“Få se nu, känner jag nån som är äldre?”

Heja Livets banner från Facebookgruppen.

Har ni hört talas om Heja Livet? Om du identifierar dig som kvinna är chansen stor att du redan är medlem eller följare. Det startade som en grupp på Facebook och är idag ett framgångsrikt företag, en trygg och stöttande mötesplats för kvinnor och en unik plattform för det som är Heja Livets motto: Creating Womanhood. Jag skulle kunna skriva mycket om varför Carro Levy och Emely Crona Stenberg är sådana viktiga aktörer och hur genial deras idé är, men det får bli någon annan gång. Hur som helst fick de jämställdhetspriset på Årets nätängel, samma gala där jag fick pris. Efteråt hörde de av sig och undrade om jag kunde skriva några rader om att bli äldre, eftersom det var ett ämne som många efterfrågade. Så jag fick tänka igenom hur det är att åldras, något jag verkligen inte gör till vardags. Det blev till slut en text som publicerats hos Heja Livet! och som ni nu får läsa här:

När Heja Livet frågade mig om jag kunde skriva en text om hur det är att åldras, tänkte jag ”hm, få se nu, känner jag nån som är äldre?” Nej, så tänkte jag inte, men jag hade kunnat göra det, för jag har rätt dålig koll på det där med ålder. Inte så att jag inte vet hur gammal jag är, det handlar mer om en blindhet för hur jag uppfattas av andra. Kanske finns det en medicinsk term för att ha en förvrängd bild av sig själv, vad vet jag. Men nu när Heja Livet frågade, fick jag ändå chansen att ägna några tankar åt min ålder.

Jag fyller 60 i sommar. Jag måste låta det sjunka in ett tag. 60 år! En 60-åring är ju en gammal tant med begynnande krämpor. En varm och rund mormor och farmor som kallar sina barnbarn för ”livets efterrätt”. Men vad ska jag säga om mina barnbarn, jag som inte ens har beställt in huvudrätten ännu? För inuti mig tittar samma kvinna ut genom mina ögon som när jag var 18. Jag är antagligen inte lika kantig och svår som jag var när jag var 18, men i övrigt är det ingen skillnad. Jag har inte blivit cynisk och jag har inte blivit bitter och det är nog de enda grejer jag oroade mig för när jag var yngre. Ska jag bli sån där? tänkte jag. Men det visade sig vara valfritt.

Det finns egentligen bara två sätt att tänka om sitt eget åldrande. Det ena är att förskräckas över hur gammal en har blivit och kämpa mot de fysiska yttringarna, det andra är att tänka att varje år som en får fira födelsedag betyder att en har fått vara kvar på jorden ett tag till, med allt underbart som det medför. Tänk så härligt att fylla år! Att ha sin alldeles egna dag, en dag som firar ens liv, inte ens prestationer eller andra framgångsmarkörer, ja förutom framgångsfaktorn att inte ha dött sedan sist.

Att åldras innebär rent statistiskt att jag får mindre tid kvar på jorden, men sanningen är att livet inte bryr sig särskilt mycket om statistik. Vi kan inte komma dragandes med demografiska kurvor för att komma undan sjukdomar eller olyckor. Så jag ser inte antalet år som ett hot mot mitt liv.

Tvärtom, ser jag många fördelar med åldrandet. Det är inte dumt att ha lång erfarenhet av sitt yrke och av livet. Jag har till exempel helt slutat känna mig otillräcklig rent kunskapsmässigt, därför att jag vet att ingen kan kunna allt ändå. Det går alldeles utmärkt att kolla med nån annan som kan. Jag låter mig inte längre tryckas ner av illvilliga människor. Idag kan jag säga ifrån eller ignorera dem, för jag ser det inte längre som ett misslyckande om andra tycker illa om mig. Varför gjorde jag ens det förut? Kanske för att jag trodde att det var viktigt att vara omtyckt av varenda människa på jorden. Så många onödiga timmar av mitt liv har gått åt till att försöka vara en present till omvärlden! Inte en enda minut till! Jag erkänner inte längre stereotyperna för en kvinna i min ålder, vilket betyder att jag har lämnat konkurrensen och sneglandet bakom mig och valt samarbetets betydligt mer konstruktiva affärsmodell.

Antagligen finns det negativa sidor av åldrandet också men det får ni fråga pessimisterna om, för jag kommer helt ärligt inte på en enda sak.