Att förstå världen och lägga ihop information till en helhet verkar vara en av hjärnans favoritsysselsättningar. Faktiskt verkar detta jobb vara så pass centralt att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in. Detta faktum kan lätt användas för att manipulera oss. Vår hjärna blir så himla glad om vi presenterar pusselbitar med enkla, generiska former! Detta är alarmisterna skickliga på, de ger oss enkla samband, enkla och lättbegripliga lösningar, som passar lätt in i pusslet. Här är några retoriska knep som jag ofta ser, men jag kommer att återkomma till andra knep i flera luckor framöver.

Jag är inte teknikfientlig, men…
Ni har säkert hört någon inleda en utläggning med nåt i stil med ”Jag vill börja med att säga att jag tycker att det finns massor som är bra med internet, men…” Då kan en vara rätt säker på att det följande kommer att handla om vad som är dåligt med nätet. Lingvisten Teun van Dijk kallar detta retoriska grepp, när någon inleder en argumentation med motsatsen mot det egentliga innehållet, för en disclaimer. En disclaimer är i vanliga fall är en juridisk friskrivning, en deklaration från exempelvis ett företag som vill avhända sig ansvar. van Dijk, som studerar rasism, såg behovet av en term för att beteckna uttalanden som ”Jag är inte rasist, men…”. Denna till synes positiva sats används i själva verket för att förstärka dess motsats. Genom att förklä sina rasistiska åsikter till relevant kritik kan talaren dölja sitt verkliga uppsåt, i det här fallet att vädra rasistiska åsikter. En disclaimer tjänar då som friskrivning för det följande, egentliga budskapet och kan utgöra en viktig markering t ex när talarens ståndpunkt inte är allmänt accepterad. Disclaimers gör att talaren slipper bli anklagad för att vara teknikfientlig och alarmistisk, vilket i praktiken medför att även teknikfientliga alarmister delta i det offentliga samtalet om internet.

Det vet man ju själv…
Vi människor utgår oftast från oss själva när vi betraktar omvärlden, antagligen av rent praktiska skäl, och det är något vi måste se upp med när vi tolkar forskningsresultat. Det är också något som kan utnyttjas retoriskt. Genom att säga ”det vet man ju själv…” och beskriva exempelvis ett ganska vanligt vuxenbeteende, kan talaren få åhörarna att tänka på sin egen användning. På så sätt kan en talare fejka bekräftelse på åhörarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. ”Det vet man ju själv…” kan också användas för att förstärka budskapet om hur farligt nätet är. Om jag ska framställa det faktum att 48 procent av förskolebarnen använder internet dagligen som negativt, kan jag använda ”det vet man ju själv…” för att få åhöraren att börja tänka ur ett vuxenperspektiv. För om vi luras att översätta dessa data till vår egen användning, framstår det som vansinnigt att så små barn använder nätet. Poängen är att du ska börja referera till allt märkligt som finns på nätet. Inte medvetet, men nånstans snurrar det frågor som ”Surfar de porr? Utsätts de för näthat? Påverkas de av sjuka kroppsideal?” Så länge vi utgår från oss själva är det väldigt svårt att fantisera ihop vad ett så litet barn rimligtvis kan ha för utbyte av nätet. Tills en träffar en liten människa som tittar på Babblarna och kör videosamtal med mormor.