Nästa illustration av juvenism är selfies. Hur kunde det gå så många år innan vi kunde se att det går en rät linje från Frida Kahlo och Helene Schjerfbeck till dagens selfiekultur? Varför har vi inte pratat om selfies på samma sätt som vi pratar om självporträtt, som en genre med sina egna uttryck? Varför har vi inte pratat om flickors selfies i termer av att de arbetar med sin identitet och sina relationer? Varför är det självklart att Frida Kahlo arbetade med sin identitet men att selfiekulturen är en eftergift åt ytlighet, egocentrism, sexualisering och jakten på likes?

Observera att jag använder jag ett väldigt inkluderande ”vi” – du ska absolut inte känna dig inkluderad om du tillhör den minoritet som tänkte annorlunda. Det finns självklart tankar om att selfies är ett sätt att ta kontroll över sin egen självrepresentation och mycket annat klokt, men det hinns inte med här. Faktum kvarstår att i det offentliga samtalet har selfies diskuterats enbart som något negativt. Hur kan det vara så? Därför att flickor befinner sig i skärningspunkten mellan kön och ålder; de drog det kortaste strået när det gäller både könsmaktsordningen och åldersmaktsordningen och det betyder att deras intressen och erfarenheter är ointressanta. Det är ett rätt bra riktmärke för den som vill vinna poäng; allt som tjejer gillar är skräpkultur. Ta musik som exempel, där artister som har tjejer som sin stora fangrupp automatiskt räknas som lite lägre stående, ibland rent pinsamma, möjligen guilty pleasures, men de får aldrig en bilaga i kvällstidningarna bara för att de spelar i Sverige. Man kan säga att allt som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt är lite sämre. Det är improduktivt, smålöjligt och ibland även destruktivt för dem själva och för samhället.

Personligen blir jag tokig när folk ska smeta sina egna snuskiga tankar och värderingar på allt som tjejer blir intresserade av. Att en 9-åring skulle ha sexuella konnotationer till sina handlingar när hon sminkar sig och tar en smickrande selfie, är rätt långsökt. Det som ligger närmast till hands är väl att hon härmar olika uttryck som hon ser omkring sig; en vuxen kvinna som pratar om att hålla vikten varje gång hon kommer i närheten av nåt riktigt smaskigt, en reklampelare med underklädesreklam, en vuxen som säger åt henne att det är förbjudet att ha magtröjor eller hijab i skolan. Att kalla det för male gaze så snart en flicka eller kvinna experimenterar med olika uttryck är inget annat än förakt för hennes agens. I relation till nätet talas det om flickor i en osund mix av att vi till varje pris måste försvara dem och att vi till varje pris måste hindra dem från att göra saker. En kvinna kan helt enkelt aldrig vinna. Det kallas dubbelbestraffning och är en oerhört effektiv härskarteknik som vi skolar in flickor i redan från späd ålder.

Och så har vi det där med jakten på likes, eller bekräftelsebehovet som det ofta kallas. Retoriken kring detta behov är så intressant! För det första räknas det som ett fult behov som helst inte ska fyllas och absolut inte uppvisas. Sömnbehov t ex är inte det minsta laddat. Inte ens behovet av sex eller att gå på toa är lika tabubelagt som bekräftelsebehovet. Ändå finns det där hos oss alla och det kräver att fyllas lika mycket som alla våra andra behov.

För det andra (och här vill jag ha allas uppmärksamhet, även nymoralisternas): om vi nu har identifierat ett problem när det kommer till hur dagens ungdom uppfyller sitt bekräftelsebehov och vi finner detta förkastligt, borde vi inte satsa på att fylla det på annat sätt? Borde vi inte hylla, berömma, gulla med, curla sönder dem så att de inte känner sig så behövande att de vänder sig till sociala medier? Istället för att gnälla på hur dagens unga väljer att leva sina liv?

Jag bestämde mig tidigt för att ställa mig på flickornas sida. Jag började träna på att ta selfies, först för att förstå genren, och då upptäckte jag hur svårt det är. Sen kom jag på att det var ett sätt att stå upp för genren, att avdramatisera, legitimera, eller vad som helst som kan få någon att tänka på selfies med respekt. Ganska snart insåg jag att det var nyttigt för mig att ta selfies. Såklart! Alla mår bra av att arbeta med sin identitet och sina relationer, att dokumentera och reflektera över sitt liv och sitt mående. Det är ingen större skillnad om en är ung eller gammal.

Av alla dessa anledningar tycker jag att det är viktigt att ta och publicera många selfies. Fina, fula, roliga, sorgliga, genomarbetade, slarviga, parodiska och seriöst menade som en del av ens personliga identitets- och relationsarbete. Dels för att träna sig i att tänka på och om sig själv, dels som ett ställningstagande FÖR unga tjejer och deras kulturval och MOT patriarkala strukturer som förminskar allt som tjejer är först med. Vem är med mig? Lägg upp en selfie och tagga mig eller #dagenskunskapslucka så skapar vi en selfiestorm!