Lucka 10: Mediepaniker

Omslaget till Times temanummer om nätporr från 1995. Temanumret har en intressant historia i sig men jag tycker mest att bilden är en sån bra illustration av hur budskap framställs med hjälp av känslor. Hur de har arbetat med skuggorna i barnets ansikte, så att det ska se glåmigt och osunt ut och hur ljuset kommer från fel håll – barnet tittar rakt fram på skärmen, ändå kommer ljuset underifrån. Notera också de små tjocka barnafingrarna som de har klippt in. De sticker knappt upp över tangentbordet och liksom drar sig bort, värjer sig för det fruktansvärda som vi inte kan se, men vars vidrighet avslöjas för oss av barnets traumatiserade blick.

Vi människor är rätt pessimistiska till vår natur. Det kan finnas evolutionära förklaringar till det, t ex att det en gång i tiden var en fördel att vara misstänksam mot nya saker och vara snabb på att fantisera ihop worst case-scenarier. Det finns en underbar film om detta, Croodarna, som jag verkligen kan rekommendera. Idag är det knappast en fördel att oroa sig för allt möjligt men vi har kvar vissa rester av detta neandertala framgångsrecept, t ex det fenomen jag tänkte ägna några luckor åt, nämligen mediepaniker, en period av irrationell oro i början av en teknikintroduktion.

En mediepanik är besläktat men inte liktydigt med moralpanik, ett begrepp som sociologen Stanley Cohen myntade 1972 i sin bok Folk Devils and Moral Panics, en bok som för övrigt fortfarande trycks i nya utgåvor. Båda begreppen har använts sedan dess för att sätta ord på skeenden som kan vara svåra att identifiera och beskriva medan de pågår. I Cohens titel finns också tankefiguren folkjävul, som beskriver idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Men åter till mediepanikerna.

En mediepanik drar igång när en ny teknik eller nytt medium blir allmänt känt. Sociologen Kirsten Drotner har utvecklat och definierat begreppet och hennes artikel Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of Modernity är förmodligen den mest citerade i ämnet. Enligt Drotner karaktäriseras en mediepanik av att

  • de är starkt normativa och känslomässiga,
  • enskilda exempel lyfts fram som generella,
  • polarisering, det gamla och det nya beskrivs som antingen svart eller vitt, bra eller dåligt, alla måste vara för eller emot,
  • det nya mediet anses ha stor effekt,
  • de extrema exemplen leder till medieexponering som leder till professionell intervention som leder till reglering,
  • debatten sägs handla om medier men i själva verket pratar man om kulturella värden och samhällets normer.

En sådan här period går över när det nya har hittat sin plats i våra liv, men under tiden som paniken pågår domineras det offentliga samtalet av misstänksamhet och domedagsprofeterna får stort utrymme och tillmäts stor trovärdighet. Allmänt brukar pessimisterna och alarmisterna anses vara de sunda rösterna medan de som tidigt förstod det nya och kommunicerar behovet av fler nyanser än svart och vitt, anses vara slapphänta och oansvariga. Det omvända gäller då paniken har klingat av och det nya inte längre anses farligt. Då framstår alarmisterna som just alarmister och omges av ett löjets skimmer när historien ska skrivas.

Det råder ingen tvekan om att vi befinner oss i en sådan period just, där digitaliseringen är föremålet för paniken. Vi uppfyller alla kriterier. Perioden kommer kanske att kallas för skärmpaniken eller något liknande, när den så småningom har gått över. Jag tycker att det där är konstigt. Du som läser det här visste ju allt om mediepaniker redan innan du läste. Alla som är vuxna idag känner till fenomenet. De flesta av oss har varit med om minst en mediepanik och kan antagligen namnge ett par, t ex videovåldsdebatten och kanske även dansbaneeländet. Ändå gör vi samma sak om och om igen. Trots att vi alltså har facit i hand redan när en panik drar igång, kör vi glatt huvudet rätt in i elementet. Igen och igen. Vi skriver vi in oss i berättelsen om det nya, farliga, genom att genom att betrakta samtiden genom panikens raster, genom att uppvärdera spektakulära exempel till något generellt, genom att nicka bekräftande åt absurda teorier om hjärnans sårbarhet och om hur dagens ungdom balanserar på undergångens rand.

Jag fortsätter imorgon.

This entry was posted in Dagens kunskapslucka. Bookmark the permalink.