Daily Archives: 16 December 2019

Lucka 16: Barnvittnen

Den skola som säger att eleverna vill ha ett mobilförbud, har de också lyssnat på eleverna när det gäller omklädningsrum och duschar efter idrotten, skolmaten, schemaläggningen, lärare? Har de rutiner för att ta emot och agera på elevers tankar och önskemål i andra sammanhang? Om de har det, tycker jag att det är legitimt, nej hedervärt, att ta in elevers önskemål om mobilförbud.

Men eleverna tycker ju om mobilförbud, ska vi inte lyssna på dem? Jo, det tycker jag att vi ska och nu när barnkonventionen blir lag är det inte längre frivilligt, vi måste lyssna på barn. I artikel 12 står att vi ”ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.”, vilket är en rätt svag formulering eftersom den ger utrymme för två sätt att smita ifrån detta ansvar. Dels kan vi välja vilka frågor vi tycker att barn ska få ha åsikter om, eftersom det står ”alla frågor som rör barnet”. Vi måste alltså inte ta in barns åsikter om sådant som vi bedömer att barn inte berörs av. Dels kan vi hänvisa till att ”barnets ålder och mognad” gör det olämpligt att ta in deras åsikter i frågor som de inte begriper, t ex genom att hänvisa till utvecklingspsykologi, som tydligen är hetare än nånsin. Men om vi utgår ifrån att alla tolkar konventionen välvilligt, är det rimligt att elevernas åsikter om mobiler i klassrummet ska vägas in i besluten.

Det finns dock problem med att använda barn och unga i argumentation på det sätt som förbudsivrare ofta gör. Jag återvänder till Twenge en stund för att peka på ett av problemen. Hon skriver:

In my conversations with teens, I saw hopeful signs that kids themselves are beginning to link some of their troubles to their ever-present phone.

Det låter allvarligt, att tonåringarna själva har identifierat problem kopplade till sina mobiler. Tonåringarna hon har pratat med befinner sig dock i samma alarmistiska kontext som forskaren själv, så innan vi tar detta som övertygande bevisning måste vi utesluta att svaren är de som respondenten tror att de borde svara. Vi människor är, oavsett ålder, angelägna om att vara till lags och att vara någorlunda normala. Om frågorna ställs så att det är tydligt vilket som är rätt svar, alltså vilket som är socialt accepterat, är risken stor att fler respondenter svarar så, utan att det nödvändigtvis avspeglar deras egentliga situation. Det finns flera experiment som har visat det rätt tydligt, t ex har Norbert Schwarz gjort flera viktiga studier som visar på hur skalan påverkar svaret. En annan studie som frågade hur mycket tv informanterna tittade på. Beroende på vilken skala de använde, fick de väldigt olika svar, inte bara gällande mängden tv-tittande, utan även hur informanterna upplevde sitt tv-tittande. Grupp 1 fick lägre svarsalternativ än grupp 2 och kunde alltså bara välja mellan ett lägre antal timmar per dag, vilket resulterade i att de tycktes titta mindre på tv. Den gruppen uttryckte också mer missnöjda med relationen mellan sitt tv-tittande och andra fritidsaktiviteter. Grupp 2 som istället fick en högre skala och därigenom signalen att det är ok att titta så mycket på tv som de gör, angav ett högre antal timmars tv-tittande och uttryckte att de var rätt nöjda med sina prioriteringar. Som man frågar får man svar! På samma sätt behöver vi vara försiktiga när vi tolkar ett resultat från Statens Medieråd som fick stor spridning i media:

Nytt för i år är frågan om huruvida medieanvändning leder till att barnet inte gör vad det ska, som till exempel läxläsning och hushållsarbete. Här svarar både föräldrar och barn att så är fallet. I gruppen 17–18 år anser 46 procent, något fler än tidigare, att de ägnar för mycket tid åt mobilen.

Det kan vara så att detta stämmer bra, men det kan också vara en avspegling av hur frågan ställdes, eller en avspegling av det narrativ som råder kring mobiler. Ett narrativ som inleds med ”jag är absolut inte motståndare till ny teknik, tvärtom, men” och där mobiler ses som något i grunden ont, som behöver begränsas och kontrolleras.

Det andra problemet jag vill ta upp är att barn i princip bara tillfrågas när deras röster kan ge stöd åt vuxnas i förväg bestämda uppfattningar. Den skola som säger att eleverna vill ha ett mobilförbud, har de också lyssnat på eleverna när det gäller omklädningsrum och duschar efter idrotten, skolmaten, schemaläggningen, lärare? Har de rutiner för att ta emot och agera på elevers tankar och önskemål i andra sammanhang? Om de har det, tycker jag att det är legitimt, nej hedervärt, att ta in elevers önskemål om mobilförbud.

I annat fall, om detta är ett av de få tillfällen då elevers röster får höras, då liknar det mer medeltida barnvittnen än demokrati. Barnvittnen var en viktig del av häxprocesserna under 1600-talet. Barn ansågs vara trovärdigare vittnen än vuxna, genom att de inte hade förstörts av livet utan talade den oskyldigas sanning. På ett ytligt plan var det ett uttryck för samma barnsyn som i barnkonventionen, men under ytan handlar det mer om att utnyttja eleverna för en förutbestämd agenda. Att barnen vill något är nämligen ett av de argument som är svårast att säga emot. Paradoxalt, eftersom det absolut vanligaste är att barn inte har något att säga till om.