Lucka 8: Guldlocksfrågor

Guldlock och de tre björnarna.

Ett skäl till att det har blivit så här illa ställt är, enligt psykologen Andrew Przbylski, som jag nämnt tidigare, att frågor som rör skärmtid är det han kallar Goldilocks topics, Guldlocksfrågor. Frågorna är tillräckligt allvarliga för att dra till sig medias uppmärksamhet men inte allvarliga nog för att locka seriösa forskare att kritiskt granska de studier som görs och publiceras. Hade det varit ett hetare ämne, Przbylski använder ett nytt läkemedel mot cancer eller en nyupptäckt galax, hade påståenden granskats in i minsta detalj, men här hamnar frågorna i medias klickbeteslogik, utan att någonsin hamna i akademins granskningsprocess. Vilken forskare sätter sig ner och detaljgranskar ett inslag om skärmtid och barn i Nyhetsmorgon? Oj! Vänta!

Guldlocksteorin skulle kunna förklara att bok efter bok ges ut, fyllda med hårresande påståenden om unga och skärmar, utan att de har faktagranskas. Ämnet är högaktuellt men anses inte viktiga nog för att granskas kritiskt eller för att dra till sig stora forskningsanslag. Przbylski är visserligen själv ett undantag, eftersom han har lyckats bygga upp en stark forskningsmiljö där det finns resurser att bedriva seriösa studier, granska andras och att ta folkbildningsuppdraget på stort allvar.

Här i Sverige blir både forskningen och alarmistböckerna granskade och kritiserade av andra forskare, men inte systematiskt. Vi är några eldsjälar som lägger vår fritid på att granska men ett sådant system riskerar att rasa ihop när som helst. Och då skulle de som lättvindigt uttalar sig utifrån fördomar, gissningar och antaganden fritt kunna fortsätta ge ut vilseledande böcker och kontraproduktiva rekommendationer. Jag förstår helt ärligt inte hur de vågar uttala sig om ett område de inte har läst in sig på. Jag skulle aldrig våga ge säkerhetsråd i ett ämne som jag inte behärskar till fullo. Är det inte rädda att folk ska ta deras råd på allvar? Det är nåt jag har funderat mycket på och jag är inte alls säker på att ser sig själva som charlataner, de kanske faktiskt tycker att det är rimligt att de uttalar sig, trots att de inte har någon kompetens på området. Det skulle iså fall kunna förklaras av Przbylskis teori om att de här frågorna hamnar nånstans mittemellan. Det är en lagom mjuk säng, där de tryggt kan ligga kvar utan att riskera att någon stör. Skärmtid är inte som medicin, eller något annat väl definierat kunskapsområde. Det är ingen som äger skärmtid som ämne, så de är lediga för vem som helst att ta sig an. Om det stämmer, har vi ett allvarligt och växande samhällsproblem. Vi har ingen myndighet som tar ansvar, utan frågorna ligger på en himla massa olika bord, med allt var det brukar innebära. Vi har visserligen Statens Medieråd, men de har inget explicit uppdrag att granska och kritisera forskning och populärvetenskap. Sen finns frågorna hos många departement, eftersom de berör så många områden, utbildning, juridik, teknik och infrastruktur, osv. Som utvecklingen ser ut idag, hade det nog varit bra om vi hade haft en myndighet med det särskilda uppdraget att öka vetenskaplig kunskap och minska utrymmet för känslostyrda beslut. En sådan myndighet skulle kunna gå ut med rekommendationer, likt Socialstyrelsens Nationella riktlinjer eller Livsmedelsverkets rekommendationer och nyheter kring mat och hälsa, bevaka och agera i den offentliga debatten, t ex genom att svara på alarmistiska debattartiklar och kritiskt granska bokskörden.

Det här ser jag som några av de utvecklingslinjer som har påverkat samtalsklimatet idag. Imorgon blir det ännu mer dystopiskt. Välkommen tillbaka då! 🙂

This entry was posted in Dagens kunskapslucka. Bookmark the permalink.