Lucka 11: Järnvägssjuka

Haviland, Alfred (1868) Hurried to Death; Or, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers. London, Henry Renshaw.

När en ny teknik kommer in i våra liv, slår som sagt oron till. Vi börjar fundera över vilka livsstilsförändringar som kommer att krävas, eller tillåtas, av det nya. Oron vädras på fikaraster och i morgonsoffor och ganska snart uppstår även ett akademiskt intresse. Forskare tar sig an de oroliga frågorna, eftersom det är vårt jobb, att reda ut hur saker och ting verkligen ligger till. Precis det hände när järnvägen började byggas. Allmänhetens frågor plockades upp av forskare, först inom medicin men senare också samhällsvetenskap. Vad kan tågtrafiken föra med sig? Borde inte hjärnan börja koka vid dessa vidunderliga hastigheter? Seriös forskning bedrevs om järnvägens medicinska konsekvenser. På samma sätt bedrivs idag forskning om digitaliseringens medicinska konsekvenser. Och precis som att det idag regnar kvasivetenskaplig litteratur om nätet, utkom t ex boken Hurried to Death: Or, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers, författad av medicine doktor Alfred Haviland. Han var ju läkare och borde därmed veta vad han pratade om. Han skrev om farorna med det nya, fysiskt:

Many a brain and spinal cord has suffered from the vibratory motion of railway carriages, which sometimes lasts for days after a journey a limb, the nerves of which have been weakened by disease, often retains a feeling of this motion for many hours after, and severe neuralgia has been known to be the sequel.

Han skrev också om hur farligt det nya var för människans psyke. Han menade att människans hjärna inte var gjord för den nya livsstil som järnvägen förde med sig. Det var inte bara tågåkandet som var farligt, han varnade för stressen att läsa en tidtabell, trängas med andra människor, tvingas passa en tid utan att ta hänsyn till kroppens naturliga rytm. Orden ”natural state” återkommer i alla tänkbara sammanhang. Dr Haviland gjorde, precis som många populärvetenskapliga författare gör idag, han blandade friskt nya medicinska rön med personliga iakttagelser av utvecklingen. Utan att tveka spränger han in sina egna värderingar av det nya sättet att resa och jämför med den lugna livsstil som fanns förr.

In the old coaching time, there was none of that hurry and hustle which now characterizes our present mode of travelling by rail…

Och det var säkert så på den tiden, för Dr Haviland alltså. Han hade det antagligen så pass ordnat att han inte behövde stressa. Det fanns utan tvekan människor som gjorde det åt honom. Om han behövde något från staden kunde han skicka någon som hämtade det åt honom, någon som tacksamt tog emot tågets möjligheter att åka snabbare. Om han vid något tillfälle ändå behövde resa, hade någon ordnat biljett i god tid, kört ner hans bagage i förväg och skjutsat honom till vägkrogen där han kunde sitta och vänta på att höra signalen, så att han lugnt och värdigt kunde strosa fram till droskan, som han visste skulle vänta på honom om han skulle ta lite för lång tid på sig.

… passengers leisurely took their places, or were booked, perhaps, a day or two previous to their departure, and they had to be at the office some little time before the coachman mounted his box, to see that their luggage was all right. At the cross-road or at the wayside inn, they were generally before the time listening for the horn. If they went by the wagon, they had still less occasion to hurry themselves; and if they posted, then they could choose their own time.

Så även fast Dr Haviland sade sig skriva i sin kapacitet som akademiskt skolad, gjorde han det i själva verket som priviligierad privatperson. Han betraktade förändringen ur sitt eget snäva perspektiv, exkluderande och ignorerande alla de människor omkring honom vars liv förbättrades av de infrastrukturella förändringarna. Precis som händer idag. De som skriver alarmistiska böcker, de som vill att Steve Jobs livsval ska styra deras egna (å gud, låt mig inte gå igång på Steve Jobs-argumentet, för då slutar jag aldrig!)

Varningarna i Havilands bok är förvillande lika de som sprids i dagens böcker. Idag är människans hjärna är inte gjord för skärmar, på 1800-talet var människans hjärna är inte gjord för att läsa tidtabeller. Referenserna till det naturliga, det ursprungliga, till grottmänniskans förutsättningar, haglar idag som de gjorde då.

Vi måste komma ihåg att forskning utförs av människor som lever i samma kontext som alla andra. Vi forskare betraktar världen med exakt samma förförståelse som vår nästa och har lika svårt att avkoda nya fenomen. Så att en utbildad forskare betraktar samtiden är dessvärre inte någon garanti för att det blir rimligare och mer kritiskt än om någon annan gör det. Vi måste alla använda fler bedömningsgrunder än sändarens akademiska titel när vi bedömer utsagor.

Det finns så mycket forskning om ungas nätanvändning som kommer att förpassas till samma arkiv som John Eric Erichsens On Railway and Other Injuries of the Nervous System. Lite påverkan på dagens medicinska forskning ska ändå tillskrivas dessa läkare, eftersom den kan ha varit de första moderna försöken att reda ut vad som är fysiska respektive psykiska skador. När tågolyckor inträffade, vilket var enormt mycket vanligare i tågtrafikens barndom, hittade man ibland inga fysiska men och ändå kunde läkarna konstatera att patienten var svårt traumatiserad. Järnvägssjuka kan också ha bidragit till utvecklandet av policys för vilket ansvar olika aktörer har, något som är en självklarhet idag, men som inte var det då. I övrigt tror jag att vi får tacka för visat intresse och bära ner böckerna i någon krypta. Precis det som vi snarast bör göra med merparten av dagens populärvetenskapliga böcker om unga och nätet.

This entry was posted in Dagens kunskapslucka. Bookmark the permalink.