Lucka 13: Telefontid, vykortsraseriet och cykelansikte

Artikel i Vox.

När telefonen kom blev det också ett himla liv, såklart. Det var inte bara en ny teknik, utan även ett sätt att kommunicera på långa avstånd. Sociologen Claude Fischer berättar i sin bok America Calling att ett orosmoment var att kvinnor och bönder skulle använda telefonen för onödiga samtal. Det fanns också en oro kring att kvinnor skulle kunna använda telefonen när mannen var på arbetet, kanske för att ringa till en älskare. Inte ens telefonbolagen uppmuntrade det man kallade ”idle chatter”. Telefonen var viktig och tomsnackande riskerade att sänka den nya teknikens status. Kvinnor och bönder var alltså inte kloka nog att göra rationella bedömningar. De här berättelserna från telefonens barndom visar också att kvinnor uppfattades som ägodelar, närmast som fångar, eftersom det fanns en oro att de skulle bryta sig ut om de bara fick chansen. Idag ser vi inte den typen av oro lika explicit och vuxna kvinnor anses kunna hålla på sig även när de inte är tillsammans med sina män. Däremot kan vi se liknande oro för att andra inte ska begripa hur den nya tekniken ska hanteras, en sorts tredjepersonseffekt. Det var sociologen Philip Davidson som 1983 formulerade tankemodellen “I will not be influenced, but they (the third persons) may well be persuaded.”, alltså att andra påverkas mer än vi själva. Tredjepersonseffekten är lika tydlig idag. När det klagas på folks skärmande är det just ”folks” beteende det handlar om, ytterst sällan räknar iakttagaren in sig själv.

Nästa panik som jag vill ta upp berör också onödigheten i andras beteenden, och alldeles särskilt om dessa beteenden är nymodiga och något som jag själv inte ägnar mig åt. Det handlar om vykortspaniken i början av 1900-talet, eller vykortsraseriet som motståndarna kallade det. Kritiken hävdade att folk inte umgicks längre eller såg sig omkring: de satt bara och skrev vykort, säger Ann-Catrine Edlund, Mittuniversitetet i en intervju i Sundsvalls tidning.

När cyklar började bli allmän tillgängliga, var det antagligen ingen som tänkte att kvinnor skulle vara intresserade. Det visade sig dock att kvinnor var mycket intresserade av att kunna ta sig runt snabbare än att gå, utan att behöva bli skjutsade, utan att äga en häst. Den inneboende frihetspotentialen kändes hotfull för många som hade en mer traditionell syn på kvinnans plats, men hur skulle detta formuleras utan att avslöja sitt bigotteri? Som om inte det var nog illa att kvinnor kunde ses fara runt utan eskort, fanns det en obehaglig sexuell konnotation till detta cyklande. Hur skulle det se ut, om en kvinna gränslade en sådan tingest? Hur skulle hennes fysionomi påverkas av att sitta på en sadel? Det var naturligtvis svårt att formulera oron i ordalag som inte avslöjade att sagesmannens egna tankar gick i sexuell riktning, men det löste sig på ett smidigt sätt. Någon var nämligen listig nog att uppfinna en ny diagnos – cykelansiktet! Det var en åkomma som kunde drabba den som cyklade och den förklarades med att cyklisten måste parera krängningar och bemästra balanserandet på två hjul medelst små justeringar av kroppens position. Detta har en uttröttande effekt på människokroppen som yttrar sig i ett för tidigt åldrande och förvridna ansiktsdrag. Det drabbade kvinnor i högre utsträckning på grund av deras svagare fysik och, framförallt, fick skadorna så mycket större konsekvenser i en kvinnas liv än om en man skulle drabbas av för tidigt åldrande och förvrängt utseende. Alltså: bäst att inte cykla, damer!

Jag behöver antagligen inte dra parallellerna till dagens debatt, de är närmast övertydliga. Vi betraktar potentiellt emanciperande teknik som samhällsomstörtande ifall den blir tillgänglig för obildade grupper och individer. Själva är vi naturligtvis mogna och ansvarsfulla nog, men vi håller oss för goda för att använda det på det okultiverade, närmast driftstyrda sätt som ungdomar och förment marginaliserade grupper gör. Till vår hjälp har vi alla dessa fantastiska diagnoser som formligen regnar över oss: popcornhjärna, digital demens, blått ljus, internetdepression

Jag tänkte släppa exemplen på olika mediepaniker nu. De formar dock en bakgrundsbild till allt annat jag kommer att skriva om och de ger oss ledtrådar till hur vi kan tolka dagens forskning om skärmar. Tänk till exempel om en majoritet hade agerat på de oroväckande forskningsresultaten om tågåkandet, då hade vi förmodligen inte haft järnvägstrafik idag. Eller om boken hade blivit bannlyst på grund av den inneboende förändringskraften, då hade vi gått miste om all den glädje och nytta som vi har av böcker idag. Ibland måste samhället och individen acceptera att förändring medför vissa försämringar. Vi byter bort vissa bra grejer därför att vi totalt sett får det bättre. Det gällde för järnvägen, det gällde för boken och det gäller för nätet. Och det synsättet bör vara vår ledstjärna när vi bombarderas med forskningsresultat om skärmar.

Eller jo, bara en till! Jag var själv med när miniräknaren skulle ersätta räknestickan i skolan. Jag gick i nian och skrattade gott åt domedagsprofeterna.

Från Miniräknaren i Gävle, ett försök med miniräknare i skolan.

Ni kommer att bli sämre på huvudräkning! Ni kommer inte att ha en lika bra mental bild av matematik! Och hur kommer det att gå när batterierna tar slut och ni är ute i skogen och snabbt måste göra en avancerad beräkning? Då hade ni nog önskat att ni haft en räknesticka att ta fram!

Ja, exakt så blev det. De hade rätt. Inte om skogsscenariet (maila mig om det hände dig) men om huvudräkning och matematisk reflektion. Det hade vi kunnat kompensera för om någon hade engagerat sig nog i den frågan. Istället blev det ett ställningskrig mellan bakåtsträvare och teknikoptimister. Idag är det utan tvekan så att fler är sämre på huvudräkning än folk var förr, precis som att många av oss är sämre på att stava rätt utan hjälpmedel. Så blir det, om hjälpmedlen är tillgängliga och en inte uppfinner sätt att kompensera. Det är dock acceptabla förluster. Jag vågar nog säga att ingen vettig människa idag ångrar att vi gav efter för miniräknaren eller rättstavningsfunktioner. Det har hjälpt fler än det har stjälpt (se där, ett ord som jag tvekade inför!) Vilket osökt för mig in på morgondagens ämne: mobiltelefoner i skolan. Det blir kul!

This entry was posted in Dagens kunskapslucka. Bookmark the permalink.