Nätkulturer

Under ett antal år har en ny, modernare form av brutalitet mot barn spridit sig. För min del började jag fundera på allvar efter att ha sett Dokument inifrån: Förgrymmade ungar om hur repressalier smyger sig in i skola och hem (hittar inte programmet, länken går till en beskrivning).

Sedan dess har det hänt mycket, mycket mer. Läs t ex om den här Camilla Hällgrens debattartikel om nyauktoritära strömningar. Skoldebatten har i långa stycken kommit att handla om det man kallar disciplin, utan att egentligen reflektera så mycket över varför man väljer ett sådant ord och vad det skulle betyda. Varför tycker man att det är just disciplin som saknas? Finns det ett direkt samband mellan “tydliga uppförande- och ordningsregler” och “respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap” som Göran Hägglund antyder? Och isåfall, var finns det vetenskapliga stödet för det?

Det kan kännas som om det skulle finnas ett samband. Man skulle kunna tro att barnen när jag växte upp hade en himla respekt för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap eftersom vi var tuktade att uppföra oss bra när någon såg på. Och ännu mer så för generationen före som även kunde utsättas för fysiskt bestraffning. I min generations fall var det bara psykisk terror som exempelvis hot om en förstörd framtid eller att man skulle ringa hem till föräldrarna. (Undrar lite hur man tänkte där; vad var det stora hotet med att ringa hem till de vuxna som älskar en mer än alla andra?) Poängen är att det på ytan kan se ut som om man har lyckats inplantera respekt för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap men i själva verket har man lyckats få barnen att låtsas.

Att sen de allra flesta barn växer upp till någorlunda fungerande vuxna kanske inte alls har med saken att göra. Det kanske man gör alldeles oavsett. Såvida man inte utsätts för någon typ av övergrepp, för då kan det gå illa. Då är det inte alls säkert att varken uppfostran eller straff hjälper. Vi vet alltså inte idag att uppfostran egentligen hjälper. Om vi med uppfostran menar att man tillrättavisar, straffar, framställer hot, etc.Däremot finns det väldigt mycket stöd för idén om att kärlek under uppväxten ger en trygg förankring i den man är, en positiv självbild som i sin tur ger förmågan att älska och respektera andra. Ganska precis det som Göran Hägglund förespråkade. Oops, det är alltså så att respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap nås med andra medel än den föreslagna disciplinen?

Och så häromdagen tog Hanne Kjöller i DN fram storsläggan i en riktigt otäck liten text: En rejäl utskällning kan också göra gott. Hon bygger hela sitt resonemang på ett nedsättande ord som jag skulle vilja att vi diskuterar lite; curlingbarn. Jag ställer inte upp på idén om att barn får bestämma allt idag, att vi behandlar dem för väl, att vi skämmer bort dem. Jag skulle hellre tolka det man kallar för curlingbarn som övergivna barn som ingen riktigt orkar med. Det verkar vara mycket vanligt bland föräldrar att arbeta så mycket att man drar på sig olika typer av sjukdomar. Det är naturligtvis resultatet av en mängd samhällsförändringar, men ändå ett faktum. I en sådan situation orkar man inte alltid med sina barn, de blir en belastning och ett dåligt samvete. Plötsligt blir barn i alla möjliga situationer en sorts värstingbarn som tar för sig eftersom ingen ger dem tid, uppmärksamhet och kärlek. Det är ett långt rimligare scenario än att föräldrarna engagerar sig för mycket i sina barn och sopar bort varje hinder i deras liv.

Vidare säger Kjöller att “den respekten” som föräldrar tidigare hade för skolan “ersatts av ett ständigt ifrågasättande” och att detta beror på att föräldrarna vill undvika konflikt. Så kan det definitivt vara men det kan också finnas fler förklaringar. Det kan finnas föräldrar som inte tror på att sätta upp en enad front mot barnen. Kommer ni ihåg de tankegångarna? Att det var viktigt att vuxenvärlden uppvisade enighet inför barnen. Man fick diskutera men absolut inte när barnen var med. De flesta tänker självklart inte så längre utan ser det som ett vettigt alternativ att kritisera skolan om en konflikt skulle uppstå. De kanske väljer att ställa sig bakom sitt barn när det verkar rimligt att det är skolan som har felat. Och många vet att det är extremt vanligt att skolan och förskolan har för lite resurser, kapar hörn för att spara pengar, att personalen inte orkar och andra förhållanden som bäddar för missar. Och alla vet att barn är människor, även om de är mindre, och att de omfattas av de mänskliga rättigheterna. De är inte några som ska bli vuxna och sen få ta del av samhällets rättigheter, de är redan där.

Sen drämmer Kjöller till med att “Utskällningarnas tid tycks förbi. Även om de då och då skulle behövas.” Det kan helt enkelt inte vara så att någon tror att man blir en bra människa av att behandlas illa. En utskällning är en kränkning. Om min chef skulle skälla ut mig skulle jag bli helt otroligt ledsen och nedstämd och antingen känna mig som en usel person eller bli arg på någon annan. Jag skulle knappast tänka: ja, just det, så där kan jag bli bättre till nästa gång. På samma sätt fungerar det naturligtvis för ett barn. Bara väldigt mycket värre. Barnet är helt beroende av den vuxna, vare sig det är en lärare eller en förälder.

Varje utskällning är ett nederlag för den vuxna. Varje bestraffning är ett övergrepp. Sen kan alla göra misstag. Det beror på att vi är människor. Jag har skällt på mina barn och det var fel. Det var just nederlag när jag inte kunde vara så vuxen som jag ville vara och som barnet behövde att jag var. Men det är en annan sak, att man begår misstag, att man inte orkar allt. Det som är otäckt är att det finns folk som argumenterar för de här misstagen redan i förväg, när de är sansade och inte arga eller rädda. Precis så ser nybrutaliteten ut och nu är det fan dags att vi pratar om det här.