TOP

Parasociala relationer

I och med internet har parasociala relationer fått en lite större betydelse i människors liv. En parasocial relation är något annat än det vi normalt menar med en relation mellan människor. Istället för att vara ömsesidig är en parasocial ensidig. Traditionellt har det handlat om en känd person och ett fan, där det bara är den ena parten som vet om att relationen finns. Idag behöver såna här relationer inte bara handla om kändisar utan existera mellan två helt vanliga, okända personer. Typexemplet är relationen mellan två personer som har kontakt på sociala medier och det uppstår en sorts konstlad känsla av samhörighet även där det inte alls existerar gemenskap. Exempelvis när vi följer folk via Twitter och Facebook fast vi inte alls känner dem privat. Vi genomför fortfarande de aktiviteter som finns till för att föra oss närmare andra människor, till exempel att vi samlar och sprider information om andra. Skillnaden är att idag får vi inte de positiva effekterna som aktiviteterna tidigare hade, nämligen att öka förtroligheten och de sociala banden mellan människor. Som den ameriskanska nätforskaren danah boyd uttrycker det: bara för att jag kan följa Angelina Jolies liv betyder det inte att hon vet att jag existerar.

Att de parasociala relationerna har fått ett uppsving får inte sammanblandas med den relativt spridda tanken att kontakter som sker över nätet inte är verkliga. Det är visserligen en tanke som är på utdöende men jag vill ändå passa på att nämna den. De parasociala relationerna är förvisso inte relationer i den gamla bemärkelsen men det betyder inte att alla nätbaserade relationer är parasociala. Tvärtom har det visat sig att just det faktum att vi blir mer känslomässiga vid datormedierad kommunikation kan bida till att vi kommer varandra ännu närmare, att vi knyter fler band och utvecklar djupare relationer. Förutom den tänkbara fördjupning av relationer som kan uppstå kan man också se att nätet medför ett upprätthållande av relativt ytliga relationer på ett sätt som många uppskattar.

De här relationerna gör att vi behöver utveckla nya förhållningssätt. Hur ska en bloggare hantera att det finns de som läser bloggen och som vet en massa om författarens liv, utan att de någonsin har träffats? Och hur ska de hantera situationen om de faktiskt träffas någon gång?

 

Read More
TOP

Skolverket hotar elev

17-åriga Elias Giertz går i gymnasiet och skriver just nu olika nationella prov precis som många i hans ålder. Efter två av proven bloggade han om upplevelsen i ett starkt kritiskt inlägg som fick stor spridning. Han startade även en namninsamling (som fortfarande är öppen) för att få till stånd en ändring i de nationella proven. En kritik som framförs är att proven är så isolerade från verkligheten:

Skriva manus för ett argumenterande tal i engelska var mitt uppdrag i torsdags. Jag har ju viss erfarenhet av talskrivning från min tid i Centerpartiet då jag skrev tal både åt mig själv och åt några av riksdagens ledamöter. Ibland på engelska. Av någon anledning fick jag då, på Centerpartiet, använda internet, rättstavningsfunktionen och till och med twittra när jag skrev talet. Jag fick till och med den stora ynnesten att be mina kollegor om hjälp om jag behövde bolla stavningen på ordet unconscious. Men! Tänka sig! På nationella provet fick jag inte det?!

Elias har viktig kritik att framföra och han gör det på ett föredömligt sätt. Han är välformulerad och nyanserad. Det är inte fråga om något hatiskt angrepp från en person som är ute efter att undergräva skolans verksamhet, utan snarare konstruktiv kritik från en person som är van att tänka kritiskt och uttrycka sig. Ändå visar det sig att Skolverket har kontaktat Elias och hotat med att dra in jurister. De vill att han tar bort de delar i blogginlägget som beskriver de nationella proven, med hänvisning till sekretess. I det mail som myndigheten skickade till Elias skriver man bland annat:

Nu lämnar du dock i din text ut information om enskilda prov som kan komma att återanvändas av Skolverket. Detta är problematiskt.

Här finns det mycket, mycket att säga om hanteringen. Om att en myndighet kontaktar en elev, som i det här fallet inte ens är myndig. Om att man försöker antyda att det kan vara brottsligt att sprida information om proven. Om att han som hotade i telefon förnekar det framför tv-kamerorna. Men det tar jag inte upp här för jag tycker att den viktigaste frågan för utbildningsväsendet är att diskutera hur i hela friden vi kan acceptera att det finns prov som eleverna inte får prata om.

Ur lärandesynpunkt är det mycket allvarligt. Ett provtillfälle ska vara ett lärtillfälle. Annars kan det inte motiveras. Att sålla agnarna från vetet och föra vara och en till hens rätta fålla är inte skäl nog. Det är ett skäl, ja, men det är inte ett skäl som kan stå för sig självt.

Utbildningsväsendet borde ha följande inställning till prov: Det här är ett nödvändigt ont som vi inte har lyckats lösa på något annat sätt ännu. Prov behövs, tills vi har kommit på något bättre sätt att bestämma vilka som ska få gå vidare till högre utbildning. Och så länge vi har detta nödvändiga onda måste vi se till att varje provtillfälle också är ett lärtillfälle. Allt annat är slöseri med elevernas tid och visar på bristande respekt för eleverna. Och motverkar utbildningens syfte. Och då har jag inte ens nämnt de elever som verkligen far illa av prov; elever som blir nervösa, elever som inte klarar att läsa, elever som inte klarar att läsa under press, osv.

Att Skolverket agerar genom att utöva påtryckningar på en elev som ventilerar sina tankar om ett prov han just tvingats genomgå är inget annat än en stor skandal och den visar egentligen bara på hur gammeldags nationella proven är, både till sin utformning och som idé. Det enda som skulle kunna rädda situationen är om tjänstemannen i fråga blir syndabock och Skolverket går ut och tar avstånd från hans agerande. Och tar tag i samtalet kring de nationella proven på allvar. Men som Elias själv säger har de haft sen i tisdags på sig och ingen har hört av sig.

elias

 

Stort grattis till den svenska skolan som har fostrat elever som Elias Giertz. Och ett stort STÅ PÅ DIG till Elias och hans familj.

 

Read More
TOP

Föräldramanus

Vet du också vad ditt barn gör på nätet?

Den lite spydiga frågan hittade jag för några år sedan i en nationell kampanj för ungas säkerhet på nätet, stödd av myndigheter och företag i branschen*. Frågan illustrerades av ett fotografi på en flicka i tonåren, som skulle se ut som att den var tagen med mobilkamera. Kanske var det meningen att vi skulle uppfatta bilden som en festbild, eftersom flickan skrattar mot kameran, bakgrunden är lite suddig, hennes top är urringad så man ser kanten på bh:n sticka upp lite och hon håller sin ena fläta i handen och liksom viftar med den.

Bilden och den retoriska frågan marknadsförde en studie som visade att vuxna ofta har dålig koll på vad deras barn gör på nätet, men jag tänkte ta upp det jag tolkar som indirekt marknadsföring av mer än bara den studien, nämligen hur man bör vara som vuxen idag. Både bilden och frågan illustrerar en väldigt stark idé om hur ett modernt föräldraskap ser ut. En modern, ansvarstagande förälder har koll. Den som inte har koll får skylla sig själv om hen hamnar på löpsedlarna när barnen råkat illa ut. Sammantaget bildas ett sorts manus för hur man är förälder idag.

Ordet manus, som många inom beteendevetenskaperna har börjat använda, är så bra i det här sammanhanget så jag lånar det. Tidigare pratade vi om roller; föräldrarollen, lärarrollen och så vidare och det kan man utan tvekan göra idag också. Däremot tillför ordet manus något till metaforen roll, det beskriver hur vi människor har förmågan att läsa av olika kontexter och agera därefter. I teatervärlden är det då inte enbart rollen vi pratar om utan något större, mer övergripande, som ett manus.  Ett beteendemanus talar således om hur vi bör agera i ett klassrum, på ett föräldramöte, vid middagsbordet hemma och vid middagsbordet hos någon annan.

Bilden jag beskrev ovan är alltså intressant därför att den skickligt beskriver ett föräldramanus med några få penseldrag. Vet du också vad ditt barn gör på nätet, frågar den. Alltså lite spydigt, som för att säga: klart du inte vet! Men också, i och med att frågan ställs: du borde veta. Det är ett föräldramanus som är svårt att värja sig mot. Vem vill stå där och vara den som är skyldig till sitt barns olycka? Vem vågar chansa när det handlar om så farliga saker?

Men bilden är också intressant för att den så tydligt pekar ut unga, och kanske särskilt flickor, som potentiella offer. Det är meningen att vi ska titta på bilden med förövarens blick; vi ska se flickan som utsatt för risker. Det välvilliga målet med en sådan framställning är naturligtvis att skydda flickor från fara men det får också konsekvenser för flickors liv. Om vi låter det här manuset fortsätta ta plats är risken stor att vi vänjer oss vid att se på barn med förövarens blick, för att vara på vår vakt, för att förbereda dem så att de inte råkar illa ut. Vilket naturligtvis kommer att påverka livet tillsammans med barn. Förövarens blick är en helt annan än den blick en frisk vuxen använder för att betrakta barn. En frisk vuxen ser istället på barn i ett sorts rosenskimmer som döljer fel och brister och som gör att man bara ser gott i barnet och dess framtid. Det är den blicken som gör att vi ser världens gulligaste bebis i en nyfödd som i ärlighetens namn är både skallig och skrynklig och förmodligen lite lik farfar. Den sunda blicken är således inte alltid en kallt konstaterande blick. Vad händer med relationen till barn om vi lägger oss till med den konstaterande, och ibland även panikdrivna blicken? Den som säger att livet är farligt och du kan inte klä sig hur du vill, du kan inte göra vad du vill.

Det här att se barn som ständigt utsatta är en växande trend. En av de amerikanska säkerhetsbloggar jag följer gav rådet att fotografera barnen med mobilen innan de lämnar hemmet varje morgon. Då har föräldrarna ett färskt fotografi att ge polisen om något skulle hända dem under dagen. När alla barn är hemma igen kan man radera dagens fotografier. Räck upp handen alla som inte vill ha den stämningen i familjen.

* Jag vågar av upphovsrättsliga skäl inte dela bilden och vill inte namnge aktörerna därför att det inte är just dem jag vill diskutera, utan principen. Dessa aktörer är långt ifrån ensamma och det vore orätt att peka ut just dem.

Jag skrev om föräldramanus redan för några år sedan i en krönika.

Read More
TOP

Panelsamtal om digital kompetens

21 maj åker jag ner till Stockholm för att delta i ett panelsamtal om digital kompetens som anordnas av UR och Forum för levande historia. Kostnadsfritt deltagande, anmälan senast 13 maj men det är begränsat antal platser så det är nog en bra idé att skynda sig.

För 15 år sedan publicerades första utgåvan av … om detta må ni berätta… av Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine. Boken som i tryckt form spridits i nästan 1,5 miljoner exemplar har haft stort genomslag för spridandet av kunskaperna om Förintelsen och brott mot mänskligheten under andra världskriget.

Forum för levande historia har i djupintervjuer med lärare undersökt hur boken kan utvecklas för att passa i det mer digitala klassrummet. UR har bidragit med länkar till sitt rika programmaterial. Hur kan vi utifrån våra olika uppdrag stödja och bidra till att utveckla den digitala kompetensen i skolan?

En demoversion av …om detta må ni berätta… som e-bok presenteras den 21 maj i samband med ett panelsamtal som vi arrangerar tillsammans med Utbildningsradion (UR). Möt Elza Dunkels, fil dr i pedagogiskt arbete, som forskat om ungas nätanvändning, Peter Karlberg, expert användning av it i skolan från Skolverket och våra mediepedagoger, som visar hur materialet kan användas i skolan. Även de två myndighetscheferna Eskil Franck och Erik Fichtelius deltar.

Tid: Tisdag 21 maj, kl. 15.00-17.00.

Plats: Forum för levande historias lokaler, Stora Nygatan 10 i Gamla Stan, Stockholm.

Mat och dryck serveras. Anmälan senast 13 maj till eva.bergius@levandehistoria.se OBS! Begränsat antal platser. Först till kvarn gäller.

 

Read More
TOP

Bloggar på Umeå universitet

Med början på måndag ska jag blogga på Forskarbloggen, Umeå universitets satsning på att få ut sina forskares resultat. Det är en av universitetens uppgifter, att samverka med omgivningen och låta resultaten göra nytta, den så kallade tredje uppgiften, efter forskning och undervisning. Och det sammanfaller med avslutningen av 100 dagars bloggande. Det här är det sista inlägget som jag märker med #blogg100 så nu kommer jag att återgå till ett mer sansat bloggande – jag bloggar när det dyker upp något. Tusen tack, Fredrik Wass, för att du lurade in oss alla i detta roliga!

Det är en slump att jag hoppar in som universitetsbloggare just nu, det har varit planerat en tid, men det passar ju ganska bra just nu när jag varit ute i debatten så enormt mycket på sista tiden. Både i samband med näthatsdebatten, det som hände i Kumla och att jag hamnade på listan över mäktigaste i it-Sverige. Här är en lista över den senaste tidens press.

SvD: Hatet har hamnat i rampljuset.

Jag var med i Svt Debatt och försökte få igenom några ohyggligt viktiga idéer på några få minuter.

(När jag googlade lite hittade jag ett två år gammalt inlägg från när jag gästbloggade på forskning.se, där jag skrev om näthat.)

Computer Sweden utnämner mig till 23:e mäktigaste kvinnan i it-Sverige.

Gratistidningen Totalt Umeå ställde tre frågor (s 7).

Journalisten och digitaliseringskommissionären Mikael Hansson.

Umeå universitets pressmeddelande.

 

 

 

Read More
TOP

Media, Gender & Culture

Tips på sommarkurs i England.

Deadline for applications 15

May King’s College London Summer School 2013 ‘Media, Gender & Culture’

1 – 19 July 2013

Course leader: Rachel O’Neill

How does gender organise social and cultural life? What role does media play in maintaining gender inequality? Can media be used as a resource for cultural politics and activism? By who, and in what ways? How can we approach critical issues of power and agency in the analysis of contemporary gender relations?

The ‘Media, Gender & Culture’ London Summer School programme will explore these and other questions, offering students the opportunity to study media, gender and culture in transnational perspective. As well as examining the central theoretical approaches to the study of gender, the course will offer an in-depth look at current debates over issues such as ‘postfeminism’ and the ‘sexualisation of culture’. We will explore the gendered dimensions of contemporary media and cultural trends, considering issues of gender and social change; power and representation; culture and agency; social critique and cultural politics. In dedicated workshops students will learn how to apply theory in the analysis of media texts, including screen and print media, as well as digital media. We will also take case studies – such as the SlutWalk protest movement and the Everyday Sexism project – to examine the social and cultural context of gender inequality, and think through some of the ways social media might be used as a tool of social change. Taking full advantage of our central London location, we will visit many of the capital’s foremost cultural institutes – including the British Broadcasting Corporation (BBC), British Film Institute (BFI), National Gallery, and the Institute for Contemporary Art (ICA); students will have the opportunity to meet with insiders from the media and cultural industries. At all points the course will promote intersectional thinking, as we consider how gender intersects with other axes of power, such as sexuality, race and class. Students on this course will develop the knowledge and critical skills necessary to analyse media, gender and culture in global arena. Registration for the King’s Summer School is now open.

For more information please visit: https://www.kcl.ac.uk/prospectus/shortcourses/index/name/mediagenderculture/keyword/summer-school

Administrative contact: summerschool@kcl.ac.uk<https://amxprd0310.outlook.com/owa/14.16.305.1/scripts/premium/UrlBlockedError.aspx>

Academic contact: rachel.r.o’neill@kcl.ac.uk<https://amxprd0310.outlook.com/owa/14.16.305.1/scripts/premium/UrlBlockedError.aspx>

 

Read More
TOP

Hellre hatad av vargar

Härom dagen skrev Jack Werner en krönika som på ytan handlar om en video där några ammande kvinnor har parodierat Gagnam Style, om jag förstår saken rätt. Jag har inte sett videon men det var egentligen inte det intressanta, för Werner använder bara videon för att ta upp en viktig och högaktuell fråga – objektifiering av kvinnor. Att kvinnors kroppar ses av vissa obsoleta män som något som finns till för just deras tillfredsställelse. Så här skriver Werner:

De panikslagna reaktionerna på att de ändå gör det vittnar om en skakad machokultur som ej annat har att ta till än det heliga ståndet. Det om något är ett dödsryck. Så, systrar, fläk fram tuttarna och gör vad fan ni vill med dem. Internet är ert. Varje dödat stånd är en seger.

Jag tycker nog att vi pratar för lite om det här, att man fortfarande får prata så här om kvinnor och kvinnors kroppar. Och när jag säger “får prata” menar jag helt andra män än de Werner har läst kommentarer av, jag menar män som har talutrymme i media. Tänk till exempel på det där famösa danska tv-programmet. Att han inte fått sparken, när han säger saker som att kvinnor längtar efter att män ska prata om deras kroppar.  Eller melodifestivalen förra året  när Björn Ranelid på bästa sändningstid objektifierade kvinnor så man satte popcornen i halsen. Jag blir hellre hatad av vargar än älskad av Ranelid. Och jag vet inget om honom som poet eller privatperson, det har inget med ranelidsbashing att göra, istället handlar det om att han uppvisade en ålderdomlig människosyn när han väljer att lyfta upp kvinnor till något annat än hans jämlikar. Något bättre, visserligen, men ändå något annat. Jag skrev tidigare om hostile och benevolent sexism. Här handlar det om den godartade sexismen – vem gillar inte att bli älskad och hyllad av en poet? Jag, till exempel. Jag blir allvarligt talat hellre hatad av vargar än älskad av en snuskgubbe.

Och eftersom samtalsklimatet faktiskt tillåter såna här uttryck, blir det viktigt att fler röster hörs om detta. Att fler påpekar att kvinnokroppen inte generellt suktar efter kommentarer från män. Att det inte finns ett vi och ett de. Och att de allra flesta män inte tänker så. För det är nästan bara snuskgubbarna som hörs.

En annan aktuell och närbesläktad fråga är flickors rätt till kulturutövande på sina egna villkor. Häftigt uppblossande diskussion i och med att Justin Bieber kom till Sverige. Det obehagliga i den, vågar jag påstå, officiella hållningen till flickor och idoler beskrivs väldigt fint av Angela Larsson i krönikan Vi är inte till för att behaga någon annan. Så här skriver Larsson:

Men vi finns inte till för att behaga någon annan. Vi är inte till för att kväva vår kärlek till våra idoler, för att någon tycker att det är töntigt. Vi får gilla precis vad vi vill, oavsett om det är metal, manga eller Justin Bieber. Vi är inte till för att du ska få hånskratta åt oss. Om vi vill sjunga till tonerna av “Baby” i Stockholms tunnelbanor, har vi precis lika mycket rätt till det som huliganerna har efter en Hammarbymatch på Gullmarsplan.

Vår rätt att få vara vilka vi vill är större än din inbillade rätt att trampa på oss.

 

Read More
TOP

Genusfotografen

Om ni har missat Genusfotografen Tomas Gunnarsson finns här en bra chans att komma in i tänkandet: Fyrtio nyanser av maktbalans – en lista över det senaste kvartalets könade bilder som Gunnarsson har hittat och blivit tipsad om. En liten varning för att helig vrede gärna bubblar upp när man tittar igenom bilderna. Det här är nog den värsta. I texten står det “Nätverket Team Skulden tröttnade på att ständigt behöva inta försvarsställning för sina åsikter. Boken Skulden är inte min är istället deras hyllning till feminismen – och till varandra.” Men bilden signalerar något helt annat än någon som tröttnat på att inta försvarsställning. Fruktansvärt oförskämt av fotografen och bildredaktören!

För mig har Gunnarsson fungerat som ett sätt att få på mig nya glasögon. Visst har jag också reagerat på de allra grövsta bilderna förut men nu har jag lärt mig se mönster. Som att kvinnor ofta fotograferas uppifrån. Eller att kvinnor placeras i absurda poser eller miljöer. Eller att kvinnor fotograferas när de utför sysslor som inte har med ämnet att göra. Allt för att förminska kvinnors makt. Och jag har lärt mig att aldrig mer ställa upp på bilder där jag håller på med irrelevanta saker, eller blir fotograferad uppifrån. Här tänker jag våga mig på att publicera lite bilder som jag själv har reagerat på. Med tanke på att Genusfotografen fler gånger blivit krävd på skadestånd är det riskabelt men jag talar inte om varifrån bilderna kommer så ingen behöver känna sig utpekad. Ännu mer olagligt, förmodligen…

Den här bilden ska föreställa arrangörerna bakom Datatjej – en konferens för unga tjejer som går it-utbildning. Men tydligen är de allra bäst på att bjuda på bullar och frukt.

datatjej_fika111116

 

Nästa bild dök upp i min brevlåda för några veckor sedan. Det är reklam för en matproducent och jag hoppas att den är producerad i ett land som kommit mindre långt än Sverige för här går det fasen inte hem att mammor (moderna mammor dessutom) behöver hjälp att i full fart fixa familjens middagar.

49df4032a33711e2904b22000a1f8c1d_7

 

Eller stackars Lorenza som sitter uppflugen på diskbänken med några grönsaker lite lamt i knät och ler halvhjärtat med huvudet lite på sned. Hur ska hon hinna få ihop middagen?

80d50430a33911e2bbaa22000a1fb198_7

Read More
TOP

Flugornas herre

1963-LORD-OF-THE-FLIES-001

Ett boktips hinner jag med innan #blogg100 är över och jag tar en paus från det mest intensiva bloggandet. När jag skrev min avhandling fick jag hela tiden associationer till Flugornas herre. Inte helt otippat kanske eftersom jag studerade barn som kände sig ganska övergivna av vuxna och som fick organisera sig rätt mycket på egen hand.

När det började bli dags för tryckning av avhandlingen läste jag boken igen för att hitta ett bra citat att inleda avhandlingen med. Jag blev mer och mer modfälld ju längre jag kom i boken; jag hittade inget bra citat. Jag hade ju varit så säker på att det skulle finnas ett! Tills jag kom till det allra sista stycket, då sammanfattade Golding vad det handlar om. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag läser det här. Det passar så fruktansvärt bra in på barns situation, även idag.

 

Och mitt ibland dem grät Ralph, smutsig och tovig och snorig, grät över oskuldens död, över människohjärtats mörker, över den trofasta, kloka vän som hette Nasse och hans fall genom luften.

Den omgivande olåten gjorde officern både rörd och generad. Han vände sig bort för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.

Jag vill inte vara officeren som hellre tittar bort mot den prydliga kryssaren än på barnen. Jag vill orka se det smutsiga och det snoriga och jag vill våga agera på det jag ser. I de stunder jag tvivlar på att det är bra att vara både forskare och aktivist, då läser jag bara de här orden igen, och då är det inga problem att motivera mig att fortsätta.

Men även utan det perspektivet är det en viktig bok. Den är naturligtvis även bra rent litterärt, Golding fick nobelpris i litteratur och boken är en av den mest lästa genom historien, men framförallt är den viktig. Den säger något om människan. Den säger något om dig och mig. Och vad mer kan man begära av en bok?

 

Read More
TOP

Hard Candy

Idag blir det ett filmtips. Om du är intresserad av de frågor jag skriver om är den här filmen nästan ett måste. Extremt otippad. Den handlar om en flicka och en pedofil, men inte på det sätt publiken förväntar sig. Ett tips: du behöver inte poppa popcorn för du kan ändå inte äta dem när du ser den här filmen.

hard_candy

Rent filmiskt är filmen ett litet mästerverk. Det tekniska, hur man har utnyttjat skådespelarna, hur publiken blir lurad. Jag kan inte avslöja för mycket men när du har sett den måste du nästan se om den för att bara förstå hur den är gjord rent berättartekniskt.

Hard Candy på IMDB.

 

Read More