Föräldramanus

Vet du också vad ditt barn gör på nätet?

Den lite spydiga frågan hittade jag för några år sedan i en nationell kampanj för ungas säkerhet på nätet, stödd av myndigheter och företag i branschen*. Frågan illustrerades av ett fotografi på en flicka i tonåren, som skulle se ut som att den var tagen med mobilkamera. Kanske var det meningen att vi skulle uppfatta bilden som en festbild, eftersom flickan skrattar mot kameran, bakgrunden är lite suddig, hennes top är urringad så man ser kanten på bh:n sticka upp lite och hon håller sin ena fläta i handen och liksom viftar med den.

Bilden och den retoriska frågan marknadsförde en studie som visade att vuxna ofta har dålig koll på vad deras barn gör på nätet, men jag tänkte ta upp det jag tolkar som indirekt marknadsföring av mer än bara den studien, nämligen hur man bör vara som vuxen idag. Både bilden och frågan illustrerar en väldigt stark idé om hur ett modernt föräldraskap ser ut. En modern, ansvarstagande förälder har koll. Den som inte har koll får skylla sig själv om hen hamnar på löpsedlarna när barnen råkat illa ut. Sammantaget bildas ett sorts manus för hur man är förälder idag.

Ordet manus, som många inom beteendevetenskaperna har börjat använda, är så bra i det här sammanhanget så jag lånar det. Tidigare pratade vi om roller; föräldrarollen, lärarrollen och så vidare och det kan man utan tvekan göra idag också. Däremot tillför ordet manus något till metaforen roll, det beskriver hur vi människor har förmågan att läsa av olika kontexter och agera därefter. I teatervärlden är det då inte enbart rollen vi pratar om utan något större, mer övergripande, som ett manus.  Ett beteendemanus talar således om hur vi bör agera i ett klassrum, på ett föräldramöte, vid middagsbordet hemma och vid middagsbordet hos någon annan.

Bilden jag beskrev ovan är alltså intressant därför att den skickligt beskriver ett föräldramanus med några få penseldrag. Vet du också vad ditt barn gör på nätet, frågar den. Alltså lite spydigt, som för att säga: klart du inte vet! Men också, i och med att frågan ställs: du borde veta. Det är ett föräldramanus som är svårt att värja sig mot. Vem vill stå där och vara den som är skyldig till sitt barns olycka? Vem vågar chansa när det handlar om så farliga saker?

Men bilden är också intressant för att den så tydligt pekar ut unga, och kanske särskilt flickor, som potentiella offer. Det är meningen att vi ska titta på bilden med förövarens blick; vi ska se flickan som utsatt för risker. Det välvilliga målet med en sådan framställning är naturligtvis att skydda flickor från fara men det får också konsekvenser för flickors liv. Om vi låter det här manuset fortsätta ta plats är risken stor att vi vänjer oss vid att se på barn med förövarens blick, för att vara på vår vakt, för att förbereda dem så att de inte råkar illa ut. Vilket naturligtvis kommer att påverka livet tillsammans med barn. Förövarens blick är en helt annan än den blick en frisk vuxen använder för att betrakta barn. En frisk vuxen ser istället på barn i ett sorts rosenskimmer som döljer fel och brister och som gör att man bara ser gott i barnet och dess framtid. Det är den blicken som gör att vi ser världens gulligaste bebis i en nyfödd som i ärlighetens namn är både skallig och skrynklig och förmodligen lite lik farfar. Den sunda blicken är således inte alltid en kallt konstaterande blick. Vad händer med relationen till barn om vi lägger oss till med den konstaterande, och ibland även panikdrivna blicken? Den som säger att livet är farligt och du kan inte klä sig hur du vill, du kan inte göra vad du vill.

Det här att se barn som ständigt utsatta är en växande trend. En av de amerikanska säkerhetsbloggar jag följer gav rådet att fotografera barnen med mobilen innan de lämnar hemmet varje morgon. Då har föräldrarna ett färskt fotografi att ge polisen om något skulle hända dem under dagen. När alla barn är hemma igen kan man radera dagens fotografier. Räck upp handen alla som inte vill ha den stämningen i familjen.

* Jag vågar av upphovsrättsliga skäl inte dela bilden och vill inte namnge aktörerna därför att det inte är just dem jag vill diskutera, utan principen. Dessa aktörer är långt ifrån ensamma och det vore orätt att peka ut just dem.

Jag skrev om föräldramanus redan för några år sedan i en krönika.