Lucka 12: Lästid

“För dem, som voro mycket begifna på sådan läsning, bestämdes ett maximum af 100 sidor om dagen. Det hände, att dessa hundra sidor istället lästes om flera gånger.” Ur Minnen av Louis de Geer, 1906.

Idag ska det handla om en historisk mediepanik, eller snarare en utdragen som även rymde ett par kortare. Den drog igång redan under antiken, när idén att använda böcker i utbildningssyfte så smått började ventileras bland de lärde. Det blev ett himla liv. Vissa var positiva till denna progressiva idé och talade sig varma om bokens alla fördelar, medan det stora flertalet var skeptiska till nymodigheterna och frågade sig vad det skulle tjäna för syfte att ändra på det som fungerar bra. Några skeptiker gick igång ordentligt och varnade för oöverblickbara konsekvenser.

Vem vet vilka dammluckor som öppnas om vi tillåter detta? Vad blir nästa steg? Låt oss, vid Athena, inte rusa åstad, utan sansa oss och tänka igenom vad utbildning är till för. Vi har inte våra skolor för att ungdomen (detta lata släkte!) ska lära sig novationer – dagsländor! – vi har skolor för att fostra ungdomen att bli ansvarsfulla landsmän, för att föra vidare de stora tänkarna, de stora idéerna, de stora verken!

Man oroade sig, som professorn i pedagogik Roger Säljö har skrivit om i Lärande i praktiken, för att bokens intåg skulle förstöra utbildning och människors minne för all framtid.

För hur skulle det se ut om eleverna inte längre såg behovet av att kunna recitera de stora verken? Skulle Homeros falla i glömska? Skulle ungdomen inte längre kunna litteraturen utantill, utan bara kunna slå upp en bok för att se vem Akilles var och varför han var så vred?

Här reagerar förmodligen den uppmärksamma läsaren på att jag inte har någon som helst aning om vilka som ansågs vara de stora verken eller ens om detta skedde i Grekland eller Rom. Det beror antagligen på att jag tillhör en generation som de facto har vuxit upp med böcker snarare än utantillkunskaper. En av de förtappade generationer som faktiskt inte har koll på om Iliaden var en grej på den tiden eller hur det låg till. Det jag vet är i alla fall att boken till slut vann mark även inom utbildningen, trots lärda mäns protester och domedagsprofetior.

Bokpaniken under antiken är en bra illustration av två kännetecknen hos mediepaniker; att de liksom gör en cirkelrörelse genom historien och att pessimisterna ofta får lite rätt ändå. När en mediepanik väl har klingat av, vänds den nämligen i sin motsats. Cirkeln brukar beskrivas ungefär så här: paniken blossar upp, får spridning i media, blir etablerad i det gemensamma narrativet, plockas upp av forskare och beslutsfattare, lösningar föreslås, implementeras, mer rationella resonemang får alltmer fäste, paniken klingar av, föremålet för paniken blir allmänt accepterat, något ännu nyare dyker upp och cirkeln sluts genom att det som nyss var farligt lyfts fram som uppbyggligt och bra, jämfört med något ännu nyare omkring vilket en ny panik börjar växa. Boken kanske är det tydligaste exemplet på panikcirkeln. Finns det något finare än böcker idag?

Tänk så bra allt var när barn läste på papper, jämfört med nu, när de läser som aldrig förr men på en skärm! Är det verkligen något för utbildningsväsendet att haka på? Novationer – dagsländor! Kraaa, kraaa, kraaa!

Den här cirkelrörelsen visar också tydligt hur onödigt det är att samhället genomgår mediepaniker om och om igen. När paniken är över blir det plötsligt uppenbart för alla att det aldrig var någon fara, att oron hela tiden var obefogad. När paniken är över, finns inga rester kvar, inga minoriteter som fortsatt hävdar att utantillkunskaper ändå var bättre än nedskriven litteratur, ingen som förbannar videon som teknik. Hela grejen var överdriven och meningslös och för vissa var den även skadlig. Förutom att alarmisterna framstår som löjliga i eftervärldens ögon, vilket de gott kan ha, riskerar en mediepanik att skada den som tidigt upptäckte att de fick fördelar av det nya mediet. Den som fastnade för hårdrock, som kände något viktigt när hen upptäckte den musiken, men som råkade vara ung under den tid i historien då en kunde bli satanist och mördare av att lyssna på hårdrock, är knappast hjälpt av att vi idag skrattar åt de löjliga och uppenbart moraliserande påståendena. Deras ungdomstid präglades av detta narrativ, hur mycket vi än försäkrar dem om att det var fel, att de aldrig var i riskzonen. Vi kan inte ändra på deras uppväxtvillkor i efterhand. På samma sätt har vi idag stora grupper som har fått ett bättre liv tack vare online-spel, sociala medier eller annat som internet har fört med sig. Den rådande paniken gör dels att de riskerar att inte få tillgång till detta som de mår bra av, dels att de tvingas leva i det ambivalenta tillstånd är det de mår bra av anses vara destruktivt och dåligt.

West Memphis Three. Tre pojkar som mot sitt nekande och trots total frånvaro av bevis dömdes för morden på tre små barn 1993. Underrättegången kallades ett expertvittne in för att berätta att det fanns skäl att anta att pojkarna var satanister, bl a hade Echols ritat ett pentagram i en av sina böcker. Experten berättade vidare att satanism kan leda till mord och saken var klar. Trots att det senare framkom information, bl a dna på mordplatsen, friades aldrig de tre, utan släpptes efter att ha suttit i 18 år, utan chans till upprättelse eller skadestånd. Det här är ett av de vidrigaste exemplen på hur mediepaniker drabbar de samhällets svagaste grupper, som barn och ungdomar.

Det andra kännetecknet som bokpaniken (eller bokpanikerna, det har ju funnits fler än en!) illustrerar är att de kraxande kråkorna ofta får rätt i sina domedagsprofetior. När paniken har lagt sig visar det sig att det har skett en förskjutning i värderingar, användning eller något annat, men att vi är ok med det. Boken förde utan tvekan med sig att folk inte längre kan recitera de stora verken. Inte därför att vi är sämre på något sätt. Vi är inte förslappade, våra kunskaper är inte fragmentariska, vi driver inte omkring i stora gäng och latar oss hela dagarna. Istället beror förändringen på att vi inte längre anser det vara viktigt att kunna hela Iliaden och Odyssén utantill. Vi har förlorat en förmåga men vunnit många fler. Vi kan tänka på det förlorade i termer av acceptabla förluster; det hade väl varit coolt att kunna en massa saker utantill men vi vill inte för allt i världen byta tillbaka.

Senare hamnade boken i ännu fler mediepaniker, på samma sätt som den rådande paniken inte tycks ha något slut. Det hänger med stor sannolikhet ihop med att internet och det tryckta ordet båda har utgjort informationsrevolutioner. Inget av dessa skiften kan kallas för ett nytt medium, utan har varit nya infrastrukturer eller informationssystem, innehållande flera medier och därmed flera mediepaniker. Jämför t ex alla minipaniker, som Adam Thierer kallar de återkommande larmen kring en ny app, ett nytt spel, en ny mötesplats på nätet.

En av de mediepaniker boken blev föremål för var då normbärarna oroade sig för att andra än de själva ägnade sig åt läsning för nöjes skull. Det svenska folkets alfabetisering hade den oönskade bieffekten att vanligt folk kunde läsa annat än katekesen. Det oroade självklart kyrkan och andra att folk, alldeles särskilt lättpåverkade grupper, som kvinnor, plötsligt kunde läsa för nöjes skull. Risken var att de fick idéer av att läsa. Samhällsomstörtande idéer som att kvinnor kunde klara sig utan män, eller sexuella idéer.

Imorgon blir det fler paniker. Jag ska försöka vara selektiv, annars blir det panik fram till jul, för jag har så många på lager, den ena mer komisk än den andra. Men vi måste hinna med annat också; mobilförbud, selfies, unboxing av leksaker, skärmtid, Wikipedia, porrfilter, skärmfritt jullov, instagramstress, barnvittnen och WHO:s rekommendationer. Nu har jag tiggt ihop ekonomiskt stöd och redan säkrat åtminstone en veckas skrivande, så det kan bli en längre bok, där jag får ner allt som trängs i min hjärna och vill nå ut, och en kortare gratisbok för utdelning på BVC, bibliotek och andra viktiga platser. Så tappa inte fokus, vi är bara halvägs!

This entry was posted in Dagens kunskapslucka. Bookmark the permalink.