Skammandet av selfies

Under några dagar har jag skrivit om selfies på Instagram. Eftersom de har ändrat upplägget så att de nyaste inläggen inte längre hamnar överst gjorde jag en Storify av det: Skammande av selfies. Och för den som inte orkar med formatet instagramföreläsning kommer texten här (delvis obegriplig utan bilder):

1: Det här är såklart bara en fånig rubrik på en gammal artikel i en klicksökande tidning men samtidigt representerar den uppfattningar som jag ofta möter. Selfies som destruktiv kultur. Selfies som lite pinsamma. Selfies som tecken på en ytlig och sexualiserad samtid. Jag tänkte diskutera detta i en serie inlägg.

2: Selfies som genre har gamla anor. Såklart! Ingen nu levande människa kan ha missat genren självporträtt. Ändå talar många nedsättande om selfies. De får stå för människans förfall snarare än att vara en del av en aktad konstgenre. Varför är det så? Jag skissar på förklaringar i kommande inlägg. Bild: Helene Schjerfbecks Självporträtt med silverbakgrund, 1915. Åbo konstmuseum.

3: En förklaring till att selfies ses som nåt destruktivt är det gamla vanliga; att vi är så kvävande rädda för allt som är nytt. Selfies får då representera det okända nya som riskerar att förändra samhället så att vi inte längre känner igen oss. De här uttrycken för ångest över samtiden är nåt som varje generation ägnat sig åt och som vi riskerar att föra vidare om vi inte bryter detta här och nu. Varje tänkande människa kan ju säga ifrån och vägra reproducera unkna föreställningar om den yngre generationen som den värsta hittills. Vi kan avbryta varje sånt samtal vid fikabordet och förklara att vi känner igen snacket från när vi själva var de förtappade unga och att det gör att argumenten är förbrukade. Det är vårt förbaskade ansvar.

4: Ibland får jag höra att selfies (och sminktutorials på youtube) bidrar till förytligandet och sexualiserandet av samhället. Men nånstans måste väl ändå vuxna människor avkrävas en rimlig känsla för kronologi? De som möjligen kan sägas ta ytliga och sexualiserade bilder föddes in i en ytlig och sexualiserad värld! Hur skulle 14-åringar ha hunnit med att fördärva världen på den korta tiden? Det är fan skickligt gjort isf. Bilden föreställer en annonspelare från 1990-talet. Dagens 14-åringar var inte ens födda då. Även om vi vill motarbeta förytligande och kommersialisering har vi inte rätt att lägga ansvaret på de unga när vi själva har varit medskapare till världen som den ser ut idag. Vi ska stötta unga men inte skuldbelägga deras navigeringsstrategier.

5: Och så har vi det där med bekräftelsebehovet. Retoriken kring detta behov är så intressant! För det första räknas det som ett fult behov som helst inte ska fyllas och absolut inte uppvisas. Sömnbehov t ex är inte det minsta laddat. Inte ens behovet av sex eller att gå på toa är lika tabubelagt som bekräftelsebehovet. Ändå finns det där hos oss alla och det kräver att fyllas lika mycket som alla våra andra behov. För det andra: om vi nu har identifierat ett problem i hur dagens ungdom uppfyller sitt bekräftelsebehov och vi finner detta förkastligt, borde vi inte satsa på att fylla det på annat sätt? Borde vi inte hylla, berömma, gulla med, curla sönder dem så att de inte känner sig så behövande att de vänder sig till sociala medier? Istället för att gnälla på hur dagens unga väljer att leva sina liv.

6: Den viktigaste förklaringen till skammandet av selfies är nog ändå att tjejer var tidigt ute med selfies. Och allt som tjejer gillar är skräpkultur. Det är sen gammalt. Ta musik som exempel. Artister som har tjejer som sin stora fangrupp räknas automatiskt som fulkultur. Man kan säga att allt som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt är lite sämre. Det är improduktivt, smålöjligt och ibland även destruktivt för samhället. Och det krävs ett enormt mod för att våga ta ställning för den typen av kultur. Därför tycker jag att det är viktigt att ta och publicera många selfies. Fina, fula, roliga, sorgliga, misslyckade, genomarbetade, slarviga, parodiska och seriöst menade som en del av ens personliga identitets- och relationsarbete. Dels mår alla bra av att arbeta med sin identitet och sina relationer, att dokumentera och reflektera över sitt liv och sitt mående. Dels blir det ett ställningstagande FÖR unga tjejer och deras kulturval och MOT patriarkala strukturer som förminskar allt som tjejer är först med. Vem är med mig?

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *