Anders Hansens sommarprat

Hur dum tror han att lyssnaren är?!?!

Redan i somras när sommarpratet sändes var det många som tipsade mig om det. “Lyssna, det var inte så illa som jag trodde”. Så jag satte på mig lurarna och gick min sedvanliga runda längs älven och lyssnade, glatt överraskad till en början (se disclaimers nedan), sen alltmer irriterad. Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu. Varsågoda! Överjäst dekonstruktion av ett sommarprat.

Först vill jag lägga in två disclaimers.

1. Jag tycker att Anders Hansen har gjort en himla massa bra. Vi föreläste faktiskt på samma TedX Umeå och det var första gången jag hörde honom prata om det här med antal steg. Jag var redan då inbiten stegräknare och gillade verkligen hans retorik. Men när Hansen plötsligt, utan förvarning och utan förkunskaper, började prata om skärmar, då blev jag lite fundersam. Han skrev nämligen helt okritiskt in sig i berättelsen om det mörka nätet (ni vet, exakt det som jag lägger alldeles för mycket tid på att debunka). Sedan dess har han fått ännu större inflytande och framstår för många som kunnig på området och det gör det hela ännu värre. Jag har träffat professorer som arbetar med frågor om barns utbildning som har svalt allt Hansen säger! Nu påstår jag inte att det här är bara Hansens ansvar. Det står honom fritt att slarvläsa lite medierapportering och skriva böcker om det för att tjäna sitt levebröd. Det är dock inte ok att seriösa förlag ger ut dessa böcker, att SVT gör en hel programserie eller att media rapporterar det han säger utan någon som helst fackgranskning. Att vi som individer köper snake oil är väl en sak, men att professionella inte gör sitt jobb är en helt annan. Jag tycker också, apropå ovan nämnda professorer, att alla som hör så förenklade resonemang och till synes snabba lösningar borde fråga sig om det verkligen inte är mer komplext än så.

2. När jag lyssnade till programmet slog det mig att Anders Hansen och jag har nästan exakt samma musiksmak. Det gör att jag tror att han är trevlig att umgås med.

Första halvan av sommarpratet handlade om det Hansen gjorde sig känd för från början, fysisk aktivitet, så det tyckte jag var intressant. Nu kan det i och för sig bero på att jag inte har några fackkunskaper på det området, vilket också är skälet till att jag inte avhandlar det. 36 minuter in i programmet börjar det dock handla om sociala medier. Hansen berättar att Facebooks framgångssaga bygger på att de ”vet exakt hur de ska aktivera hjärnans belöningscentrum”. Ja, det kan man formulera det, om man vill få aktörer att framstå som lite suspekta. Egentligen pratar han om något som vi har tvingats att förhålla oss till sedan länge, nämligen att det finns goda kunskaper i många branscher om hur man bäst utnyttjar våra mänskliga svagheter för att maximera vinsten. Vi kan tycka illa om det men att låtsas som att det är unikt för Facebook är bara ägnat att framställa det nya och okända som hemskare än sånt som vi känner till. Om Hansen är seriöst chockad över detta, vänta tills han får höra talas om subliminal teknik eller hur butiker arbetar med placering av varor för att vi ska luras att köpa mer! Det hade varit ärligare att referera till Facebooks utan tvekan höga kompetens gällande våra beteenden i termer av reklamknep i största allmänhet, men då hade de inte framstått som värre än dagligvaruhandeln eller resebranschen. Han kollrar också bort lyssnaren genom att han först berättar om hur ”tusentals ingenjörer har arbetat fram metoder att fånga vår uppmärksamhet”, men så vips pratar han om att ”vi lägger mer och mer tid på våra telefoner”. Såg ni glidningen där? Han lägger upp det som om sociala medieappar och telefonen är samma sak. Det kan finnas de som bara använder sina telefoner till kommersiella sociala medier men det finns inget som tyder på att det skulle vara särskilt många som inte också betalar räkningar, sköter sina vänskaps- och släktband, jobbar, pluggar, kollar upp saker, osv. Han använder helt enkelt terminologi på ett vilseledande sätt, så att det ska passa hans narrativ.

Vidare menar Hansen att sociala medier blir ”bättre för varje dag på att aktivera hjärnans belöningssystem så vi använder dem mer och mer och därmed lägger mindre tid på annat”. Det är, enligt honom, kärnan till hur vårt mående påverkas av den digitala världen: den tar tid från oss så vi inte hinner vara i den riktiga världen. Att kalla det invanda för ”den riktiga världen” är ett klassiskt knep som går ut på att få oss att associera till motsatserna riktig/falsk. Jag kallar det ”Men ändå!” i min bok och Dagens kunskapslucka. Han behöver inte säga rent ut att det han kallar den digitala världen är falskt, det jobbet gör våra hjärnor åt honom. Skulle han istället varit ärlig hade han berättat att det inte handlar om två världar som utesluter varandra. Tvärtom är vi människor som regel väldigt bra på att växla mellan aktiviteter, kanske bättre än nånsin just pga all skärmanvändning. Vi kan använda en skärm medan vi går, vi kan använda en skärm för att umgås, för att lära oss saker, osv. Det ena utesluter inte det andra, alltså är det oärligt att låtsas som om de två är motsatta. Han använder också begrepp som ”parallella digitala liv” (42.40) vilket antyder att det som görs digitalt inte ingår i livet. Men gud, vad skulle det då vara? Det gör mig galen att han inte ställs till svars för sånt här!

Efter 42 minuter säger Hansen att han hoppas att ”de som avfärdar farhågorna med att det bara är olyckskorparnas reflexmässiga gnäll” kommer att få rätt. Nej, det hoppas han inte alls, för om han verkligen hoppades det skulle han ha läst in sig på området och sett att mycket av det han säger är en blåkopia på det reflexmässiga gnäll som uppstår vid introduktionen av varje ny teknik. Nu får ändå hans sommarprat mig att misstänka att han faktiskt har läst en del, eftersom han nämner både videopaniken och tågpaniken. Han använder dock inte exemplen så som respektive forskare menade, alltså för att se ett mönster och kunna dra lärdomar för att inte göra samma misstag generation efter generation. Istället tar han upp tidigare paniker för att avfärda idén om att det skulle föreligga någon likhet. Han säger att ”tekniken kan ta upp hela våra liv” medan ingen satt framför videon i 6 timmar om dagen eller åkte tåg hälften av all vaken tid. (Nej men kolla, där återvänder han till de falska motsättningarna!) Faktum är att exakt så där har det låtit vid varje teknikintroduktion:  Ska ungdomen inte göra annat än läsa/lyssna på LP-skivor/spela rollspel? Vi måste ständigt påminna oss om att det nya, det som Hansen kallar för ”tekniken” är inte en grej. Det är en enorm mängd olika saker, antagligen så många olika saker att det är omöjligt för var och en av oss att föreställa oss allt. Det betyder att vi måste vara ödmjuka inför andras användning och utgå ifrån att vi inte vet allt om allas användning.

Vilket osökt för mig in på det jag kallar för ”Det vet man ju själv…” i min bok (och i Dagens kunskapslucka). Hansen pratar nämligen uteslutande utifrån ett priviligierat normperspektiv. ”Jag tror att de flesta har upplevt…” säger han. I hans beskrivningar ryms bara vuxna människor med rimligt mående, fysiska vänner, folk som har jobb och fritidsintressen som de kan stå för inför okända. Här finns inga sjuka, folkskygga, traumatiserade, diagnosticerade, marginaliserade, inåtvända som lägger flera dagar på en teckning eller andra med behov som sticker ut från det liv som ligger till grund för hans resonemang. När han säger att det går att beställa mat via datorn och slippa gå utanför dörren, säger han det som om det vore ett steg bakåt för civilisationen. Och det kan det också vara, för vissa. Det finns de som skulle behöva ha ett fysiskt ärende varje dag för att komma ut och röra på sig, andas frisk luft och träffa lite folk, men det gäller inte alla. För några av oss är tvärtom hemkörning av mat, vin och kläder det bästa som hänt. Kanske rent av skillnaden mellan att må bra och inte, eftersom det inte tvingar iväg den som faktiskt inte orkar. Hansen talar nämligen bara till alla de som har mått bra av lite tough love, de som behövde nån som ryckte dem i nackhåret och tvingade ut dem i hockeyrinken, de som en dag kommer att tacka sina förtryckare för att de tvingade dem att plugga, de som lyckades. Det är ok, det är bra, för den som det funkar för. För den som istället får ångest och tänker att livet inte är till för mig är den här typen av normtänkande destruktivt, ibland även livshotande.

Så när Hansen säger att ”Vi håller på att skapa möjligheten att frånkoppla oss från vår fysiska verklighet, men bara för att det är tekniskt möjligt betyder inte att vi är utvecklade för det eller att det är en bra idé” pratar han utifrån sig själv. Han kan omöjligt ha på fötterna när det gäller all skärmanvändning. Samma sak när han säger att vi bygger bort ”riktiga möten” (55.10) som om det vore riktigare och viktigare att ses i köttet. För honom känns det antagligen så, kanske även för de flesta andra, men det är inte så för alla. Om det ska anses finare att ses i rummet än på andra sätt kommer vi bara att förstärka normtänkandet, som vanligt på bekostnad av den som befinner sig utanför normen.

Om den nya normen kommer vara ”skärmfritt så ofta som möjligt”, då kommer det att finnas en hel del förlorare. De av oss som vunnit på digitaliseringen, som har fått bättre livsvillkor tack vare sociala medier, som äntligen har hittat likatänkande, som har fått sitt livs första vänner tack vare ett spel, som inte alltid orkar baxa sin rullstol upp längs vingliga ramper, ja ni förstår. Vars och ens fantasi räcker inte till för att föreställa oss alla vinster som digitaliseringen fört med sig och det betyder att vi måste lära oss att hålla tyst. Vi har inte rätt att moralisera över olika sätt att lösa livet på. Vi kan utan tvekan behöva se över vår egen användning om det finns tecken på att den inte är rakt igenom sund. Det kanske också är så att vi behöver lägga oss i hur våra närmaste använder skärmar. Observera att jag säger kanske. Så snart vi får en sån tanke i huvudet är det av yttersta vikt att vi vänder och vrider på tanken innan vi agerar på den. Har jag förstått hur det ligger till? Kan det finnas andra sätt att se på det? Är jag priviligierad i relation till detta, så att jag inte har samma behov som hen har? Kan jag ställa frågor utan att låta dömande?

En av grundstenarna i Hansens resonemang är att evolutionen har format oss och att de individer som klarade sig var de som var oroliga av sig. Han säger att ”både du och jag är ättlingar till överlevare”, sådana som anade faror lite överallt och visste när det var dags att dra sig undan. Det använder han som förklaring till att människan har tendenser till nedstämdhet och depression, men menar att vi kan göra nåt åt det; man kan få hjälp mot sitt dåliga mående. I nästa andetag säger han att vi mår så dåligt idag därför att ”vi berövas sånt som tidigare hjälpt oss överleva och som därför är djupt rotade behov i oss: sömn, rörelse och andra människor” (54.00). Få se nu, evolutionen har gjort oss benägna för depression, vilket vi med olika metoder kan hantera idag, bara folk söker hjälp. Vi kan dock inte hantera skärmanvändning, pga ovan nämnda evolutionärt viktiga egenskaper. När han kom så här långt (jag stod och strök tvätt för att kunna koncentrera mig) ropade jag högt: ”Men du kan ju för fan inte använda samma argument fast åt olika håll!” Ja, jag skrek det högt till min telefon, ensam i tvättstugan. Ni är fria att kalla mig galen och haverist, det är det fler som har gjort och jag är fortfarande vän med dem.

40 minuter in dyker det upp en disclaimer när han säger att ”Visst kan sociala medier hjälpa, men faktum kvarstår att vi aldrig känt oss så isolerade”. Disclaimers återkommer hela tiden: ”Det är alltså inte telefonen i sig…” eller ” Våra mobiler är naturligtvis fantastiska, men…”. Jag vet för övrigt inte om det går att mäta hur isolerade folk har känt sig genom historien, så jag skulle inte våga uttala mig om det. Anders Hansen vet i alla fall.

När han säger att ”Våra sociala drifter är inte anpassade för elektroniska meddelanden” blir det närmast komiskt. Nej, såklart inte! Om du skulle kunna ge en platta till en grottmänniska skulle hen inte förstå ett smack. Inte heller om du skulle ge hen en bok. Eller elektriska prylar, eller nallebjörnar, eller nagellack. Hansens huvudpoäng är att vår hjärna är densamma som när vi levde i grottor. Det kan vara hur sant som helst utan att ha någon som helst bäring på det han pratar om. Faktum är att vi har lärt oss att hantera många saker under de här 0,1 procenten av människans tid på jorden, se ovan några exempel ovan. Han nämner också extralingvistiska signaler, kroppsspråk och minspel, som en viktig del av samtal. Det har han också rätt i men han har inte rätt när han säger att elektroniska meddelanden (notera terminologin igen!) inte har sådana. Det är helt enkelt bullshit och han säger så för att han tror det, han har glömt att läsa på.

Sen blir det tack och lov lite skrattfest igen när han säger att ”Inget programvaruföretag kommer att skapa smarta appar som får dig att promenera istället för att ta elscooter”. Det här illustrerar det faktum att den som inte ens äger en smartphone kanske skulle hålla tyst om sånt som alla smartphoneanvändare vet att det redan finns, sedan många år.

Nu orkar jag inte lägga en sekund till på detta trams. Om du har läst ända hit är du värd ett stort tack. Tack! <3