Alla dessa böcker om skärmtid

Idag regnar det böcker om skärmtid. Tyvärr är det mesta inriktat på att varna oss för farorna, vilket är djupt olyckligt. Det vore mer konstruktivt att se digitaliseringen som ett faktum och börja titta på hur vi kan förhålla oss till det för att få ut maximalt av fördelarna men slippa nackdelarna. Väldigt få av böckerna baserar sig på forskning och väldigt mycket utgår från deras författarens egna erfarenheter. ”Det vet man ju själv” är en sån sak som man kan kosta på sig att säga vid fikabordet men inte som forskare, inte ens i en populärvetenskaplig text. För det som händer då, är att man fejkar bekräftelse på läsarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. Som i bilden nedan.

Text om 5G uppbyggd som en klassisk vandringssägen.

Den som känner sig dålig därför att det pågår en utbyggnad av 5G, har självklart inte rätt, men vi människor har en högt utvecklad förmåga att lägga pussel även med bitar som inte passar. Vår hjärna tycks vara så motiverad att förstå världen, att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in.

Så det gäller att avslöja retoriska grepp som ”det vet man ju själv” och ställa sig frågan om det verkligen finns belägg för det eller om det handlar om att någon tolkar in sådant som inte finns i det de ser.

Det borde också vara allmänbildning att känna igen en vandringssägen, som bilden ovan är ett skolexempel på.

Ett annat retoriskt grepp som är vanligt när det kommer till digitaliseringen (även extremt vanliga hos rasister, sexister, transhatare, funkhatare, osv) är disclaimers, som t ex ”Jag är inte emot digitalisering, men…” En disclaimer läggs ofta in för att dölja talarens verkliga agenda. Hen låter då nyanserad och rimlig, till skillnad från teknikkramarna. Det blir ett sätt att undvika att bli avfärdad som bakåtsträvare och teknikhatare. Jfr ”jag är inte rasist, men…” och ”några av mina bästa vänner är bögar, men…”. Det som följer efter en disclaimer är raka motsatsen, men det budskapet mildras av att talaren först slår fast att hen inte är emot digitaliseringen.

Sen är det självklart inget fel på hjärnforskare, men… (nej förlåt, jag kunde inte låta bli) … vi måste börja prata om VAD olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.

Vi som utsätts för forskning och populärvetenskap måste sätta den i ett rimligare sammanhang, t ex genom att se på den med teknikhistorien som bakgrund eller granska deras argument utifrån ett barnrättsperspektiv. Jag har skrivit om det lite mer utförligt i mina böcker men också i Järnvägssjuka och skärmtid och En mörk eller ljus berättelse om nätet och den filmade föreläsningen Förbud och filter – digital kompetens i skolan.

Bli medlem!

Håll telefonens kamera över QR-koden så kommer du till anmälningssidan.

Är du en av alla som använder Wikipedia? Då tycker jag att du ska bli medlem i Wikimedia Sverige. Det är nämligen vi som driver svenska Wikipedia (och en himla massa andra projekt som stödjer fri kunskap). Wikimedia Sverige är en lokal, juridiskt obunden stödförening till Wikimedia Foundation, som driver några av världens största fria kunskapskällor, inklusive WikipediaWikidata och Wikimedia Commons. Jag sitter i styrelsen sedan 2016, här kan du läsa mer om hur Wikimedia Sverige är uppbyggt och vilka projekt vi driver.

Just nu pågår Wikimania, en konferens som samlar folk från hela världen för att hylla, diskutera, ventilera och utveckla fri kunskap. I år fick Wikimedia Sverige den stora äran att arrangera Wikimania. Så just nu befinner jag mig i en kokkittel av projekt, som alla har som mål att alla människor ska ha fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap.

Sharenting

Mitt i sommarens torraste period dyker ordet sharenting upp i svensk media. So who you gonna call? Net Busters! Så här kommer några av de inslag jag har varit med i. Men först en sammanfattning av det jag sagt:

  • Sharenting kommer inte att bli ett ord eller en grej i Sverige, eftersom vi tack och lov inte är vana att namnge fenomen och sen ge dem ogrundat stor uppmärksamhet. Att kalla det för sharenting låter påskina att föräldrar agerar fundamentalt annorlunda idag jämfört med tidigare generationer.
  • I grunden är det sunt att dela bilder på sina barn, för den som vill det. För den som inte vill dela eller se andras bilder går det alldeles utmärkt att låta bli att dela och att avfölja den som lägger ut barnbilder.
  • Vi måste alltid inhämta samtycke innan vi lägger ut bilder, text eller annat om andra.
  • När det gäller barn måste vårdnadshavarna representera barnet i samtyckesprocessen. Det betyder att de som vuxna måste fatta besluten helt på egen hand när barnen är väldigt små och tillsammans med barnen när de är så stora att de förstår mer.
  • Att helt utesluta postande om sina barn gör att det inte uppstår några naturliga situationer att prata om vad som gäller vid publicering på nätet och då måste de vuxna lära barnen det på annat sätt. Det är oerhört viktigt att barn får med sig detta sätt att tänka.
  • När vuxna frågar efter samtycke så snart de vill lägga ut nåt, skickar det signaler till barn (och andra vuxna) att detta är viktigt. Om detta blir en norm kan en samtyckeskultur få fäste på allvar, oavsett vad det gäller.
  • Vi kan inte bedöma barnbilder på nätet utifrån de tankar och värderingar som fungerade i den analoga tiden. Synen på bilder på nätet är under förändring. De barn som är vana vid massiv dokumentation på nätet kommer att tänka andra tankar än barn gjorde förr. Det är rätt stor chans att dessa barn får det lättare i sitt identitetsarbete och om vi vuxna sköter det här bra, att de kommer att kunna utveckla en positiv syn på sig själva och andra.
  • De problem många lyfter fram handlar snarare om gränslösa föräldrar än själva möjligheten att dela.

Först ut var SVT Kultur som ville skriva om det: Experten om sharenting-trenden: Problematiskt med gränslösa föräldrar

Sen ringde TT, vilket resulterade i att flera tidningar har skrivit under samma rubrik: Att dela bilder på sina barn kan bli olagligt

P4 i olika delar av landet och Svenska YLE har ringt och intervjuat mig men jag orkar inte leta rätt på klippen. Tipsa gärna om du har hört!

Panelsamtal om porrfilter

Licensierat under CC BY

I programmet för Almedalen 2019 fanns det flera seminarier som tog upp ungas nätanvändning och skolans digitalisering. De flesta ur ett riskperspektiv, inte minst togs innehållsfilter upp som en tänkbar lösning. På måndagen hade jag ett mingel där vi var flera med kunskaper om dessa frågor och vi kom ofrånkomligen in på det skeva utbudet. Tillsammans började vi planera för att arrangera ett eget seminarium, utanför det officiella programmet. När nu Almedalen är tänkt som en arena för demokrati, borde vi bidra med våra kunskaper! Under några intensiva dagar planerade vi, dag som natt, sökte lokal, diskuterade upplägg, värvade paneldeltagare som kunde belysa ämnet ur sina respektive perspektiv. Panelen består av Karin Nygårds, Brit Stakston, Myra Åhbeck Öhrman, Ängla Eklund, Katarina Stensson, Hans Olsson, och Elza Dunkels. Filmad av Richard Gatarski, WeStreamU.

Tanken var alltså inte att ha en debatt, utan att låta experterna tala till punkt. Vi tycker att det saknas ett perspektiv i den intensiva debatten om filter i skola och förskola, nämligen vad forskning och beprövad erfarenhet säger om hur filter fungerar och om det ger ett skydd. Vi är överens med filterförespråkarna om att det finns innehåll på nätet som är oönskat och i många fall skadligt för barn att ta del av, så det var inte något vi diskuterade. Vårt samtal ville istället besvara frågan om innehållsfilter över huvud taget fungerar som ett skydd mot oönskat innehåll på nätet.

Vi vill tacka alla som kom och lyssnade, alla som följde samtalet via Facebook, Richard Gatarski och WeStreamU som ställde upp och både streamade och filmade under vansinniga väderförhållanden och Humanisterna som lånade ut sitt tält och sin ljudutrustning till oss.

Du kan se filmen eller lyssna på samtalet som podcast. Båda kan laddas ner och bäddas in om du vill lägga upp dem i din egen kanal. Båda verken är licensierade under CC BY – välkommen att använda!

Om du vill ladda ner ljudfilen finns den även som podcast.

Mediebevakning av seminariet

The World News: Medborgarförslaget visar hur porrdebatten präglas av ovetenskap och unken moralism

Blank Spot: Är innehållsfilter rätt väg att bekämpa porr?

Experimentet som förändrade världen

Se seminariet från Almedalen 2019 där Anne-Marie Eklund-Löwinder, jag och Marcin de Kaminski pratar om att nätet fyller 30 år i år. Det var en extremt rolig timme, tänk att få prata om ett av mina favoritämnen med två av de viktigaste personerna på internet! Bra väder, stor publik och hög pepp.

Almedalen 2019

Bild från ett av förra årets roligaste arrangemang.

I år kommer jag att vara på plats i Almedalen hela veckan. Om du vill träffas, skriv till mig i Messenger eller texta mig på 0702735323.

Jag har ett späckat schema men bara ett officiellt uppdrag i år, seminariet Experimentet som revolutionerade världen – i år fyller internet 30 år: På 30 år har internet gått från att vara ett militärt experiment, till att idag vara en självklar och nödvändig del av våra liv. Hur gick det till, och hur ser internets framtid ut?

Panelen består av
Elza Dunkels, Internet- och pedagogikforskare, Umeå universitet
Anne-Marie Eklund-Löwinder, Säkerhetschef, Internetstiftelsen
Marcin de Kaminski, tidigare nätaktivist och grundare, Piratbyrån
Carolina Olsson, Moderator

Samtalet livesänds här.

Norrköpings kommun med flera nappade på min idé om ett födelsedagsseminarium om hur vi kan göra webben ännu bättre. Hen börjar vara lite krasslig redan på sin 30-årsdag och så kan vi ju inte ha det. Inspirerad av #fortheweb har jag arbetat med ett par idéer och denna fick jag alltså napp på. Mer om mina idéer kommer under året.

Det betyder att jag har tid för fler uppdrag, så hör av dig om du behöver en driven talare, paneldeltagare, moderator och idéspruta. Jag pratar gärna om: digitalisering i allmänhet och i skolan, skärmtid i allmänhet och för yngre barn i synnerhet, digital detox och andra tokerier, näthat, nätkärlek, strategier och motstrategier, #metoo, patriarkatet i allmänhet, sexism och juvenism i synnerhet.

Boken, läsandet och fattningsförmågan

Jag blir lite irriterad. Engelsbergs bruk 24 april 2019.

Jag fick chansen att berätta om järnvägssjuka och mediepanik under ett seminarium om läsning på legendariska Engelsbergs bruk. Det finns så många saker att säga om de föredrag som kom efter mitt; Carl Hamilton och Kjell A Nordström och jag tror att jag lyckades förmedla det under den efterföljande debatten. Sänds på Axess Tv 12/6 kl 9.30, eller redan nu: se och döm själva! Jag kommer in efter 59 minuter, men missa inte alla suveräna föreläsare i början.

Alltså, det där med Silicon Valley! Att Steve Jobs barn inte fick ha plattor, att skaparna av Facebook förbjuder sina barn att använda sociala medier. Om idén att detta borde styra föräldraskap i Sverige inte var så himla tragisk skulle den vara humoristisk. Hur i helsike kunde dessa entreprenörer, som antagligen jobbar 60-80-timmarsvecka, bli förebilder som föräldrar? Det finns bara en enda orsak till att det händer, nämligen att det passar in i det rådande narrativet. När allt känns konstigt och ovant hugger folk glatt tag i halmstrån. Det vore ju toppen om det var sociala mediers fel och inte nedskärningar i välfärden och ett hårdnande samhällsklimat som låg bakom ungas allt sämre mående och skolans problem. Men så enkelt är det oerhört sällan. Vi får helt enkelt leta orsakerna där de finns, inte där det är enklast att leta.

Och, inte minst: även om det skulle vara som folket i Silicon Valley säger, även om det skulle vara nätets fel alltihop, ska vi då låtsas som att digitaliseringen inte finns? Ska vi göra som Nordström säger och vänta tills barnen har lärt sig leva analogt innan vi introducerar skärmar? Nej, vi ska låta dem träna, från tidig ålder och tillsammans med vuxna. Såklart! Vilken ansvarsfull vuxen håller ett barn ifrån trafiken tills de är 15 för att sedan ge dem en cykel, eftersom de är fysiskt och psykiskt mogna att hantera en cykel?

Läs mer om vikten av att börja skärmträna tidigt i Vi föräldrars utdrag ur mitt kapitel i Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund.

Åldersverifieringen i Storbritannien

Så här beskriver AgeID själva hur det ska gå till.

Lite frågor och svar som inte hanns med i sin helhet i P4 Extra den 8 maj 2019:

– Vad innebär det här nya porrfiltret som man ska införa i Storbritannien?

Alla måste verifiera att de är över 18. Det kommer att kunna göras på lite olika sätt, bl a genom att använda AgeID, ungefär som vårt BankID men inte lika officiellt eftersom Storbritannien har valt att låta alla som vill erbjuda en lösning. Wired har gjort en genomgång av de största aktörerna.

– Och det här ska alltså skydda barn på nätet. Kommer det göra det?

Nej tyvärr. Jag önskar, som alla andra, att det fanns ett sätt att ta bort det som är oönskat och bara ha kvar allt som är bra med nätet. Men låter sig helt enkelt inte göras. Det viktigaste skälet är att det inte går att definiera oönskat innehåll i allmänhet, inte ens om man enbart fokuserar enbart på pornografi. Och man måste ju definiera för att kunna skilja det ena från det andra.

Problemet är att den analys man gjort av problemet kommer från analoga medier. Där var det ju så att vuxna kunde styra rätt mycket vad barn skulle kunna se. Om vi ska ha fungerande lösningar måste analysen av problemet baseras på den verkligheten vi har idag. 

– Så vad kan den här typen av filter istället få för effekt? Förvärra?

Ja, forskning om den här typen av tekniska lösningar visar entydigt att 1) de inte tar bort allt de är tänkta att ta bort och 2) att vuxna tenderar att släppa frågan lite, en teknisk lösning ger ofta en falsk känsla av säkerhet för de vuxna medan de alltså inte skyddar de unga. 

Sen måste alla offentliga kostnader ställas mot nyttan. Det betyder att allt som ska införas t ex i skolan måste vara forskningsförankrat och detta har alltså inget som helst stöd i forskning. 

– Den största porrsajten har 92 miljoner besökare – varje dag (och det är alltså bara EN sajt) Storbritannien står, efter USA, för den största delen av trafiken. Det är rätt många människor som kommer behöva lämna ut sina uppgifter till de här sajterna. Är det säkert?

Nej, det är ytterligare en kritik mot åldersverifiering. Den ska alltså skötas av kommersiella aktörer, utan insyn från myndigheter. Vad gör de med alla dessa data? Här skriver The Guardian om problemet. Personligen tycker jag inte att detta är det mest upprörande, eftersom de flesta av oss redan lämnar ut extremt mycket personlig data till vilka aktörer som helst. Det som oroar mig mer är att en stat fattar ett beslut 1) på så lösa grunder och 2) sedan lämnar implementeringen till kommersiella aktörer. Och det övergår mitt förstånd att inte fler oroat sig över att PornHub har stöttat den brittiska kampanjen för åldersverifiering. Hur är det möjligt att detta kunde passera obemärkt? Om de största aktörerna på porrmarknaden hade använt sina ekonomiska muskler till att motarbeta förslaget, hade det varit helt logiskt. Att de istället har stöttat förslaget skaver rejält och gör att vi borde fundera på vilka som stöttar dessa förslag, varför de stöttar och varifrån pengarna till alla kampanjer kommer.

– Men om den här typen av filter inte uppfyller syftet, att göra nätet säkrare för barn. Vad gör det?

Det handlar i korthet om att ge barn verktyg att hantera den här miljön, alltså verkligheten. Där det finns oönskat innehåll som de måste lära sig undvika. 

Lika viktigt är det att barn som ändå råkar på innehåll som de inte mår bra av vågar berätta det för nån vuxen. Att få prata om det som hänt är ett sätt att reparera skadan. Därför är det extra olyckligt att vi har den här emotionella debatten om främst pornografi eftersom det framstår som om unga kan skadas för livet. Det minskar chansen att barn vågar berätta om sina funderingar eller om de sett något de inte mådde bra av, och då lämnar vi dem ensamma med frågan. Redan idag är det bara hälften av alla barn och unga som har pratat med nån vuxen om porr. Risken är alltså stor att det blir ännu värre nu.

Ibland handlar kritiken mot dessa tekniska lösningar om att det är lätt att ta sig förbi sådana spärrar. Så snart elever börjar kunna lite om datorer, är det inga problem att lära sig kringgå både filter och ålderskrav, t ex genom att använda sig av ett VPN. Men det är inte egentligen ett vettigt argument emot filter eller åldersverifiering. Dessa lösningar är förmodligen främst tänkta att skydda yngre, inte att till varje pris hindra alla från att komma åt pornografi. Och i teorin är det en bra tanke. Ingen vill ju att barn ska utsättas för pornografi. Huvudproblemet är dock att varken filter eller åldersverifiering faktiskt tar bort pornografi, utan bara en bråkdel av den.

Så här tycker jag att man ska tänka, oavsett om man har en professionell eller privat relation till de barn man oroar sig för: Kommer barnen att kunna skyddas från detta för alltid? Svaret är såklart nej, förr eller senare kommer de att använda en mobiltelefon eller sitta vid en dator utan filter. Det betyder att de måste få andra typer av stöd för att vara skyddade på riktigt. Barn i förskoleåldern behöver kunniga vuxna omkring sig, som inte låter dem klicka runt på plattor och som även berättar om det, inte bara låser skärmen till en app och sen är det klart.

Alla barn behöver

  1. utifrån sin ålder och mognad, få stöd i att utveckla strategier att undvika det de inte mår bra av och ändå hitta sådant de behöver hitta, och
  2. ständigt bli påminda om att de inte är ensamma, att de får och bör komma till vuxna med alla typer av frågor.

Vuxna behöver

  1. ha verklig kunskap om barns villkor idag, så att lösningarna på de problem som uppstår i barnens liv inte baseras på hur saker förhöll sig i den egna uppväxten, och
  2. modet att se och höra vad barn egentligen säger så att de kan se ett barn i ögonen och agera på det de ser. Och det innebär att släppa den snuttefilt som filter och åldersverifiering är och börja jobba med de svåra men verkliga frågorna.

Mer läsning

Porrfilter, ja tack! Här finns även länkar till forskningen jag refererar till ovan.

Debatt: Största problemet med porrfilter är att de inte fungerar

Bloggpost från 2017: En skola fri från porr

Avsnitt 2 i säsong 4 av Black Mirror: Arkangel.

Mer skärmtid i förskolan!

Skärmtid och små barn.

Vi föräldrar och Natur och kultur bjuder på ett långt utdrag ur mitt kapitel I mediepanikens fotspår: Barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet ur den helt nyutkomna Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, som jag berättade om tidigare.

Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.

Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.

“De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.

Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.

Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.

När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”

Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund

Kjällander, Susanne och Riddersporre, Bim (2019) Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund

I dagarna kom den här antologin ut, där jag skriver ett kapitel med namnet I mediepanikens fotspår: barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet. Provläs boken här.

Så här skriver förlaget om boken:

Digital kompetens blir allt viktigare i förskolan, vilket både läroplanen och den nationella digitaliseringsstrategin slagit fast. I boken Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, skriven av en rad framstående forskare inom områdetfår du hjälp att förverkliga såväl nationella styrdokument som dina egna visioner om digitala verktyg i förskolan. Med praktiknära forskning tas ett helhetsgrepp om digitaliseringen utifrån tre perspektiv: undervisning, profession och etik.

Kapitlen handlar bl.a. om programmering, virtual reality och adaptiva digitala lärspel men även om flerspråkighet, jämställdhet och föräldrasamverkan i förhållande till digitalisering. Digitalisering i förskolan är ett handfast hjälpmedel och innehåller konkreta exempel som illustrerar och inspirerar, men även problematiserar, denna tekniska förändring där inte minst pedagogernas roll blir än mer betydelsefull.

Utöver redaktörerna Susanne Kjällander och Bim Riddersporre medverkar även följande forskare i antologin:

  • Kerstin Ahlqvist
  • Barbro Bruce
  • Cecilia Caiman
  • Patrich Dorls
  • Elza Dunkels
  • Sofia J. Frankenberg
  • Agneta Gulz
  • Magnus Haake
  • Mia Heikkilä
  • Carina Hermansson
  • Torkel Klingberg
  • Hillevi Lenz Taguchi
  • Anne-Li Lindgren
  • Farzaneh Moinian
  • Christina Olin-Scheller
  • Anna Palmer
  • Hanna Palmér