Hur vågar de?

Idag uppmärksammas Safer Internet Day över hela Europa. Tanken med dagen är att vuxna ska tänka ett extra varv på ungas säkerhet på nätet och kanske ägna dagen åt aktiviteter kring frågan. I år känns den extra viktig eftersom vi befinner oss i en backlash när det gäller unga och nätet i allmänhet (t ex mobilförbud) och ungas säkerhet på nätet i synnerhet (t ex filter).

Det jag har svårast att förstå med de bakåtsträvande tongångarna, både vad gäller mobilförbud och filter, är hur förespråkarna vågar. De uppvisar ett otroligt mod, eller snarare dumdristighet! Hur vågar de kräva saker som enligt forskning om säkerhet på nätet riskerar att öka ungas utsatthet? Jag är alldeles för feg för att våga uttala mig utanför mitt kompetensområde. Jag skulle aldrig ta en så allvarlig sak på mitt ansvar. Förbud, varningar och tekniska hinder ökar klyftan mellan barn och vuxna! Det finns barn som har dött därför att de inte vågat larma till sina vuxna. Det finns barn som berättar om sömnsvårigheter därför att de inte vågar säga till nån vuxen att de blivit lurade att göra nåt dumt. Det finns barn som har ont i magen för att vuxna larmar och går på. Hur vågar vuxna bidra till det?

Det vi vet är egentligen bara ett par saker, men de är å andra sidan rätt väl belagda.

  • De flesta barn som råkar ut för kontaktförsök av sexuella förövare navigerar klokt förbi denna potentiella risk. Några barn faller för manipulationen men det finns alltså något som gör att de flesta klarar sig. Då bör vi fokusera på att identifiera detta något.
  • I EU Kids Online valde vi att kalla detta något för motståndskraft (resilience på engelska).
  • Motståndskraft kan bestå av en trygghet i sig själv och en tillit till omgivningen, som ger barnet en stark känsla av att ha en plats i världen och att det finns vuxna som lyssnar och respekterar.
  • Motståndskraft kan också bestå av utvecklade förhållningssätt och rutiner, en sorts nätsmarthet som kickar in när något verkar skumt eller barnet råkat ut för nåt.
  • Motståndskraft kan också vara att barnet fått mandat att känna efter hur det känns och agera på den känslan. Alltså att inte vara väluppfostrad i bemärkelsen lydig, utan att det även finns utrymme för att ljuga sig ur en svår situation, backa från ett löfte eller säga ifrån när nånting känns fel.
  • Vi vet också att många sexuella förövare är skickliga manipulatörer. De får snabbt offret att känna sig medskyldigt till övergreppet. Det betyder att vi inte bara måste vara noga med att inte skuldbelägga barn och unga, vi måste vara övertydliga i detta.

Som ni ser av min korta lista kan förbud, varningar och tekniska hinder motverka utvecklandet av motståndskraft. Vuxna kan inte ta rollen som övervakare och samtidigt bygga förtroende med barn. Vuxna kan inte sätta upp förbud och sedan förvänta sig att barn ska larma om nåt händer. Barn behöver träna upp sina förhållningssätt och rutiner, genom att använda nätet, mycket och tidigt. Inte nödvändigtvis tillsammans med vuxna men i en miljö där vuxna är intresserade, engagerade, respektfulla och närvarande när de behövs. Det är sånt vi borde fokusera på idag!

(Och om ni funderar på den långa listan så finns den i Vad gör unga på nätet?)

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *