Månadsarkiv: mars 2014

Passa på att boka mig!

Från och med i höst får jag inte längre vara ute och föreläsa och delta i samhällsdebatten på det sätt som jag gjort under en himla massa år nu. Det är min arbetsgivare som inte vill ha det så här längre, som jag berättat om tidigare. Jag blev erbjuden att säga upp mig på deltid, vilket jag naturligtvis inte kommer att göra. Så jag tänker så här: Jag går all in i vår och sommar och tar på mig alla uppdrag jag får, men bokar inte in några nya uppdrag till hösten.

Så om ni vill anlita mig för något uppdrag; föreläsning, paneler eller konsultuppdrag får ni skynda er på. Augusti är den sista månaden jag tar emot regelrätta bokningar. Det kommer fortfarande finnas utrymme för enstaka uppdrag eftersom en viss del av det jag gör ryms i min tjänst och om det blir för mycket kan jag ta ut semesterdagar nån gång då och då, men i princip stänger jag in mig på mitt rum och forskar från och med i höst. Vilket inte är det sämsta det heller.

Boka mig gärna för föreläsningar, paneler, konsultuppdrag och annat kul under våren och sommaren. Jag åker gärna till Almedalen till exempel, eller olika konferenser som rör unga, lärande, säkerhet och nätet.

Välkommen med förfrågningar, antingen via mitt formulär eller via mail till elza.dunkels@gmail.com.

Öppen föreläsning om flickor, makt och nätet

maya_selfie

Idag kl 14 ger jag en kort föreläsning kallad Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på Youtube.

Förra veckan gav jag den här föreläsningen på barnkultursymposiet Synas, höras, finnas – plats för barnkultur! vid Stockholms universitet. Min plan var att streama föreläsningen eftersom den visade sig ligga skrämmande bra i tiden. Men något krånglade med mikrofonen och mitt i detta hade jag tydligen tryckt på av-knappen. Men jag ger den på Youtube istället.

Omslagsbilden är en selfie som jag fick låna av min dotter Maya.

Du är hjärtligt välkommen att lyssna live eller titta i efterhand på min Youtubekanal. Det finns även ett Facebookevent.

 

#unselfie

Häromdagen gick Friends ut med en kampanj som de lite olyckligt kallade för #unselfie (olyckligt därför att det redan finns en helt annan kampanj med samma namn) som går ut på att alla ska ta bort sin profilbild och ersätta den med en svart ruta för att markera att det är insidan som räknas. Så snart kampanjen fick spridning blev många mycket upprörda över de antaganden som ligger bakom kampanjen: Att det är selfies som är problemet och att potentiella offer kan göra annorlunda så slipper de bli mobbade. En av de första som reagerade var Christina Stielli som skriver:

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Hej Blekk skrev ett skarpt och kunnigt inlägg:

Friends verkar tro att kränkningarna slutar i samma sekund som att profilbilderna försvinner. I min mening har kränkningarna aldrig handlat om utseende, det har handlat om systematiskt hat mot tonårstjejer oberoende av deras utseende. Unga tjejer blir kränkta för att det finns en kultur idag där unga tjejer systematiskt blir hatade. Tjejer blir kallade för ”fitta”, ”hora”, ”slyna”, ”duckface”, ”feministfitta”, ”fetto” m.m. Det beror inte på hur tjejerna ser ut, tro mig. Tjejer har blivit kallade för ovan ord utan någon som helst koppling till deras utseende i många, många år.

Tjejer kränks på nätet, överallt, även i sociala medier där inga profilbilder är inblandade. Jag ser det varje dag, på twitter, ask.fm och tumblr. Att unga tjejer blir kränkta på nätet ”pga. sitt utseende” är väldigt långt från sanningen. Tjejerna blir kränkta enbart i egenskap av att vara tjejer.

Nu har Friends i två texter gått ut och försvarat sin kampanj. Först med ett eget pressmeddelande: Utmana utseendenormen i samhället och så idag i Aftonbladet Debatt. Inte med ett enda ord visar de att de tar till sig kritiken om att lägga skulden på de unga. Istället får de det att låta som om alla som kritiserar dem har missuppfattat budskapet. Friends generalsekreterare Arrhenius skriver: 

Det har stormat hårt kring #unselfie den här veckan vilket tyder på att många bryr sig om frågan om ungas trygghet på nätet. Tonen har bitvis varit väldigt hård och även det är ett bevis på att vi behöver lyfta frågan om hur vi kommunicerar mot varandra i sociala medier.

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Att Friends inte tar ansvar för vad de ställt till med, utan bara berättar om och om igen hur de tänkte när de tänkte fel, är helt vansinnigt. Det är vansinnigt ur pr-synpunkt eftersom de bara gräver sig djupare och djupare ner i ett träsk av självrättfärdigande. Men det är också vansinnigt ur verksamhetssynpunkt. Friends verksamhet handlar om att skydda barn från kränkningar. Om de då inser att de riskerar att kränka barn genom sin kampanj, borde de ju backa. De borde be om ursäkt, ta in experter och lära sig något av sitt misstag. Det är ju samma sak som gäller för barn och vuxna: Det är inte farligt att göra fel. Livet går vidare och det smärtsamma går över. Det viktiga är att lära sig något av sina misstag.

Det är ingen tvekan om att Friends menar väl. De vill skydda barn. Men de har inte kompetensen att göra det. De måste knyta till sig experter, som till exempel Hej Blekk och andra med genuin kunskap om de här frågorna. Det gäller verkligen inte bara Friends. Tiden har sprungit förbi många av de traditionellt goda krafterna i samhället, som från början byggde sitt engagemang på medkänsla snarare än kunskap. Idag går inte det längre och även de ideella, goda aktörerna behöver bara professionella. En mycket bra analys av vad som hände finns hos Deeped Strandh.

Det finns mycket mer att säga om detta. Några saker sa jag i en intervju i Expressen innan allt det här hände:

Elza Dunkels menar att självexponeringen på nätet generellt är något bra. Dessutom har hon en teori om att selfies kan öka förståelsen för både sig själv och för sin omgivning. Selfies kan också bidra till att könsrollerna snabbare kan luckras upp.

– Vi vet att vi människor behöver jobba med relationer och identitet. Men alldeles särskilt under ungdomsåren, och där har bland annat selfies blivit ett viktigt verktyg. Att vi för en diskussion om hur vanliga selfies tas, där killarna spänner musklerna och tjejerna plutar med läpparna, kan också bidra till att stereotyperna lättare löses upp, säger hon.

Och ännu lite mer säger jag i min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på onsdag kl 14 i min Youtubekanal.

 

Vi utökar frågelådan Unga online

Frågelådan Unga online utökas med internetberoende och sex på nätet! Vi har fått förstärkning av Sexologen Jack Lukkertz och internetberoendeforskaren Daniel Kardefelt-Winther.

Idag är det ett år sedan Marcin de Kaminski och jag startade frågelådan Unga online på ask.fm. Idén kom upp i våra samtal efter ännu en vända med hemska händelser på nätet och okunniga uttalanden i samband med det. Frustrationen över att inte nå ut med det vi vet sammanföll med att ask.fm relativt nyligen startade en bra och enkel plattform för anonyma frågor, vilket alltså utmynnade i att vi startade frågelådan. Under det år som gått har vi fått mängder av frågor. Vi har i dagsläget svarat på 97, vilket bara är en bråkdel av inkomna frågor. Att vi inte svarar på alla beror på två saker; för det första har vi inte tid. Vi gör detta på fritiden och det är alltså inte finansierat på något sätt. För det andra får vi en mängd frågor som inte hör till vårt kompetensområde. Det kan handla om rena skämt, frågor som rör verktyget ask.fm och alltså inget vi kan besvara, eller frågor som vi uppfattar som trollningar. Det senare kan verkligen diskuteras. Jag skrev lite om det för ett drygt år sedan under rubriken Trollkunskap. Vår ambition är ändå att besvara alla seriösa frågor och vi tänkte redan från början knyta till oss fler forskare som är lika intresserade av att bidra till samhällsdebatten som vi är. Det är dock inte det lättaste att hitta kunniga forskare som är beredda att lägga ner tid på den tredje uppgiften och samtidigt utsätta sig för risken att bli kritiserade av akademin för att vara alltför populära.

Nu har vi fått med oss två forskare till! Sexologen Jack Lukkertz och nätforskaren Daniel Kardefelt-Winther som bland annat forskar om nätberoende förstärker frågelådan. Vi hoppas på detta sätt kunna svara på ännu fler frågor, både genom att vi är fler som delar på arbetet och genom att kompetensen breddas.

I pressmeddelandet säger vi:

Internetberoende och sex på nätet – nytt fokus i forskarfrågelåda

Frågelådan ”Fråga forskarna: Unga online” firar ett år och tar samtidigt in två nya forskare som ska besvara frågor om ungas internetberoende och sexualitet på nätet. Målet med frågelådan är att ge en mer informerad och nyanserad debatt om unga och nätet.

Under ett års tid har forskarna Elza Dunkels från Umeå universitet och Marcin de Kaminski från Lunds universitet svarat på frågor om unga och nätet via den digitala frågelådan ”Fråga forskarna: Unga online”. Under året som gått har sammanlagt 95 frågor besvarats.

– Att oroade vuxna och unga på egen hand söker stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet är något mycket positivt, säger Elza Dunkels. Kunskapssökande är extra viktigt när det gäller frågor som annars besvaras av alarmistiska åsikter utan belägg.

– Vi vill också hitta ett nyanserat sätt att föra samtalet kring vad unga gör på nätet, säger Marcin de Kaminski. Skillnaden mellan nätet och vardagen bortom nätet är inte större än att vi tillsammans kan begripa hur det ska hanteras.

Lagom till årsdagen utökas den besvarande gruppen forskare med särskilt fokus mot internetberoende och sexualitetsfrågor i form av Daniel Kardefelt-Winther från London School of Economics och Jack Lukkerz från Malmö högskola.

– Att ungdomar spenderar mer och mer tid på nätet oroar en del vuxna, säger Daniel Kardefelt-Winther. Det är givetvis viktigt att uppmärksamma hur det påverkar våra liv, men ungdomar behöver stöd när de utforskar nätet – inte motstånd.

– För unga är nätet en väsentlig källa till kunskap och arena för utbyte vad gäller tankar runt sexualitet, säger Jack Lukkerz. Vuxna behöver möta ungas frågor om sex på nätet på ett öppet och bekräftande sätt.

”Fråga Forskarna: Unga online” nås på webbtjänsten Ask.fm under adressen www.ask.fm/ungaonline och är öppen för alla som har frågor och funderingar kring unga, nätet och därtill relaterade diskussioner. Att använda frågelådan är gratis för alla.

Elza Dunkels är docent vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, Umeå universitet. Hennes forskning handlar bland annat om ungas personliga säkerhet på nätet. Hon har skrivit boken Vad gör unga på nätet? som ifrågasätter många av de invanda föreställningarna om unga och nätet. (e-post: elza.dunkels@umu.se, telefon 070-2735323)

Marcin de Kaminski är doktorand vid rättssociologiska enheten, Lunds universitet. Hans forskning fokuserar på sociala normer i unga nätkulturer. Han är verksam i forskargruppen Cybernormer och har där ett särskilt fokus på normkonflikter mellan nätet och vardagen bortom nätet. (e-post:marcin.de_kaminski@soclaw.lu.se / telefon: 0768-045151)

Daniel Kardefelt-Winther är doktorand vid London School of Economics. Hans forskning fokuserar på vad som brukar kallas för internetberoende eller överdrivet användande, alltså varför en del människor spenderar så mycket tid på internet trots att det ibland får negativa konsekvenser i vardagen.(e-post: d.a.kardefelt-winther@lse.ac.uk)

Jack Lukkerz är socionom och auktoriserad specialist i sexologisk rådgivning, doktorand vid Malmö Högskola. I sitt arbete problematiserar han bl.a. moralism kring, samt dominerande definitioner av och uppfattningar om skildringar av sexualitet i bild. (e-post: jack.lukkerz@mah.se / telefon: 0768-541137)

Adress till nyheten:
http://www.umu.se/nyhet//.cid232119

 

Nationella proven och människohandel

Idag ska jag prata om it i skolan för bland andra it-minister Anna-Karin Hatt och imorse hittade jag lämpligt nog ett mycket talande exempel på problemet med att utbildningsväsendet är så dåligt på it. Det handlar om Skolverkets miss med nationella proven i engelska för skolår 6. Aftonbladet rapporterar att det i provet ingick att skriva ner en webbadress. På ett papper som jag förstår det, bara för att kolla att de kunde uppfatta vad som sades. Det fanns alltså ingen egentlig it-koppling till uppgiften. Hur som helst blev en del elever nyfikna och knappade in adressen i sin webbläsare efter provet och den visade sig gå till något som Aftonbladet kallar för sexsajt. Skandalen är naturligtvis ett faktum och Skolverkets GD Anna Ekström säger

När provet gjordes så kontrollerade vi att adressen inte gick till någon hemsida.

Nu vill jag genast påpeka att jag inte tror att eleverna har farit illa av detta. Inte heller tror jag att Skolverket eller provmakarna vid Göteborgs universitet är klåpare. Det här handlar om något annat, som går långt förbi alla inblandade i den här historien. Lösningen på det här problemet är inte att upprätta kontrollstationer eller att det blir något Skolverksgate av den här händelsen. Istället handlar det här om en av de viktigaste orsakerna till att it för en så tynande tillvaro i skola och lärarutbildning, något som exempelvis Berner Lindström har visat.

Det finns helt enkelt inga krav på att den som arbetar professionellt med utbildning ska ha kompetens på it-området. Och då pratar jag inte om att alla ska kunna allt. Den tiden är sedan länge förbi, då vi trodde att det gick att behärska it, liksom. Inte heller handlar det om att kunna vissa grunder. Den tiden är också sedan länge förbi. Att försöka lista grunderna och lära ut dem höll vi på med på 90-talet. Och jag vill här passa på att be så mycket om ursäkt för det! Det var ett enormt feltänkande som ledde till ett enormt resursslöseri.

Istället handlar det om att varje pedagog behöver kunna det som hen behöver kunna. Vi kommer alla att kunna olika saker men vi måste ha förmågan att bedöma vilka it-relaterade kunskaper och förmågor vi behöver. Att skaffa sig dem är inte problemet. Alla som arbetar professionellt med lärande har lång utbildning på just utbildning och kan därför identifiera och täppa igen sina egna kunskapsluckor. Om rätt förutsättningar gives, såsom tid och ett fungerande kollegium.

Men om den som ska konstruera en uppgift i ett nationellt prov i engelska inte vet att det inte räcker att kolla att adressen inte leder nånstans, då är det allvarligt. Då har den personen inte kompetens att konstruera uppgiften. 

Jag går inte in närmare på hur den här kompetensutvecklingen ska ske. Det gör jag gärna i något sammanhang men det leder för långt just här och just nu. Men jag måste bara få påpeka vad konstruktörerna skulle ha gjort. Om adressen nu ledde till ingenting den dag de kollade, skulle de naturligtvis ha köpt adressen omedelbart. Och fyllt den med innehåll. Åtminstone med en tom sida men allra helt med en förlängning av provet. Några roliga uppgifter som knyter an till det eleverna just lärt sig genom att göra nationella.

Och en sak till: när det nu gick så här fel kan vi alla lära oss något av det, som läraren Jacob Möllstam påpekade på Twitter imorse. Lärdomen för oss är att lägga in en växel och kräva relevant it-kompetens av alla som arbetar med skola och lärarutbildning. Lärdomen för eleverna kan ju handla om att vi tvingas prata om människohandel och vådan av att skriva in adresser eller klicka på länkar en fått från otillförlitliga källor.

Nu kommer min taxi snart. Mot storstan och Digitaliseringskommissionens seminarium i eftermiddag!

 

En digital agenda i människans tjänst – en ljusnande framtid kan bli vår

Imorgon åker jag ner till Stockholm för att prata om it i skolan inför lärarstuderande och it-minister Anna-Karin Hatt bland andra. Seminariet är öppet för allmänheten, se nedan hur du anmäler dig. Kom dit! Det blir kul. De försöker få till streamning eller eftersändning men det är inte klart ännu hur det blir. Följ på Twitter via årets hittills vackraste hashtag #ljusframtid (som iofs används av andra också).

Digitaliseringskommissionen lämnar delbetänkande till it-minister Anna-Karin Hatt vid seminarium om it i skolan inför lärarstudenter på Södertörns högskola

Den 13e mars kommer Digitaliseringskommissionen lämna över sitt delbetänkande ”En digital agenda i människans tjänst – en ljusnande framtid kan bli vår” (SOU 2014:13) till it-minister Anna-Karin Hatt. Då huvudfokus i delbetänkandet ligger på hur vi kan få bättre användning av it i skolan kommer överlämnandet ske i samband med ett litet seminarium om fördelarna med och förutsättningarna för bra it-pedagogik. Samtalet kommer ske inför och med lärarstudenter på Södertörns högskola. Seminariet kommer också vara öppet för press och andra intresserade.

Medverkande:

Jan Hylén, medlem i Digitaliseringskommissionens expertgrupp, fristående konsult i skolfrågor.

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete och lärarutbildare och forskare vid Umeå universitet.

Åke Grönlund, professor vid Örebro universitet och ansvarig för forskningsprojektet Unos uno, om 1:1-satsningar i tio svenska kommuner.

Britt-Marie Hagman, lärare på Nödingeskolan i Ale kommun, med lång erfarenhet av att använda it-pedagogik i undervisningen.

I samtalet deltar också Jan Gulliksen, ordförande i Digitaliseringskommissionen, som kommer presentera Digitaliseringskommissionens delbetänkande och förslag för bättre it i skolan, och it-minister Anna-Karin Hatt. Efter samtalet kommer det att finnas utrymme för individuella intervjuer.

Tid: 13/3 13-15

Plats: Södertörns högskola, lokal MD521,

Alfred Nobels allé 7 i Flemingsberg. http://webappl.web.sh.se/ (för vägbeskrivning)

Anmälan till Isobel Hadley-Kamptz isobel.hadley-kamptz@regeringskansliet.se 072-521 29 70

Och där slog jag i glastaket

Idag blev en märklig dag. På eftermiddagen har jag pratat på ett seminarium om forskare och mediebevakning. Jag fick äran att vara den som pratade om sociala (och lite även om asociala) medier. Arrangörer var, förutom Umeå universitet, forskningsråden Formas, Forte, Vetenskapsrådet och VINNOVA samt Vetenskap & Allmänhet. Fint värre kändes det att få frågan. Jag gillar ju att fundera på de där frågorna och jag har lång erfarenhet av att använda nätet för att nå ut med min forskning.

På förmiddagen hade jag ett möte med min prefekt och studierektor där de meddelade lite i förbigående att från och med 1 juli får jag inte längre vara tjänstledig på deltid. Jag har varit tjänstledig i varierande omfattning i flera år, främst för att kunna göra just det där jag skulle prata om på eftermiddagen. Det tar tid att nå ut med sin forskning och den tiden finns inte i bemanningsplanerna. Men det är inte hela sanningen. Jag orkar inte jobba heltid på grund av att jag har en sjukdom som begränsar mig fysiskt. Därför är det bra att ha ett jobb där jag bara använder hjärnan. En bra kompromiss har varit tjänstledighet på deltid så att jag kan ligga hemma i soffan och blogga eller svara när journalister ringer.

Och nu är det slut.

Jag har skrutit om min arbetsgivare i alla dessa år. De förstår att jag är en tillgång och ger mig därför rätt fria händer, har jag sagt. När andra klagat på att deras lärosäte inte ser med blida ögon på tjänstledighet och frånvaro för att göra annat, har jag berättat att min varit med på tåget. Att de förstod värdet av att ha en modig forskare som syns och hörs. Jag har på min egen bekostnad kuskat land och rike kring och representerat Umeå universitet och vi har båda haft glädje av det. Det berömda glastaket har lyst med sin frånvaro. Senast igår berättade jag för någon att jag har så goda kontakter med pressavdelningen på universitetet, något som faktiskt inte gäller alla. Men till slut slog jag också i glastaket. Eller flög för nära solen kanske.

Hur som helst är det slut med tjänstledighet för min del. Jag blev erbjuden att gå ner i tjänst, alltså att säga upp mig på deltid. Det var väl ett erbjudande, det!

Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Det susar i huvudet efter den hårda smällen och jag är glad att jag tog mig igenom eftermiddagen och fick göra det jag är bäst på. Men nu när jag kom hem, kom verkligheten tillbaka. Från och med 1 juli  kommer det inte att finnas tid att åka på intressanta möten, föreläsa, skriva böcker, debattartiklar och hitta på grejer.

Jag har hur som helst haft 10 fantastiska år som det närmaste en rockstjärna en forskare kan komma. Det kan ingen ta ifrån mig!

Pedofilen i appen

De senaste veckorna har det seglat upp en mycket, mycket otäck historia kring barn och internet. Det handlar om Talking Angela – en ganska populär app. Nu har det spridits ett rykte att pedofiler kan ta över ens telefon om man installerar appen. Det är väl inget konstigt i sig att rykten uppstår och särskilt inte när det handlar om omdiskuterade företeelser. Det otäcka i den här historien är att barn är de stora förlorarna.

Själva ryktet

Den som skrev om detta först, åtminstone på ett informerat och kunnigt sätt, var journalisten Jonas Redin på VK. Först skrev han en kort notis om att ryktet finns men att det inte är sant. Det som hände då var att han blev kontaktad av barn som ville prata om det här, både för att bli lugnade men också för att påpeka för Redin att ryktet visst var sant. Redin kontaktade då mig och Jack Werner och skrev ett längre reportage om Talking Angela och moderna myter i allmänhet. Jack Werner är, för den som missat det, Sveriges stora folkbildningsstjärna när det gäller företeelser på nätet. Han fick nyligen ett hedersomnämnande av Sveriges grävande journalister. Werner skriver om Talking Angela i Internet World.

Så här skriver Redin:

En kille mejlade mig just, och frågade hur vi kan veta att ryktet är falskt.

Frågan som borde ställas är den motsatta: varför skulle så otroliga rykten vara sanna?

Situationen sätter fokus på en viktig fråga: på nätet kan vad som helst skrivas, skickas, delas. Osanningar får enorm spridning, när fakta läggs fram är skadan redan skedd. Jag vet att barn och ungdomar får lära sig om källkritik i skolan när de arbetar med internet. Men det gäller att komma ihåg att källkritiken måste användas även på fritiden, när man hänger runt i sociala medier och läser varningar som skickas runt. Dela inte vidare, ifrågasätt och fundera istället: kan det verkligen stämma?

Och Werner uttrycker det så här:

Pedofiler och hackare blir i det sammanhanget vår tids tomtar och troll. Historien om Talking Angela är i allt väsentligt vår tids ”Råttan i pizzan”. Den ger lika mycket uttryck för vad vi som befolkning fruktar, och var vår kunskap om vår omvärld tar slut.

Sanningshalten

Självklart är det här ett falskt rykte. Det är inte praktiskt möjligt att en grupp pedofiler skulle skapa och administrera ett system som gör att de kan ta över barns mobiltelefoner. Det är inte heller överensstämmande med de metoder som är vanligast bland sexuella förövare som söker sina offer på nätet. Med andra ord är det inte rimligt att ryktet skulle vara sant och då är det ganska lämpligt att avfärda det. Utöver dessa enkla kontroller som vem som helst kan göra, går det ganska snabbt att söka på nätet och inse att det inte är första gången det här ryktet uppstår. Vilket då ger ännu bättre stöd för tanken att ryktet är en bluff.

Paniken som uppstår

Det som skrämmer mig mest i den här historien är två saker. För det första tycker jag att det är mycket sorgligt att alla dessa barn kontaktar en för dem okänd journalist när de oroar sig över något sånt här. De borde rimligen prata med sina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dem. Men det ver vi sedan tidigare att många barn saknar förtroende för att vuxna ska kunna hjälpa dem med de problem som uppstår kring nätet. Som jag beskriver i min föreläsning om säkerhet på nätet har vi med våra ogrundande varningar skapat en farligare situation för barnen. Dels genom att det blir så mycket svårare att berätta om något verkligen har hänt ifall barnen känt sig tvingade att bryta mot de konstiga reglerna om att inte lägga ut bilder, etc. Dels genom att många barn blir väldigt oroliga, helt i onödan. För det är ett problem att hoten vi pratar om är så diffusa. Det handlar om nån sorts förövare, med okända metoder, kanske är de organiserade, kanske är det grannen med jobb och familj, vi läser om dem i media, kanske kan de ta över telefonen, osv. Det är inga klara besked vi kan ge våra barn. Inte som att det är farligt att springa ut i gatan utan att se sig för eller att gå ut på svaga isar. Istället liknar de här hoten  gamla tiders varningar för troll och skogrå; det är motsägelsefulla historier med enbart anekdotiska bevis som grund.

Vuxnas ansvar

Det kan lätt upplevas som ansvarsfullt att vara lyhörd för rykten om faror på nätet. Alla har nån gång hört att en ansvarfull vuxen har koll på vad barnen gör på nätet. Exakt vad det här ”ha koll” betyder är däremot lite oklart. För tio år sedan handlade det om att vara vuxen på nätet, ungefär som vuxen på stan. Hänga på ungas mötesplatser, lägga sig i bråk, finnas till hands, kolla vilka fester som är på gång. För fem år sen handlade det om att installera programvara i datorn, filtrera och använda säkra sökverktyg. Tills sådana metoder avslöjades som ännu mer osäkra än att inte göra något alls. Idag skulle jag säga att det handlar mer om att kunna alla orden, veta vad de olika apparna är och att inte bli tagen på sängen. Ingen vill vara den där rektorn på en skola i Göteborg som råkade haspla ur sig att hen inte visste vad Instagram var. Och den känslan är en riktigt bra grogrund för rykten. Ingen vill vara den där föräldern som inte visste vad Talking Angela var den dag det visar sig att pedofiler har tagit över alla barns telefoner.

I själva verket är vuxnas ansvar i den här soppan att vara just vuxna. Att inte tillåta sig att rusa åstad och få panik, utan stå stadig med fötterna på jorden och vara den där trygga punkten barnen behöver när mardrömmarna om pedofilen i appen härjar. Vi har inte rätt att lämna våra barn ensamma med de här ohyggliga funderingarna. Vårt ansvar är att applicera normalt kritiskt tänkande på det vi får höra talas om och förmedla detta till alla som inte har vår livserfarenhet. Jag skulle vilja påstår att innan internet och efter att vi slutade tro på troll fanns en gyllene ålder så just detta var vuxnas roll; lunga, försäkra, berätta att livet går vidare. Idag ser jag många likheter med det irrationella skyddandet av barn som tron på det övernaturliga tvingade fram. Pedofiler och appar är så abstrakta och främmande att vi hellre varnar en gång för mycket. Och ger våra barn mardrömmar. Helt i onödan.

För visst vet väl alla att barn inte löper större risk att bli våldtagna på nätet än i de miljöer där det alltid har skett övergrepp? Det är bara media som målar upp en bild av en epidemisk utveckling. Det är fortfarande så att de flesta barn som blir våldtagna blir det av en person i sin fysiska närhet. Och en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, personal eller partner.

Och det mest motsägelsefulla är att på tomtar- och trolltiden fanns det inga vettiga sätt att informera sig. Men det gör det idag. Mycket bra sätt. Så om vuxna kunde lära sig att söka och kritiskt granska information, som ju ändå finns på nätet, skulle barns vardag bli mycket, mycket bättre.