Unga som offer för vuxnas beskydd

Ni har säkert läst om senaste Youtubegate, om inte kan ni titta på #ensakidag där Joakim Jardenberg berättar.

Joakim Jardenberg: Pedofiler på youtube är ett verkligt problem – men det finns också problem med kritiken. #ensakidag

Samtidigt skrev Jack Werner om problemet med vuxnas försök att skydda barn: Den som bestraffar barn för att de kränkts skapar tysta barn. Hurra, så bra ni är, Joakim och Jack!

Jag har skrivit om detta förr, t ex Skuldbelägg inte offren och tänkte lägga till några tankar från min forskningshorisont. Fler tips finns längst ner på sidan.

Det finns stora risker med debatten som den verkar arta sig. Det har att göra med brister i analysen av vad som är problemet. Vi har alltså tre huvudsakliga ingredienser i den här soppan:

  1. En plattform, Youtube, som gör det möjligt för vem som helst att lägga ut vad som helst,
  2. barn och unga som identifierar möjligheter att uttrycka sig, konsumera och producera kultur utifrån sina egna intressen, med andra ord nappar de på erbjudandet och omformar det till att passa sina egna behov
  3. och en grupp vuxna som inte omfattar demokratiska värden som allas lika rättigheter och värde, utan exploaterar barns och ungas praktiker för sina egna syften, helt utan hänsyn till de som lagt ut filmerna.

Av dessa tre aktörer finns det en som har ansvaret, nämligen den tredje, förövarna. En sexuell förövare bär ansvaret för sina handlingar. Punkt.

Vill vi gå vidare i problemformuleringen och -lösningen kan vi lägga ett visst ansvar på aktör nummer ett, plattformen. På samma sätt som vi analyserar gatubelysning, arkitektur, stadsplanering, osv när vi vill minska riskerna för mäns sexuella våld på offentliga platser, kan vi kräva mer av Youtube. I den analysen finns ändå grundidén kvar, att förövaren är ansvarig för sina handlingar. Det kan absolut vara så att Youtube behöver se över sin affärsmodell och att vi behöver ställa högre krav på dem för att de ska skärpa sig. Låta kapitalismen göra jobbet, med andra ord. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi inte också tar med förövarna i lösningen. Om vi hoppar över den aktör som bär det yttersta ansvaret är enda som har hänt att vi har försökt stoppa manifestationen av problemet, inte problemet. Vi har satt ett plåster på, så att vi ska slippa ta tag i det vidriga problemet med de sexuella förövarna.

Men in från kulisserna kommer nu vuxna och pratar om aktör nummer två, barn och unga som producerar innehåll på Youtube. Det är vuxna som sekundsnabbt har skaffat sig en bild av problemet och sen gått igång på sina känslor. Känslorna är självklart rimliga. Vem mer än förövarna tycker att detta är en bra grej? Men eftersom vi a) befinner oss mitt i en mediepanik kring nätet och dess olika erbjudanden och b) inte har för vana att inhämta barns och ungas perspektiv på saker pga juvenism, rusas det åstad och skriks efter enkla lösningar.

I samma stund som vi börjar prata om att användarna ska ändra sina praktiker, då har vi skapat ett ännu större problem. När folk börjar prata om att varna för eller rent av förbjuda ungas egna inspelningar påYoutube, då har vi försatt barn och unga i en farligare situation än innan. Då hamnar de unga användare som är offer i hela den här vidriga härvan i den korseld som vuxnas räddningsförsök ofta utgör. Vi har gett vapen tillförövarna. Ett sådant tilltag (vanligt som det är) bygger på en slapp analys, ett lite lojt konstaterande av typen ”här är det nåt skit på gång, det får de fan sluta med, dagens ungdom”. Vi kan absolut behöva prata med unga om detta problem, vara ett stöd, så där som vuxna ska vara. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi stannar där. Det enda som har hänt är att vi har tittat på hur problemet manifesterar sig och försökt stoppa manifestationen, inte problemet.

Ett rimligt sätt att analysera problemet vore att konstatera att det är sjuka jävla vuxna, utan förankring i en modern syn på människors lika värde och rättigheter, som är de skyldiga här. Det är män med bristande empati, närda av kvinnohat och med egna erfarenheter av övergrepp, inte vet jag. Det där får de som kan sånt tänka ut. Men det är förövarnas fel att det här händer. Jag vet inte ens varför jag måste skriva en sån mening. Det är förövarnas fel. Ja, det ligger i själva definitionen av ordet förövare, det är en person som är skyldig. Jag kan inte säga hur vi ska stoppa dem, bara att det är mot dem som vi måste agera. Vi kan inte upprepa om och om igen att det inte går att få tag i dem, eller rehabilitera dem, eller att det blir jobbigt att konfrontera män med jobb och familj och anklaga dem för att sitta och surfa runt efter barn som de sedan exploaterar.Det är utan tvekan svårt, men det ger oss inte rätt att lägga skulden och ansvaret för förändring på offren. Eller på plattformen. Det är exakt lika dumt som att leta efter sina nycklar där det är ljusast, istället för att leta där man tror att man har tappat dem. Exakt lika dumt.

Vi vuxna måste lära oss att vara ett stöd för unga. Lyssna, prata, fråga, fundera tillsammans. Inte låtsas som att inget hänt men inte heller överföra våra panikkänslor på dem. Inte hindra dem och med våra handlingar antyda att de kanske har någon liten del i skulden ändå. Det går tack och lov inte längre att säga till kvinnor och flickor att de kanske inte skulle ha haft sådär kort kjol, men det är inga som helst problem att säga åt en ung människa att det var en dum idé att lägga ut det där på nätet. Förklara den logiken för mig, den som kan.

Vidare läsning, tittning och lyssning:

Filmad föreläsning där jag berättar om juvenism, unga och nätet. (Kul detalj: de klippte faktiskt inte bort det eventuella förtal jag ägnade mig åt på slutet.)

Inlägg från 2013, dessvärre fortfarande relevant: Spela inte förövarna i händerna!

Krönika i Korsväg: En mörk eller ljus berättelse om nätet.

Lyssna på alla poddar jag har varit gäst i!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *