Nätkärlek till er alla!

Nu är det dags att landa efter fantastisk dagar på SETT. Det var min sista liveföreläsning (på länge iaf, det är ju dumt att säga aldrig) och det blev allt jag nånsin hoppats på. Dels tyckte jag att jag lyckades klämma in det viktigaste som behöver sägas på mina 45 minuter, dels kom det mycket folk. Vad mer kan en föreläsare begära? Ja, det skulle vara en svit på hotellet då. Men, hey, det fick jag ju också! Faktum är att det var fullsatt och folk fick vända i dörren. Och twittrandet under och efter har tagit mig med twitterstorm. Ni är helt enkelt underbara! Jag kommer att sakna er så fruktansvärt.

sett2014

Bild: Johnny Lindqvist

Men det är bara att inse att jag lider av svårt offlineberoende. Jag uppfyller alla kriterier:

  • Jag värderar en offlineföreläsning högre än en som jag håller på Youtube. Och då gillar jag ändå det formatet också men det känns som att det saknas något. Jag får för mig att jag vill se folk i ögonen, att jag vill se publikens kroppspråk och höra deras skratt och suckar.
  • Ofta hemsöks jag av idéer om att min forskning är viktig och att jag måste nå ut med den. Det är naturligtvis inte ett realistiskt sätt att se på saken. Alla vet ju att en forskare i första hand skriver för att andra forskare ska läsa och för att nå högre i den akademiska hierarkin. Vid min självdiagnos har jag också konstaterat att mina subversiva idéer underblåses av den positiva respons jag får på mina föreläsningar.
  • Att föreläsa live ger mig belöningar i form av endorfinrus och adrenalinkickar. Att folk kommer, oavsett om det är en liten engagerad grupp eller hundratals, ger mig lyckokänslor. Just idag när jag skriver det här inlägget drivs jag framåt enbart av ångorna efter dessa hormonrusningar och det kan ju aldrig vara bra. Faktum är (och här har vi ett lysande exempel på öppenhet på nätet) att jag skrevs ut från akuten 24 timmar innan jag skulle föreläsa så att jag klarade att genomföra det är inget mindre än ett hjältedåd och det måste jag skylla på hjärnans belöningssystem.

Så vad blir slutsatsen? Jag måste tvinga mig att detoxa från det här som jag utvecklat ett sånt problematiskt förhållande till. Och så blir det ju också. Jag måste träna mig i att hålla föreläsningar och möten över nätet. Det kommer att bli bra för miljön, för ekonomin och det är väl rätt naturligt med tanke på vad jag forskar om.

Och det kommer att underlättas ju av att jag vet att ni är med mig, även om vi inte får träffas i köttet. Alla ni fantastiska människor som bjussar och delar med er av idéer och kärlek. Ni som följer och peppar, som kommer fram och säger några vänliga ord och kommenterar på nätet. Tänk att många av oss aldrig hade hittat varann utan internet! Läskigt att tänka sig hur livet 2014 hade sett ut utan nätet. Nu är jag hemma hos min stora, ständigt utökade familj. Nu ska jag sätta mig i mitt soffhörn och lösa sjukt svåra korsord och kurera mig. Vi ses och hörs! Min allra djupast kända nätkärlek till er alla!

 

This entry was posted in Föreläsningar, Nätkärlek, Öppenhet. Bookmark the permalink.