nominera din favorit nu!

 

Till alla män som pratat om #metoo

Nu är det måndag igen. Ni överlevde #metoo och kan gå tillbaka till vardagen. För oss är det också måndag. En dag då vi riskerar att bli våldtagna, sexualiserade, äcklade, objektifierade, förminskade på grund av vårt kön, få oombedda kommentarer och kroppskontakt. Det är den skevheten som #metoo belyser. Det är kvinnors berättelser om hur underordningen är något vi måste förhålla oss till, redan som barn. Och hur fel det är. Och vad det beror på. Och hur vi ska komma ifrån det.

Ändå tog ni utrymme i media för att ge er syn på saken. Genom att uttala er offentligt lyckades ni reducera en rörelse som handlar om destruktiva normer och maktstrukturer till nån sorts ”nu är det killarna mot tjejerna och eftersom tjejerna verkar vinna den här gången är det säkrast att jag är på deras sida”. Fast teorin om ett patriarkat beskriver inte en kamp mellan könen. Istället säger den att pojkar och män också drabbas, om än på andra sätt än kvinnor och transpersoner.

Faktum är att just det här som hände, att män kände sig manade att kommentera, kritisera, godkänna och delta, är väl beskrivet i teorin om patriarkatet. Vi (nu generaliserar jag) litar mer på män än på kvinnor. Vi blir tryggare om en man bekräftar det en kvinna säger. Men att bidra till denna process är kontraproduktivt. Att män steppar upp och uttalar sig om en sån här fråga, förstärker bara de rådande maktstrukturerna. Det hamrar in att det är bäst att män får godkänna kampen, annars kanske den inte är giltig.

Dessutom blir er medverkan ett sätt att skilja ut de onda männen från de goda. Och då handlar det plötsligt inte om en samhällsstruktur som ger makt åt vissa på andras bekostnad. Plötsligt finns inte patriarkatet, utan bara Onda och Goda Män. Och det är självklart nåt som patriarkatet tjänar på; att vi inte erkänner att det finns, att vi gör skevheterna till individuella frågor. Under de här dagarna som #metoo har rasat har ni män som uttalat er förmodligen gjort mer för att förstärka patriarkatet än Joakim Lamotte har gjort sen han blev feminist.

Jag förstår att ni kände er kallade. Det kliade i sociala mediefingrarna eller så ringde tv och ville att ni skulle komma och prata. Och det ÄR svårt att inte få säga sitt! Det är lika svårt för oss att inte fråga er om lov innan vi gör nåt. Men det är ert förbannade ansvar att avstå. Ni kan stötta kampen genom att gilla, dela, hålla tyst och tänka. Ni behöver inte reda ut hur vi menar. Ni behöver inte ställa frågor för att ”försöka förstå”. Ni behöver inte ta avstånd från de Onda Männen (det verkar bara suspekt för övrigt). Och ni förstår säkert att ni inte behöver kommentera på detta inlägg.

Så om du får en andra chans, om media ringer eller om det känns som att en status är på väg: jag tror att ordet du söker är ”nej”.

 

Att ta det säkra före det osäkra

Se gärna den här videon med Joakim Jardenberg och fundera lite kring det här med samtida teknik och säkerhet.

Vi människor har en tendens att måla fan på väggen. Och vi som inte gör det (jag t ex har alldeles för dålig fantasi för att kunna komma på alla skräckscenarion) anklagas ofta för att vara teknikoptimister och ännu fulare saker. Men jag är mer orolig för vad som kan hända om vi alla ska vara pessimister, om vi alla ska ta det säkra före det osäkra än jag oroar mig för farorna med digitaliseringen.

För det jag ser, och det jag tycker att Jocke sätter fingret på i videon, är att framförallt marginaliserade grupper tjänar på digitaliseringen specifikt och civilisationens framsteg i allmänhet. Då kan det inte vara rätt att vi som klarar oss rätt bra ändå ska diktera villkoren. Vi som är vuxna, har hälsa, ekonomi och utbildning nog att navigera rätt nästan oavsett omständigheter.

Jag förstår att varje ny teknik för med sig problem. Ibland mycket stora problem. Och jag tar verkligen inte lätt på integritetsproblemet men vi måste också tänka ett varv till. Och tänka utanför vår egen grupptillhörighet inte minst.

 

Skammandet av selfies

Under några dagar har jag skrivit om selfies på Instagram. Eftersom de har ändrat upplägget så att de nyaste inläggen inte längre hamnar överst gjorde jag en Storify av det: Skammande av selfies. Och för den som inte orkar med formatet instagramföreläsning kommer texten här (delvis obegriplig utan bilder):

1: Det här är såklart bara en fånig rubrik på en gammal artikel i en klicksökande tidning men samtidigt representerar den uppfattningar som jag ofta möter. Selfies som destruktiv kultur. Selfies som lite pinsamma. Selfies som tecken på en ytlig och sexualiserad samtid. Jag tänkte diskutera detta i en serie inlägg.

2: Selfies som genre har gamla anor. Såklart! Ingen nu levande människa kan ha missat genren självporträtt. Ändå talar många nedsättande om selfies. De får stå för människans förfall snarare än att vara en del av en aktad konstgenre. Varför är det så? Jag skissar på förklaringar i kommande inlägg. Bild: Helene Schjerfbecks Självporträtt med silverbakgrund, 1915. Åbo konstmuseum.

3: En förklaring till att selfies ses som nåt destruktivt är det gamla vanliga; att vi är så kvävande rädda för allt som är nytt. Selfies får då representera det okända nya som riskerar att förändra samhället så att vi inte längre känner igen oss. De här uttrycken för ångest över samtiden är nåt som varje generation ägnat sig åt och som vi riskerar att föra vidare om vi inte bryter detta här och nu. Varje tänkande människa kan ju säga ifrån och vägra reproducera unkna föreställningar om den yngre generationen som den värsta hittills. Vi kan avbryta varje sånt samtal vid fikabordet och förklara att vi känner igen snacket från när vi själva var de förtappade unga och att det gör att argumenten är förbrukade. Det är vårt förbaskade ansvar.

4: Ibland får jag höra att selfies (och sminktutorials på youtube) bidrar till förytligandet och sexualiserandet av samhället. Men nånstans måste väl ändå vuxna människor avkrävas en rimlig känsla för kronologi? De som möjligen kan sägas ta ytliga och sexualiserade bilder föddes in i en ytlig och sexualiserad värld! Hur skulle 14-åringar ha hunnit med att fördärva världen på den korta tiden? Det är fan skickligt gjort isf. Bilden föreställer en annonspelare från 1990-talet. Dagens 14-åringar var inte ens födda då. Även om vi vill motarbeta förytligande och kommersialisering har vi inte rätt att lägga ansvaret på de unga när vi själva har varit medskapare till världen som den ser ut idag. Vi ska stötta unga men inte skuldbelägga deras navigeringsstrategier.

5: Och så har vi det där med bekräftelsebehovet. Retoriken kring detta behov är så intressant! För det första räknas det som ett fult behov som helst inte ska fyllas och absolut inte uppvisas. Sömnbehov t ex är inte det minsta laddat. Inte ens behovet av sex eller att gå på toa är lika tabubelagt som bekräftelsebehovet. Ändå finns det där hos oss alla och det kräver att fyllas lika mycket som alla våra andra behov. För det andra: om vi nu har identifierat ett problem i hur dagens ungdom uppfyller sitt bekräftelsebehov och vi finner detta förkastligt, borde vi inte satsa på att fylla det på annat sätt? Borde vi inte hylla, berömma, gulla med, curla sönder dem så att de inte känner sig så behövande att de vänder sig till sociala medier? Istället för att gnälla på hur dagens unga väljer att leva sina liv.

6: Den viktigaste förklaringen till skammandet av selfies är nog ändå att tjejer var tidigt ute med selfies. Och allt som tjejer gillar är skräpkultur. Det är sen gammalt. Ta musik som exempel. Artister som har tjejer som sin stora fangrupp räknas automatiskt som fulkultur. Man kan säga att allt som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt är lite sämre. Det är improduktivt, smålöjligt och ibland även destruktivt för samhället. Och det krävs ett enormt mod för att våga ta ställning för den typen av kultur. Därför tycker jag att det är viktigt att ta och publicera många selfies. Fina, fula, roliga, sorgliga, misslyckade, genomarbetade, slarviga, parodiska och seriöst menade som en del av ens personliga identitets- och relationsarbete. Dels mår alla bra av att arbeta med sin identitet och sina relationer, att dokumentera och reflektera över sitt liv och sitt mående. Dels blir det ett ställningstagande FÖR unga tjejer och deras kulturval och MOT patriarkala strukturer som förminskar allt som tjejer är först med. Vem är med mig?

 

För en skola fri från porr

Ni kanske har sett att centerkvinnorna har startat en kampanj för en porrfri skola där man förordar filter på alla skoldatorer. Det strider ju mot all forskning på området så jag spelade in en liten film som sammanfattar kritiken mot den typen av satsningar.

För den som vill läsa mer rekommenderar jag mina böcker. Här länkar jag till förlagens sidor men böckerna finns såklart hos alla bokhandlare också.

Vad gör unga på nätet? Kanske främst kapitlet Säkerhet till salu och avsnittet Tekniska lösningar på mänskliga problem. Tänk bara på att boken ska uppdateras och en tredje upplaga kommer ut i januari. Inget kring filter kommer dock att skrivas om så det kan ni gärna läsa.

Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Främst kapitel 5 Övervakning och filter.

Eller läs det jag skrev 2013 om samma sak: Lite om porrfilter (och en vettigare lösning).

 

Hat och hot efter reklamkampanj

 

Igår blev jag intervjuad av Baaam om hat och hot på nätet: Svenska Arvida blev ansiktet utåt för Adidas – fick utstå hatstorm och våldtäktshot.

En av mina viktigaste poänger är

– Ofta vill personer som inte råkat ut för hat veta exakt vad folk skrivit så de kan bedöma om det är okej eller inte. Men du ska aldrig behöva reproducera det hat du fått utstå för att duga som offer. Vi måste lita på den som utstått hatet att kunna bedöma när det gått för långt.

Läs mer i min bok Nätmobbning, häthat och nätkärlek, direkt från förlaget eller i alla bokhandlar. Finns även som e-bok.

 

Mer, oftare och längre tid

Nätkoll har också gett ut en rapport kallad Mer, oftare och längre tid. Så gör barn och unga med NPF på nätet, baserad på en enkätundersökning som genomfördes under det första projektåret. Rapporten har legat till grund för det fortsatta arbetet.

Så här skriver de i sammanfattningen:

Sammanfattningsvis ser vi att det finns skillnader när vi jämför barn med NPF med barn utan sådana diagnoser. Några av de farhågor som var upprinnelsen till vår undersökning har stärkts. Barn med NPF använder generellt medier mer än genomsnittet. De är mer utsatta på nätet, t ex blir de mobbade ungefär dubbelt så ofta. Vi ser även att föräldrar till dessa barn oroar sig mer och i högre grad upplever att de saknar information och vägledning för att kunna vara ett stöd för sina barn på nätet. Tilläggas bör att resultatet också berättar om positiva erfarenheter av nätet för barn med NPF.

 

Nätkolls filmmaterial

Nätkoll har tillsammans med Hagafilm tagit fram ett antal fantastiska filmer på olika teman som rör unga och nätet. Jag hade förmånen att få vara med på premiärvisningen av filmerna tillsammans med de unga skådespelarna och filmarna. Du hittar alla filmer på Nätkolls Youtubekanal. Det är mycket väl spenderad tid att titta på filmerna!

Det är ett otroligt effektivt upplägg där varje tema visas från två vinklar; den ungas och förälderns. Som denna som handlar om sociala medier:

 

 

Nätkolls föräldramaterial

Nätkoll har tagit fram ett omfattande föräldramaterial som kan användas i studiecirklar. Där finns ett häfte för deltagarna, ett för ledaren och en lärobok, kallat kunskapsdel. Det är alltså gratis utbildningsmaterial! Målgruppen är föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser men det mesta är universellt så alla kan använda det.

 

Nätkolls skolmaterial

Nätkoll har tagit fram är ett elevmaterial – Koll på nätet – där eleven får ett antal dilemman att fundera över. Till det finns en lärarhandledning att ladda ner. Materialet är inte specifikt för barn med NPF-diagnoser, utan är tänkt att kunna användas av alla. Däremot är kommunikationen anpassat för målgruppen. Det finns också en trailer: