Snacka inte skit

I dagens lokaltidning VK finns en historia som, med lite olika detaljer, dyker upp mellan varven. Denna gång handlar det om Student: “Läraren nästan hånade oss i konversationen”. Ja, det är lite lokallöje över rubriken  – hur blir man nästan hånad? Men om vi bortser från det så handlar det här reportaget om viktiga frågor.

  1. Det handlar om vad man får säga om andra. Historien påminner mig om min första lärarpraktik. Jag hamnade på en av min bästa vänners gamla högstadium och vi skrattade lite åt att lärarkåren var närmast intakt från hans tid. Tills jag en dag satt i lärarrummet och en av min väns gamla lärare började snacka skit om min vän och hans mamma. Alltså om en tidigare elev och hans mamma. Från 70-talet. Man får naturligtvis aldrig, aldrig snacka skit om elever, deras arbetsinsatser i skolan eller deras föräldrar. Punkt. Det är en av de fulaste sidorna av utbildningsväsendet, när lärare alieneras så från sina elever att det inte längre är ett brutalt skämt att “om det inte vore för studentjävlarna vore väl det här jobbet ok”. Vi måste odla en kultur där vi respekterar våra elever och studenter. De klagomål vi har på vår arbetssituation måste vi sparka uppåt, mot ledningen snarare än neråt, mot de som vi är satta att undervisa. Det är en mycket viktig sida av den här historien. Utan skitsnacket, oavsett vem det i verkligheten handlade om, hade ingen blivit upprörd.
  2. Det handlar om vad man måste tåla. Man har inte rätt att bli kränkt till höger och vänster. Så ser livet ut. Man får välja väg; antingen blir man den där tokiga personen som ska ha rättvisa till varje pris eller så är man människa som tål lite och opponerar sig när det verkligen behövs.
  3. Det handlar om internet. Om att vi måste lära oss att inte säga vad som helt var som helst men också om att vi inte måste läsa allt. Det är väldigt vanligt att vi tolkar in sånt som inte alls finns där, både på och utanför nätet. När jag läser facebookkommentarerna som upprörde studenten har jag svårt att se dem som utpekande; studenten har tolkat in sådant som inte är utskrivet. Det kan mycket väl vara så att tolkningen är riktig men det kan lika gärna handla om Red Car Syndrome eller konfirmeringsbias, alltså att vår hjärna vill göra mönster av sin omgivning. Man hittar det man förväntar sig i en text och övertolkar; man känner igen sig själv, sin kurs, sitt beteende. Därför är det en bra idé att inte leta rätt på sin lärare på Facebook, om man nu inte vill bli vän för att man kommer så bra överens. Själv har jag bevakning på vad som skrivs om mig bara för att jag är lika nyfiken som vem som helst men om jag misstänker att det är sådant som jag ändå inte vill läsa då läser jag inte. Det är väldigt enkelt. Vi har fått ett verktyg i våra händer som kan användas som ett panoptikon. Men bara om vi vill. Och eftersom vi inte vill det så får vi se till att lyssna selektivt på det som sänds ut. Precis som att jag inte vill avlyssna folks tankar (hur mycket det än är en lockande tanke) vill jag inte läsa allt som sägs om mig på nätet.

I slutet av artikeln intervjuas en av våra pro-rektorer som säger att Umeå universitet kommer att anta en policy inom kort, en policy som ska reglera hur lärare ska använda sig av nätet. Det första förslag som gick ut på remiss var en soppa av tankar från 90-talet och sociala applikationer som stod på topp för 5 år sedan. Den har sedan dess genomgått noggrann läsning från många håll och kommer att se annorlunda ut när den väl är klar. Jag hoppas bara att den anmälan till Högskoleverket som det ovan nämnda fallet har lett till inte kommer att kasta vår policy tillbaka in i 90-talet igen. Det finns alltid den risken, jag har sett det i många kommuner, att man antar en policy mest för att ha ryggen fri. Det finns en policy att hänvisa till och då slipper man kritik.

De här frågorna är mycket, mycket viktigare än så. Vi ska inte hålla ryggen fri, vi ska hålla det pedagogiska samtalet igång. Det samtal som handlar om den professionella läraren, om relationen mellan lärare och elev, om hur man kan tänka om nätet och om att man aldrig någonsin får snacka skit om elever när man är lärare.

This entry was posted in Debatt, Öppenhet. Bookmark the permalink.