Att visa var en står

Idag skriver Hanna Fahl i DN om att det är dags att politiker lyssnar till alla oss som inte står för det onda, det uteslutande, det rasistiska.

Det är dags att lyssna på oss nu, vi som är antirasister, vi som är den stora majoriteten som inte röstar på Sverigedemokraterna, vi som tror på medmänsklighet och vill hjälpa. Vi som har tröttnat på att minoritetens hatsajter får sätta agendan, tröttnat på hur ordval som ”volymer” och ”kostnader” sprider sig som virus i det offentliga samtalet när man egentligen menar människor. Vi som har tröttnat på den här skiten.

Hon skriver så bra och det är en sån viktig påminnelse; att vi faktiskt är i majoritet. Och jag förstår verkligen inte varför det är vi som ska vara tysta! Det har cirkulerat en del kritik mot att folk berättar om hur de hjälpt nån som tigger och att hen blev si och så glad. Kritiken handlar om att det är fult att skrymta med sitt engagemang. Fina handlingar ska ske i tysthet. Men något skaver. Jag håller inte med. Faktum är att jag har tänkt precis tvärtom. Jag tror att det är viktigt att berätta, högt och ljudligt, om sitt engagemang för den som har det svårt. Inte för att få godhetspoäng i nån sjuk tävling med sina medpriviligerade, inte för att objektifiera den som är utsatt. Utan tvärtom för att göra oss alla till subjekt, till tänkande varelser och för att upprätta värdighet i vår relation. Att berätta om sitt engagemang blir då en politiskt handling, för att visa att vi finns och ge andra styrka att fortsätta den hårda kampen mot ondska. Att inskärpa med sina handlingar att det inte finns ett vi och ett dom, bara ett enda stort vi.

Första gången jag tänkte på detta vara förra året när jag hjälpte en kvinna som kommit hit från Rumänien för att tigga. Hon var sjuk och hungrig. Jag hade bil och ett kontokort så det blev så att jag följde henne till vårdcentralen, apoteket och sist Lidl innan jag skjutsade hem henne till en utkyld husvagn där hon skulle vila och ta sin medicin för att bli frisk. På alla tre ställena märkte jag att folk omkring oss var nyfikna på det udda paret. Det var väldigt tydligt vilka vi var. Jag i mina etniskt typiska kläder, hon i sina. Vi pratade på varsitt språk och med tecken, men mest satt vi tysta eller jag försökte tolka utan att prata över huvudet på henne. Och folk tittade, öppet eller i smyg, men det kändes verkligen att vi hade ögon på oss. Först blev jag lite störd och såg mig inte omkring, osäker på vilka blickar jag skulle möta. Fullproppad med propaganda om de onda krafterna och folks missnöje med att folk tigger på våra gator, tittade jag stint i kvinnans ögon eller ner i golvet. Men sen testade jag att se mig omkring. Jag tänkte att om jag ser ut som att jag tycker att det är jobbigt, sänder det märkliga signaler. Så jag mötte folks blickar (och nu ryser jag när jag skriver det) och fick nästan hålla mig från att börja gråta. Alla blickar jag mötte var vänliga, uppmuntrande, små blyga leenden som betydde: Bra! Jag fattar vad du gör och jag gillar det.

Alla tycktes förstår situationen utan att jag behövde förklara. Och alla var på samma sida. Hon på apoteket sa att det var så hemskt att medicinen inte är gratis för den som är utfattig. Och på Lidl frågade han i kassan om det var dagens goda gärning och sa att det är bra, vi behöver inte så mycket som vi har, vi kan dela med oss.

Och då tänkte jag att vi skulle behöva en signal, nåt sätt att visa vilken sida vi står på. Det går ju inte att lägga i alla muggar och alla kan inte göra stora insatser men vi kan visa att de goda är fler än de onda. Ett leende, även om det inte möts med ett leende tillbaka, är en sån grej. Ett hej till den som tigger kan vara ett sätt att visa respekt för en medmänniska men också ett sätt att visa andra som går förbi att jag inte är en sån som spottar eller väser okvädningsord.

Det är, precis som Hanna Fahl skriver, många många fler som är antirasister, som har tänkt längre än i termer av kostnader och gränser, som tänker att det inte finns ett vi och ett dom, bara ett enda stort vi. Och om vi delar med oss av små insatser som vi gör, är det ett sätt att visa vilken sida vi står på. Om nån sen väljer att kalla det skrymtande, får det stå för dem. Att berätta är också ett sätt att tipsa andra om vad en faktiskt kan göra. Att det går att handla åt någon utan att de måste flytta in i ens källare. Att det går att bjuda hem någon för att tvätta kläder och duscha och äta en middag, utan att det måste bli ett livslångt åtagande. Att det går att köpa billigt kött och koka en stor gryta och åka med den till ett läger utan att det kostar mer än en hämtpizza. Och att det går att träna upp sig i att säga nej, idag har jag inte råd eller denna gång kan jag inte. Och att det inte är av otacksamhet som någon ber om mer eller ber om nåt annat – det är av desperation.

Jag tänker börja berätta mycket, mycket mer om vad jag gör och hur jag tänker. Gör det du också! Kärleksbomba sönder hatarna!

* Jag vill inte att det ska verka som att gör det jag beskriver ovan särskilt ofta. Jag gör det jag kan, orkar och hinner men jag är inte någon djupt engagerad aktivist. Uppdraget att skjutsa och följa med på vårdcentralen snubblade jag på genom att jag är med i en Facebookgrupp för aktivister och att jag just den kvällen hade möjlighet att hjälpa till. Så ett tips är att gå med i en sådan grupp. Många goda saker kommer ur dessa grupper. Här i Umeå heter gruppen Hjälp Västerbottens tiggare och i en rättvis värld skulle grundarna och medlemmarna få fredspriset. Eller, inte vet jag, stöd från kommunen?