Lucka 9: … men ändå

Delicato lanserade sin reklamkampanj strax efter att uttrycket alternativa fakta blev omtalat efter att Kellyanne Conway myntade det i direktsänd tv den 22 januari 2017. I originalbilden syns även texten: * Alternativ fakta.

Fortsättning från igår.

Allt det här sker naturligtvis i en större kontext, där jag uppfattar det som att vi går mot en mer känslo- och opinionsstyrd politisk styrning. Opinionen har självklart alltid spelat roll för politisk förändring, men jag tycker mig se att det blir allt viktigare för politiker att vara på rätt sida och att det ska gå snabbt. Där kan internet verkligen ha bidragit genom att det ibland kan handla om minuter innan en beslutsfattare måste ha tagit ställning. Det finns många exempel, bland annat ett som jag har följt på nära håll ända sedan starten, nämligen Porrfri barndom. De kontaktar beslutsfattare på olika nivåer och ger dem två alternativ: antingen stöder ni vårt krav på porrfilter (senare också åldersverifiering) eller så vill ni utsätta barn för pornografi. Retoriskt är detta en falsk dikotomi; de presenterar bara två alternativ och framställer dem 1) som de enda möjliga alternativen och 2) som om de utesluter varandra.

Det de har gjort är att de egentligen har förenklat för beslutsfattaren. Från att ha varit en komplex fråga som handlar om att skydda barn från olämpligt och olagligt innehåll på nätet, arbeta mot sexuella kränkningar, förstå och motarbeta orsakerna till att ett barn kränker ett annat barn sexuellt, identifiera hur vi bäst kan stötta barn som råkat se något olämpligt, har lobbygruppen gjort det till en enkel ja- eller nejfråga. Är du med på vår lösning? Nähä, då vill du att barn ska utsättas för grovt pornografiskt innehåll under skoltid, med alla de följdverkningar som det får i form av sexuella kränkningar, pojkar som blir förövare och flickor som blir offer. Det lättare betydligt lättare att gå med på kraven än att behöva förklara för upprörda vårdnadshavare eller väljare vad det motsatta beslutet grundar sig på. Porrfri barndom vet ju detta och uppmanar vårdnadshavare att kontakta rektorer och tillhandahåller färdiga formuleringar att använda i argumentationen. Deras argument bygger, som jag var inne på i tidigare inlägg, på forskning som är utvald och tolkad, så att den tycks ge stöd åt deras krav. För en oinsatt, som går igång på den svartvita och emotionella argumentationen är det svårt att värja sig. Vem ifrågasätter en organisation som vill skydda barn? Beslutsfattaren är inmålad i ett hörn från vilket det blir svårt att ta sig ur med mindre än att utsätta sig för en oerhörd press.

När en fråga har blivit så här emotionellt laddad och högprofilerad, lever den ett eget liv och protesterna verkar bara konstiga. Vilka är de här människorna som vill att barn ska se porr, helst redan i förskolan? Det blir också viktigt för offentliga personer, vare sig de är politiker, artister eller bara kända i största allmänhet, att vara tydliga med vilken sida de tillhör, eftersom det ju bara finns den goda och den onda sidan att välja på. Ingen vill bli stående på den onda sidan tillsammans med galningarna som kräver att beslut ska basera sig på forskning. Det är naturligtvis djupt oroande att viktiga beslut bestäms av hur många starka namn varje sida lyckas värva till sin kampanj. Vilket i sin tur kan vara avhängigt hur välfinansierad kampanjen är. Så även om du driver en väl researchad linje, men saknar mäktiga vänner och mycket pengar, kommer du inte att nå fram, även om motståndarna har struntargument och självmotsägande resonemang. Jag tror att vi måste fråga oss om det är så vi vill att lagändringar ska initieras eller kommunernas budgetar ska styras.

Den här utvecklingen, där fakta inte anses vara lika viktigt som vilket gäng du hänger med beskrevs 2010 i ett blogginlägg av David Roberts. Han kallar det för post truth politics, på svenska postfaktisk politik. På många sätt har vi redan idag har ett samhälle där påståenden fortsätter att anses giltiga även efter att de blivit motbevisade, och den utvecklingen fortskrider. När tillräckligt många accepterar att någons känsla är lika giltig som ett faktum, då kan vi på allvar få ett samhälle där det inte längre är konstigt att fakta går att precisera. Långsamt smyger sig adjektiv in där de tidigare inte ansågs behövas, och en vacker dag reagerar ingen på uttryck som alternativa fakta, riktiga fakta, min sanning, din sanning, osv. Om vi accepterar att politiska beslut baseras på så lösa grunder som jag skissat på, är risken stor att nästa generation inte tillmäter forskning lika hög vikt som idag. Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg har myntat ordet kunskapsnonchalans (som jag använder väldigt fritt). Jag har haft stor användning av ordet när jag har tittat på populistisk argumentation i frågor som rör mina forskningsområden. Att vara nonchalant är en mer aktiv handling än att vara resistent, som i faktaresistent, som annars är det ord som används i debatten. En faktaresistent person kan vara det utan egen förskyllan, medan en kunskapsnonchalant person har kunskap eller chansen att skaffa sig kunskap, men väljer aktivt att inte använda kunskapen. Ahlbäck Öberg skriver att ”kunskapsnonchalans följer av att man ser beslutsprocessen som en ren maktkamp” och där tycks en hel del samtida politik passa in. Om beslutsfattande är en maktkamp, då blir ju målet – t ex att skydda barn från oönskat innehåll – underordnat och den överordnade frågan blir vem som ska gå segrande ur maktkampen – t ex vilka politiker och kändisar som valde rätt sida.

Jag utlovade ännu mer dystopi idag än vad ni fick igår, och ni måste hålla med om att jag håller vad jag lovar! Det är en skrämmande tanke att de barn som föds idag kanske måste växa upp i ett postfaktiskt samhälle. Jag är dock övertygad om att vi kan vända utvecklingen, men då krävs det att vi känner till vad som är på gång. Imorgon blir det skrik och panik om jag känner mig själv rätt.

This entry was posted in Dagens kunskapslucka. Bookmark the permalink.