Näthat, nätaktivism och härskartekniker

Idag och igår är jag i Uppsala på en konferens om näthat och nätaktivism. Gårdagen var samtidigt möte för det internationella IN@CH som jobbar för en gemensam värdegrund på nätet . Deras slogan är bringing the online in line with human values. Bland annat arbetar man med en petition som man ska skriva under där man lovar att både uppföra sig bra och stötta den som är utsatt. Det är vällovligt på alla sätt och vis och arbetet görs av människor som är genuint engagerade i frågor om mänskliga rättigheter. I ett senare inlägg ska jag diskutera det här förhållningssättet, för det finns stora problem med det. Jag ska också berätta om värdarna för konferensen Nätvaro och deras viktiga och proffsiga arbete.

Men just nu vill jag ta upp en otrevlig sak som hände under gårdagen. Hela dagen bestod av panelsamtal som på olika sätt skulle belysa frågor om Dealing with cyberhate som handlade om erfarenheter, motstånd och strategier för förändring. Det var mycket intressant och redan där märktes att svenska deltagare hade större fokus på sexistiska uttryck än många internationella deltagare hade. Intressant i sig! Min upplevelse av hela näthatsdebatten i Sverige är att vi pratat lika mycket om sexism som rasism. Panel nummer två hette Organized Activism och var en helt manlig panel! Oerhört märkligt. Dessutom var det trist och smått meningslöst eftersom det inte var mycket till samtal. Alla panelister hade förberett anföranden. Det ska jag komma ihåg att aldrig göra. De hade kunnat blogga ut dessa anföranden i förväg och samtala uppe på scenen istället.

Men det stora problemet kom i tredje och sista panelen som hette Legislation and political responsability och skulle handla om möjligheter, verktyg och hot mot förändring. Enda kvinna i panelen var en representant för Facebook i Europa. Förutom att hon var i minoritet med avseende på kön, var hon den enda under hela dagen som representerade den kommersiella delen av branschen. Så hon förstod säkert när hon reste till Sverige att hon skulle bli hårt ansatt och att Facebook skulle få klä skott för allt som alla kommersiella aktörer gör.

Men det blev mycket värre än så. Inte nog med att hon pressades, även på detaljer om facebookgrupper som inte plockats bort, enskilda bilder som plockats bort, osv. Dessutom utsattes hon för kraftfulla markeringar som att de andra paneldeltagarna himlade med ögonen, tittade menande på varandra, fnös högljutt och skrattade åt vissa av hennes uttalanden. De övriga panelisternas upprördhet visste inga gränser när samtalet gled in på rasism. Då tågade vissa ur auditoriet ut ur salongen i vredesmod. En av dem fick hämtas in eftersom hen skulle upp på scenen efteråt.

Förutom att det blev otäck stämning i rummet, blev det hela en ganska bra illustration av ett problem som jag har försökt ta upp i olika sammanhang, nämligen att näthat bara är en spegling av läget i världen. Inte i den bemärkelsen att jag är förespråkare för att vuxna i alla lägen måste vara goda förebilder. Snarare tycker jag att det handlar om att vi behöver se vilka influenser unga får när de växer upp. Om människor på en scen, inför åskådare, så tydligt kan använda härskartekniker mot en enda person, som dessutom befinner sig i en utsatt position, och ingen avbryter. Då är det inte svårt att tänka sig hur kränkande handlingar kan uppstå på nätet.

Jag önskar att jag hade varit snabbare i tanken medan det här pågick. Hade jag tänkt igenom allt det jag skrivit av mig om idag hade jag naturligtvis reagerat på plats. Istället smet jag ut, mycket illa berörd. Fast till mitt försvar kan sägas att jag bytte några uppmuntrande ord med facebookrepresentanten efteråt och mumlade nåt om att hon gjorde bra ifrån sig trots att hon blev så ansatt. Vi har alla ansvar när någon utsätts för härskartekniker och annan kränkande behandling.