Barnens bästa

Veckans Uppdrag granskning och Debatt (12.20 in i programmet) i Svt har handlat om ett par i Sandviken som anklagades för sexuella övergrepp och barnpornografibrott varpå deras barn omhändertogs omdelbart och därefter var borta från föräldrarna i 68 dagar. Det visade sig vara helt grundlösa anklagelser och paret frikändes i tingsrätten, förvaltningsdomstolen och hovrätten.

Det finns mycket som har gått fel i det här fallen men kritiken efter Uppdrag granskning har mest riktats mot kommunen som valde att gå så hårt fram, själva anmälningen är inte så kritiserad av förklarliga skäl. Först och främst får kommunen kritik för att man agerade genom att tvångsomhänderta barnen efter en enda persons anmälan och sedan för att man inte gick på tingsrättens linje utan behöll barnen även efter den friande domen. Även efter att föräldrarna friats helt i den tredje domstolen väljer kommunen att försvara sitt agerande. När man återlämnar vårdnaden av barnen till föräldrarna är det med en kommentar i utredningen om att föräldrarna agerat gränslöst med avseende på integritet och intimitet, ungefär.

Ett sätt att försöka förstå vad som hände är att fundera i termer av masspsykoser som häxprocesser, ungefär som Jan Guillou gör i Häxornas försvarare. Det är helt enkelt svårt att värja sig mot strömningar i samhället. Och det verkar inte vara lättare för den som är professionell. Rent teoretiskt borde det vara vi lekmän som dras med när barn ska ses med förövarens ögon, när varje kontaktförsök mellan barn och vuxen kan vara ett fall av stranger danger, osv. Men i praktiken verkar det vara lika svårt för proffsen att värja sig, kanske ännu svårare. De måste oftare än vi andra stå till svars för sitt agerande. Och då kan det lätt slå över. Sandvikens kommun ville naturligtvis inte schavottera i media som de som inte gjorde något, om det nu visat sig att anklagelsen var riktig. Så långt kan man förstå hur det gick till.

Men jag ser två allvarliga problem i efterspelet. Det första är att kommunen hela tiden tycks agera utifrån någon sorts konfliktidé. De har behandlat föräldrarna som enbart brottslingar inte som brottslingar OCH föräldrar. För hur det än skulle gå i det här fallet är de barnens föräldrar och kommer så att vara även efter en eventuell fällande dom. Barnen och föräldrarna måste ha en relation, för barnens skull. En mycket begränsad och konstig relation om föräldrarna har förgripit sig på dem, men barnen kommer alltid att behöva hjälp med att bearbeta det som hänt. Och när de nu blev friade skulle kommunen ha samarbetat för att hjälpa familjen att läka. Föräldrarnas energi ska inte gå åt till att fundera över den kränkning de upplevt, den ska gå åt till att stötta barnen, att vara föräldrar. Ändå har just det här “för barnens skull” använts av kommunen för att försvara sitt agerande. Att spela barnkortet har blivit en sorts utväg, det man kan göra för att vinna varje diskussion. T ex sa den stackars kvinnan som var i Debatt för att representera kommunen att man agerade för barnens bästa och att det då kan bli så att vuxna kommer i kläm. (Hon har f ö dementerat att hon var drogad i tv – “Jag körde bil hem“. Betryggande argument där.) Om och om igen hävdade de att barnen inte har tagit skada. Nu är jag inte barnpsykolog så rätta mig om jag har fel men de flesta barn tar väl skada av att hämtas på dagis av en okänd och sedan vara ifrån sina föräldrar i 68 dagar. Vi måste våga vara kritiska även mot barnkortet. Barnens bästa och för barnens skull är inte konstanter som betyder något utan att man har sammanhanget klart för sig.

Det andra problemet är att man återlämnar barnen med en brasklapp: föräldrarna har inte begått något brott men de har agerat gränslöst. Utan att precisera vad som är gränslöst. Så kan man aldrig någonsin göra. Dels är det olämplig att föräldrarna inte få veta vad som räknas som gränslöst i deras beteende, så att de kan ändra sig. Dels är det extremt osäkert för barnen att de återlämnas till föräldrar som agerar gränslöst utan att man har en plan för hur situationen ska bli bättre. Ett minimikrav är en lista på saker som räknas som gränslöst. Då kan den listan debatteras öppet. Föräldrarna kunde välja att offentliggöra den och vi kunde alla diskutera om man får sova naken när man har barn, om man får filma nakna barn, etc. Men allra bäst vore väl om föräldrarna erbjöds stöd för att bli mindre gränslösa, ett rådgivande samtal, gå en kurs. Nu förstår jag det som att brasklappen är sorts eftersläng, ett sätt att rädda ansiktet, utan att det egentligen finns någon lista över gränslöst beteende. Vilket ju inte gör saken ett dugg bättre.

Alla barn har rätt till beskydd men socialtjänsten får inte ha tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad detta beskydd består av.

 

4 thoughts on “Barnens bästa”

  1. Tack för länktipset. Jag håller med dig om att Uppdrag granskning använder fula metoder mellan varven och i mitt inlägg är jag noga med att inte ta ställning i sakfrågan. Vi kan helt enkelt inte veta och det är inte heller det min invändning gäller. Jag tycker att kommunen har agerat oetiskt gentemot barnen i det här fallet oavsett om deras föräldrar är brottslingar eller inte. Om föräldrarna verkligen har agerat gränslöst måste de få hjälp att i fortsättningen fungera bättre som vuxna och i annat fall ska de frias helt, inte få hem barnen med ett “men ändå”. Och OM föräldrarna är brottslingar och ska dömas måste de ändå ha kontakt med sina barn för att barnen ska kunna få en vettig uppväxt och möjlighet att arbeta sig igenom den gränslösa uppfostran de fått.

  2. Fallet är inte så enkelt som i TV. ”Uppdrag granskning” är ett program som bedriver en synnerligen obehaglig journalistik och utelämnar som alltid en hel del inte oväsentliga detaljer i sin “granskning”. Fyra vittnen berättar att mamman vid olika tillfällen sagt att barnen får leka med pappans kön. Domstolen tror inte på mammans förnekanden av det de fyra vittnena har sagt och konstaterar att det finns omständigheter som tyder på att dotterns lek med pappans kön ”förekommit vid upprepade tillfällen”. Faktum är att rätten bedömer att ”föräldrarna haft en bristande gränssättning i fråga om intimitet och integritet” och konstaterar att de inte lyckats ”vägleda” barnen. Barnens ombud säger att föräldrarna varit dåliga på att sätta gränser, men att bristerna inte varit så allvarliga att ”det når upp till kravet på påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling kan komma att skadas”.

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article13879973.ab

    Därmed absolut inte sagt att socialtjänsten och förhörsledarna har skött sina uppgifter på rätt sätt.

Comments are closed.