Det vet man ju själv hur det är

Många känner sig kallade att ha en åsikt om det läge som har uppstått. Sverige är ett land med 10 miljoner epidemiologer, som Stormens utveckling uttryckte det. Det är också många som känner sig kallade att ge andra goda råd. Det är såklart fint, men det många missar är att alla inte är som de själva. När jag lyssnar på poddar, läser tidningsartiklar och blogginlägg på temat Så klarar du krisen är det en sak som slår mig: förvånansvärt många av de som känner sig kallade utgår från sin egen situation och tycks inte ha en aning om att folk är lite mer olika än så. Det finns många olika sätt att vara människa och många olika sätt att hantera en kris. T ex är det många av oss som inte alls hamnar i kris bara för att vi tvingas vara hemma mycket. Tvärtom ökar det psykiska välbefinnandet hos många när det inte längre finns dagliga krav på att umgås med andra, tvångsfika på jobbet, gå ut på krogen, gå på middagar, bjuda hem folk, osv. Det finns också många av oss som tycker att isoleringen är svår att hantera, som känner sig ensamma och behöver prata med andra för att inte bli tokiga, men som inte behöver det minsta lilla råd om hur det ska göras eftersom de redan är digitaliserade ut i fingerspetsarna.

Jag tänkte ta ett exempel och det är verkligen bara ett exempel. Det finns många som gör likadant och jag vill egentligen inte peka ut någon bara för att de har svårt att tänka utanför sin egen grupptillhörighet. Det är mer fenomenet jag är ute efter, då jag ser det så ofta inom mitt forskningsfält. T ex har jag skrivit om det under rubriken Det vet man ju själv…

Exemplet jag vill använda är från en av mina favoritpoddar, Choiceology. Suveräna programledaren Katy Milkman ville som alla andra göra ett coronaavsnitt och hon siktade in sig på Coping Amid the Crisis. Som vanligt hade Dr Milkman kontaktat en forskare med relevant kunskap, i det här fallet psykologen Laurie Santos. Trots att hela podcasten bygger på att vetenskap är viktigt och gästen är forskare sitter de och säger saker som ”vi trodde väl aldrig att vi skulle delta i en yogaklass i vårt eget hem, via telefonen!”. Och det stämmer antagligen att varken Dr Milkman eller Dr Santos har gjort det men det hade inte krävts en särskilt stor ansträngning att ta reda på att det finns de som redan gör det och som även berättar om varför de gör det. Det hade inte heller varit så svårt att använda ett mer inkluderande språkbruk, som jag försökte göra i stycket ovan. Genom att säga ”några av oss tycker att det här är konstigt” hellre än ”vi tycker att det här är konstigt” eller ”de av oss som är yngre” snarare än ”de yngre” markerar en att det finns många olika sätt att vara och att vi ändå är ett vi. Samtidigt som alla slipper bli inkluderade i ett vi som vi ändå inte känner igen.

Några av oss tycker att det är mycket irriterande. Inte alla, men några av oss.