Skärpning!

Jag har fått frågor om en varning som går ut till föräldrar.

Kort sammanfattning av texten om du inte orkar läsa hela: Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Att göra istället för att sprida kedjebrev

  • Fråga barn på ett lugnt och sansat sätt. Förutsätt inte att barnet är förövare eller offer eller ens att något hemskt har hänt, säg bara att du har hört en sak och vill veta mer.
  • Söka information. Det bästa är om barn och vuxna kan göra detektivarbetet tillsammans. Dels visar du att det är så man gör, man kollar upp saker innan man skenar iväg, dels kommer ni att ha nytta av varandras kunskaper när ni söker.
  • Lyssna på barn, inte media. Media kommer att förmedla det obehagliga, medan barn inte har samma behov av att skruva till verkligheten. Passa på att prata om viktiga saker som manipulation, dolda syften, sexism och andra centrala frågor, naturligtvis utifrån barnens ålder och förståelse.

Du bidrar till ett narrativ

Just det här kedjebrevet har så många lager som gör det extra obehagligt, bland annat att det passar in i ett narrativ som har fått fäste i delar av samhället, nämligen det om pojkar som potentiella sexuella förövare och flickor som deras potentiella offer. Att det har blivit så beror naturligtvis på den backlash mot jämställdheten som vi kan se, inte minst efter #metoo. Jag tror att vi ska vara oerhört försiktiga innan vi gör oss till megafoner eller nyttiga idioter för den typen av agenda. Många gånger är agendan dold bakom en helt rimlig åsikt, så det kan vara svårt att känna sig kritisk. Om du inte vill bidra till berättelsen bör du dock vara väldigt noga med att ta reda på vem som ligger bakom innan du delar. T ex kan den helt rimliga åsikten vara att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, något som alla vettiga människor skriver under på. Bakom den alldeles självklara tanken ställer sig dock även reaktionära aktörer, som mormonkyrkan, men de gör det som en separat aktion så att fler än bara deras medlemmar ska vilja ställa sig bakom. Att sedan i princip alla står bakom önskan att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, det bekymrar inte de personer och organisationer som driver frågan.

Några saker som måste bli bättre

  • Kedjebrev ska inte skickas vidare. Det finns bara ett sätt att få stopp på sådana och det är att inte skicka dem vidare. Bidra inte till något som i bästa fall är ett skämt och i sämsta fall skrämmer i onödan.
  • Vuxna måste sluta göra barn oroliga. Det är en sak att vuxna diskuterar inbördes för att reda ut om något behöver göras, men när du delar i sociala medier eller gör massutskick till vårdnadshavare, då måste du tänka på vad du skriver. Tumregeln är att det du lägger ut på nätet kan läsas av vem som helst. Innan du lägger ut något måste du alltså fundera ett extra varv på om du skulle vilja att ett barn läser ditt inlägg.
  • Vuxna måste bli bättre förebilder när det kommer till nätanvändning. Det kommer att bli en avgörande fråga de kommande åren, att döma av hur sociala medier ser ut. Vi måste skärpa oss! Nu. Hur ska barn lära sig att kritiskt granska uttalanden om inte vuxna gör det? När är det tänkt att barn ska lära sig att inte dela saker utan att ha kollat upp dem först om vuxna går igång på det här sättet? Vem ska lära barn att tolka andras uttalanden välvilligt och inte sprida hat på nätet när vuxna är så snara att döma och vara elaka? Hur ska barn lära sig var gränsen går mellan att stå upp för sina egna och andras rättigheter när vuxna så offentligt utnyttjar sina privilegier för att förminska andra? Och det sjukaste av allt, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva säga: vem ska lära barn att inte dela olämpligt innehåll som t ex explicita skildringar av sexuellt våld om inte vuxna förstår var den gränsen går?

Sammanfattningsvis

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Här kan du läsa mina texter om andra varningar som cirkulerat.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag förstår att man kan rusa åstad. När det kommer till barn är alla sunda vuxna ständigt oroliga för att de ska råka ut för något. Man måste dock lägga band på sig, eftersom det inte hjälper barn att vuxna agerar i panik. Det finns risker med att skrämma och varna. Barn har rätt till en trygg uppväxt där de kan känna tillit till livet och åtminstone tro att de vuxna har koll på läget. Barn får inte en sådan uppväxt om vi högt och ljudligt förmedlar varje känsla av oro. Ibland får man låtsas vara lugn tills man vet hur saker ligger till.

Fler texter om larmet

Sara Meidell i Västerbottenskuriren: TikTok-larmet ger bilden av en vuxenvärld som kapitulerat

Jack Werner på Källkritikbyrån: Ryktet om “tafsardagen” dumförklarar både dig och ditt barn

Moa Berglöf i Sydsvenskan: Tafsardagen. Stackars pojkar.

Vill du inte heller att barn ska utsättas för porr?

Bra, då är vi två. Nej, förresten, vi är antagligen miljarder som delar den hållningen till livet. Det är bara det att de flesta inte känner att de måste basunera ut det eftersom det är så självklart. Lite som att man inte går omkring med en t-shirt där det står att man inte tänker mörda nån. Vi har knappt hunnit nå ut med info om att vi erbjuder ett gratis panelsamtal om porrfilter förrän kritiken kommer.

Vi som ska sitta i panelen är inte där för att vi är för porr, vi är där för att vi har kunskap om porr och porrfilter och vill dela med oss av dem. För egen del är jag varken för eller emot porr, jag har inte ens en åsikt om fenomenet som sådant. Jag är självklart emot övergrepp, vidriga arbetsförhållanden, social och ekonomisk utsatthet, folk som utnyttjar den som lever i social och ekonomisk utsatthet, våldtäkt, våldtäkt mot barn, mord, dråp, mordbrand, psykisk och fysisk misshandel, knarkkarteller, skattesmitare, partnervåld, barnmisshandel och oärlig retorik. Men jag vet inte ens hur man definierar porr, för det är inte en sak jag har ägnat en tanke. Det jag har att säga handlar om idén att man skulle kunna filtrera bort det man inte vill att barn ska komma åt och där säger jag det all forskning visar: det går dessvärre inte.

Ändå förutsätter flera av de som förespråkar porrfilter att vi som säger att de inte fungerar vill att barn ska utsättas för porr. Se t ex nedanstående kommentar från Instagram. Den är naturligtvis huvudlös men inte helt ovanlig. Retoriken kommer ifrån Porrfri barndom. De har hela tiden haft en väldigt professionell påverkanskampanj som gått ut på att för det första smutskasta alla som har mage att ifrågasätta deras krav.

Det här är ett så oärligt sätt att diskutera så jag vet inte ens var jag ska börja. Det finns inte en chans att personen i fråga på riktigt tror att någon vill att barn ska se på porr, men det är ett smart retoriskt drag att låtsas som att hen tror det.

Ett annat tydligt drag är att de har upprepat vissa saker så ofta att de till slut uppfattas som sanningar, jfr hur t ex Trump arbetade. Det oroar mig att en såpass liten och marginell grupp som inspireras av konservativa krafter i USA har fått såpass stort inflytande på den svenska politiken. Deras mantran ekar hos såväl politiker som enskilda, se t ex detta från samma kommentarsfält som ovan. Att porrfilter skulle bli bättre med tiden är tydligen en sanning numera, åtminstone i vissa kretsar.

Nej tyvärr. Hur långt vi än kommer rent tekniskt kommer porrfilter aldrig att fungera. Och det hänger ihop med att vi inte kan definiera “porr”. Det går inte ens att definiera “människa” så pass noga att en AI förstår det fullt ut, i alla ordets meningar.

Läs fler inlägg om porrfilter:

Filter blir inte en bättre idé för att man upprepar kravet

Okunnigt och skadligt att förespråka porrfilter

Q&A om porrfilter och varför Porrfri barndom tänker fel

Gratis seminarium om porrfilter 6 maj 2021

Skräckföreläsningar om pornografi är inget nytt påfund. Det är en av de saker vi kommer att prata om under seminariet. Anmäl dig här.

Ett knapptryck bort finns en föreläsning om porr
– gratis seminarium om unga, porr och nätet

Just nu ges det ut en rad moraliserande och faktaförvanskande böcker om pornografi och bara ett knapptryck bort kan vi komma åt föreläsningar vars syfte är att skrämma vuxna och skapa opinion för porrfilter, utan något som helst stöd i forskning.

I detta seminarium har vi samlat forskare och praktiker för att samtala om de här frågorna. Paneldeltagarna har olika ingångar i frågan men har alla det gemensamt att de vill motarbeta alarmism. Vårt syfte är att med stöd av forskning och beprövad erfarenhet ge tankeverktyg för att utveckla fungerande och långsiktiga strategier för ungas sexuella och reproduktiva hälsa.

Torsdag 6 maj 2021 kl.14:00 –15:30

Seminariet är gratis och online, du behöver bara anmäla dig här. Anmälda får en länk några dagar innan.

I panelen:
Eli Linderholm, legitimerad psykolog som jobbar primärt med trauma
Elza Dunkels, forskar om barn och internet
Paula Dahlberg, feministisk debattör och föreläsare med erfarenhet av prostitution och porr
Siri Lindqvist, leg. barnmorska och sexolog, arbetar på ungdomsmottagning
Fler namn tillkommer.

Moderator:
Helena Meyer, föreläsare och tidigare sakkunnig i frågor om ungas nätsäkerhet på Fryshuset och Friends.

Mer info finns på Feministiska salongens Facebooksida. Arrangeras i samarbete med NBV Norr.

Filter blir inte en bättre idé för att man upprepar kravet

Pearson Scott Foresman, Public domain, via Wikimedia Commons

De politiker som krävde porrfilter fick ge en replik på vår replik, som jag berättade om tidigare. Jag kommer inte att försöka få in någon svar men jag kan inte riktigt släppa deras ohederlighet så jag skriver några rader här istället.

Deras text har fått rubriken Porrfiltren blir hela tiden bättre – ge upp ert motstånd, vilket inte behöver vara deras egen formulering, så jag förbigår den helt, även om den sammanfattar deras argument rätt bra. De säger i princip: lägg av nu, vi vet bäst. Inget mer. De bemöter inte våra argument över huvud taget, utan staplar floskler på varandra. Här är några exempel. Citat från deras text och min kommentar under varje citat.

… webbfilter är ett ”reason to speak”…

Det står så, med citattecken och allt! Vem de citerar är okänt och vad det ska betyda likaså. För dessa politiker räcker det alltså att påstå något och sen är det så?

Vi instämmer i vikten av kunskapsbaserade, reflekterande och icke-skambeläggande samtal i sexualundervisningen. Det är något vi arbetar för politiskt och vi gläds över regeringens beslut nyligen, där bland annat porrkritik och samtycke förs in i skolans sexualundervisning.

Ja, förutom då att “porrkritik” inte nämns i pressmeddelandet. Men ni kanske har information som inte har publicerats? För jag hoppas verkligen inte att ni likställer “Eleverna ska även ges möjlighet att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till hur relationer och sexualitet framställs i olika medier och sammanhang, bland annat i pornografi” med “porrkritik”, för isåfall blir jag mörkrädd på riktigt.

Filtren blir hela tiden bättre och de är här för att stanna. 

Källa på det, tack! (Kuriosa: Lite senare i samma stycke ger de textens enda referens; Porrfri barndom, som definitivt inte är några experter, varken vad gäller filter eller unga och pornografi, utan mer kan liknas vid nån typ av moraliska entreprenörer.) Jag menar inte att en debattext måste ha referenser, men påståenden som går emot all forskning borde ha en rudimentär källhänvisning.

Även om Dunkels säger att vi har ”bristande digital kompetens” samt är ”teknikoptimister” är det väl magstarkt att hävda detsamma om de 200 kommuner som använder webbfilter…

Ja, jag säger det därför att ert agerande är själva definitionen på bristande digital kompetens, dvs ni saknar kunskaper om teknikens möjligheter och begränsningar samt sociala och pedagogiska aspekter av teknikanvändning. Teknikoptimism är att överskatta teknikens möjligheter och sätta alltför stor tilltro till att t ex mänskliga och pedagogiska problem kan lösas med hjälp av teknik. Era krav ganska exakt.

Däremot tror jag inte att de 200 kommunerna lider av samma åkomma, där handlar det nog mer om att det är svårt att stå emot trycket från skickliga lobbyister som vet hur man engagerar vårdnadshavare att gå ens ärenden. Beslutsfattare i skolor och kommuner är redan hårt trängda tidsmässigt och ekonomiskt och det utnyttjas skamlöst av lobbyister.

Det vore betydligt mer konstruktivt om de engagerade sig i att säkerställa att de filterlösningar som nu kommer, blir så bra och träffsäkra som möjligt. För våra barn och ungdomars bästa.

Fast det är inte vårt ansvar att uppfylla era fantasier. Som vi skrev i vår replik: det ni kräver existerar inte. Det är en fantasiprodukt. Jag förstår hur den fantasin har uppstått och jag skulle ställa mig i första ledet tillsammans med er om det verkligen existerade ett enkelt sätt att skydda barn och unga från all skit som finns på och utanför nätet. Det vore underbart! Men nu är det så att det inte finns någon sådan lösning, lika lite som det finns drakar och enhörningar och jag är ledsen att behöva vara den som berättar detta för er.

Eller nej, det är jag inte förresten. Jag är inte ett dugg ledsen att vara den som kritiserar er. Jag tycker att ni är oansvariga, både genom att ni driver frågan om filter, genom att ni svarar på våra argument med goddag yxskaft och att ni plockar ut mig och nämner mig vid namn. Det är oförskämt mot mina medförfattare, som är de som har kunskaper i det som borde vara sakfrågan: barns och ungas relationer till sex och porr. Jag har bara bidragit med kunskap om det som borde ha avfärdats för länge sedan: idén om att det skulle gå att filtrera bort oönskat innehåll och samtidigt skydda barn och unga och deras rättigheter.

Men det är också så att ni genom att plocka ut just mig och nämna mig vid namn upprepade gånger pekar ut mig som fienden i en redan mycket infekterad debatt. Genom denna lilla manöver utsätter mig för hatsvansen. Jag tror inte att ni menar att göra det, jag tror helt enkelt inte att ni är insatta i frågan tillräckligt mycket. Vilket inte gör det ett dugg bättre.

Som politiker, som dessutom spelar barnkortet i båda era texter, borde ni ha högre krav än så på er själva.

Okunnigt och skadligt att förespråka porrfilter

Det börjar bli riktigt tjatigt att säga samma saker om och om igen men när förespråkarna för innehållsfilter inte ger sig och inte låter sig påverkas av detaljer som fakta, då är det inget annat att göra än att upprepa sig.

Fyra politiker krävde porrfilter i GP under rubriken Skydda barnen från våldsporren med gratis filter från operatören. Det var den vanliga sörjan av vandringssägner, djup okunskap om både porr, skola och teknik och en närmast rörande teknikoptimism. Vårt svar: Okunnigt och skadligt att förespråka porrfilter.

Trots att alarmism och moralism är det som hörs och syns mest, är det många som inte hörsammar deras lättgenomskådade retorik. Det märktes inte minst när jag teamade upp med Eli Linderhom och Siri Lindqvist och skrev en replik och vi fick fin hjälp från andra som språkgranskade och kom med förslag. Det märks också idag när vår replik finns ute. Många hör av sig och säger att de trodde de var ensamma med sina tvivel på att porren ligger bakom det sexuella våldet och att filter skulle utgöra en lösning. Självklart kommer rationella lösningar att vinna mark i längden, jag vägrar tro annat. Problemet är att barn och unga far illa för varje dag som de reaktionära får äga frågan. Därför fortsätter vi att tjata.

Vill du veta mer om varför filter är en sån usel idé?

Internetstiftelsen har en satsning som heter Föräldraskap, där de bland annat har intervjuat Ulf Dalquist, analytiker och expert på mediefrågor på Statens Medieråd: Därför kommer inte ett filter skydda ditt barn mot porr.

Jag har också sammanfattat problemen med innehållsfilter i en Q&A om porrfilter.

Vill du veta mer om porr?

Internetstiftelsens satsning Föräldraskap har också en podd, där olika experter bjuds in och får prata om en aktuell fråga. Nätporr heter avsnittet där sexologen Kalle Norwald är gäst. Lyssna även på Koll eller överkoll? där Henrik Pallin, kurator och expert på ungas nätanvändning är gäst.

Wikipedia fyller 20 år

Idag den 15 januari firar vi Wikipedias 20-årsdag. En hel generation har alltså hunnit födas och bli vuxna under tiden som vi har haft detta otroliga verktyg för fri kunskap. Det finns så mycket att säga om Wikipedia som inte får plats här men här kommer några viktiga bidrag:

Skärmbild från appen Norstedts ordbok tagen idag 15/1 2021 kl 9.19. Jag påpekade problemet med uppslagsordet för Norstedts redan 2015 och har påmint dem upprepade gånger (se Rättshaverist)

En uppenbar fördel framför en tryckt encyklopedi är naturligtvis uppdateringshastigheten. Det tycks dock inte bara ha med mediet att göra, det finns även en inbyggd tröghet i de gamla systemen. Hur skulle vi annars kunna förklara att Norstedts ordbok även i sin app har en urmodig och helt felaktig definition av mödomshinna? En app som uppdateras ideligen borde kunna ha lika aktuell information som Wikipedias uppslagsord.

Wikipedia även gett oss en representation av ett samtida sätt att se på kunskap och lärande. Boken är underbar på många sätt men hur vi än försöker är den fortfarande en representation av den antika synen på kunskap, alltså att det skulle finnas en kunskapsmassa som vi kan samla ihop en gång för alla. Wikipedia däremot har inbyggt i sitt system att kunskap är något dynamiskt. Själva upplägget bygger på att det kommer att ske förändringar och att det alltid går att tillföra ännu ett perspektiv på ett kunskapsområde.

Wikipedia inbjuder också till att se på lärande som något kollektivt, till skillnad från den hierarkiska synen som boken fortfarande representerar. Styrdokumenten för utbildningsväsendet har länge speglat en modern lärandesyn, men inte förrän vi fick Wikipedia har vi kunnat förkroppsliga den.

För mig är dock [citation needed] det viktigaste bidraget som födelsedagsbarnet gett oss. Jag vet inte om ni ungdomar kommer ihåg hur det var tidigare, när folk kunde påstå att de var experter på det ena och det andra och ingen sa: källa på det? Den förändringen har inte utbildningsväsendet stått för, hur gärna jag än skulle vilja att det var så. All cred för den utvecklingen ska gå till Wikipedia och andra miljöer där man som användare vet att man kan stöta på tveksam information. För så är det ju. Exakt överallt kan informationen vara falsk, tendentiös, förskönad, förvanskad, missuppfattad. På Wikipedia, på tv, i läroböcker, överallt. Så den kritiska hållning som tvingats fram på t ex Wikipedia och Flashback, den borde vi ha haft med oss även innan. Ingen borde någonsin ha kommit undan med “det stod i SO-boken” men så var det på allvar när jag gick i skolan. Om det stod i boken eller om statsministern hade sagt det, då var det sant.

Tänk vilken fantastisk källa till kunskap vi har tillgång till dygnet runt, var vi än befinner oss! De tradiga snillen spekulerar moments som var standard förr är nu ett minne blott. Åtminstone när det gäller enkla fakta. Men även om vi inte kan hitta belägg för det ena eller andra behöver våra diskussioner numera aldrig sakna faktabakgrund. Vi behöver aldrig mer ägna timmar åt att försöka övertyga varandra om detaljer utan kan ta alla samtal till en högre nivå direkt.

Om du känner att du inte vill vara utan allt detta är det superbra om du visar det på olika sätt. Wikipedia drivs ideellt i form av en internationell förening och en mängd nationella föreningar, där Wikimedia Sverige alltså driver svenskspråkiga Wikipedia och en mängd andra projekt. Wikipedia och fri kunskap behöver vårt stöd. Utan stöd inget Wikipedia. Du kan bidra på många sätt:

  • genom att bli medlem. Ju fler medlemmar desto lättare att bedriva opinionsarbete, något som Wikimedia Sverige arbetar hårt med.
  • genom att donera pengar. Alla pengar går direkt till verksamheten, som dessutom är oerhört transparent och väldokumenterad.
  • genom att samarbeta. Kanske har din verksamhet en idé som rör fri kunskap?
  • genom att lära dig mer om fri kunskap och Wikipedia och sprida till andra.

Nominera till Årets nätängel 2020!

Man kan inte anklaga mig för att inte ta plats.

Mitt år som Årets nätängel går mot sitt slut. I november utses en ny Årets nätängel tillsammans med en hel hög särskild nätänglar.

Fram till 20/10 kan ni nominera till Årets nätängel och alla de andra fina utmärkelserna. Gör det! Passa på att tipsa juryn (där jag ingår i år!) om en person eller organisation som du tycker har bidragit till ett bättre, snällare och mer inkluderande internet.

Nominera här!

Ni som följer mig minns säkert vilket spektakel jag gjorde av mig själv under galan och ni som har missat det kan läsa här.

Passa på nu! Nominera, nominera, nominera!

13 år idag <3

Dunkels, Elza (2007) Bridging the distance: children’s strategies on the internet. Doctoral thesis. Umeå University.

Idag är det 13 år sedan jag la fram min avhandling Bridging the distance: children’s strategies on the internet (ladda ner som pdf) och blev filosofie doktor i pedagogiskt arbete. Min avhandling är en ovanligt spretig sak som är inne och nosar på många olika saker. Jag skriver om barns egen syn på risker på nätet, hur vuxna hanterar dem, om olika strategier, om innehållsfilter, bland mycket annat. Idag skulle en avhandling om ungas nätvanor vara mer fokuserad och rikta in sig på en specifik fråga från en specifik vinkel, men om ni tänker tillbaka på 2007 så förstår ni att det inte var möjligt. Vi visste så lite, väldigt få studier hade frågat barn, många studier byggde på förutfattade meningar (oj, det har ju inte ändrats!) och nätet var en mystisk värld som vuxna inte har tillgång till. Jag var tvungen att sätta ord på sånt som vuxna inte kände till, jag behövde förklara och reda ut. Jag fångade upp fenomen när jag pratade med alla mina informanter, jag grubblade, vände och vred, ifrågasatte mina första intryck. Jag rusade rakt ner i kaninhål som ledde till nåt annat, som ledde till en ny tanke och vips var det en avhandling!

Jag är väldigt stolt över att ha skrivit en avhandling som var så mycket i framkant. Däremot kommer jag inte att gå till historien som en stor forskare. Jag har inte utvecklat nya teorier som andra jobbat vidare på och jag har inte skrivit en klassisk avhandling som kommer att läsas i generationer. Jag tror att mitt bidrag istället var blicken.

Men nog med självskryt.

Idag är min 13 år gamla avhandling aktuellare än den nånsin varit. Tyvärr. Den används nämligen av Porrfri barndom med anhang som ett argument för att jag är en idiot och att vi som kritiserar deras krav på porrfilter inte har på fötterna. När det i själva verket är tvärtom; det är vi som har på fötterna och de som helt saknar vetenskaplig grund.

Så här gick det till: I november 2017 hade jag varit på gala. Min vän Helena var nominerad till ett pris och jag var där för att heja på henne. På samma gala var ett stort gäng som också kunde mycket om mitt och Helenas intresseområde; ungas nätanvändning. Vi minglade, kindpussade och tog selfies. Nästa morgon slog jag upp tidningen och såg att i princip alla vi träffat på galan hade skrivit under en debattartikel där de krävde porrfilter i alla kommuner. Först blev jag bedrövad. De hade väl kunnat fråga mig om det var en bra lösning! Vi kramades ju igår kväll! Sen pratade jag och Helena massor. Hon är mer lösningsinriktad än jag och blir inte förlamad av hopplöshet, så det slutade med att jag skrev till några av dem. Jag sa ungefär: Nej, vänta ni har missförstått! Jag skickar några av mina böcker till er, där står vad som är galet med filter.

Det blev ”Tack, å så snällt, <3” osv. Jag vet att jag skrev till Helena att nu vänder det. De verkar positiva. Sen var det som om nån öppnade en dammlucka. De böcker jag skickat användes som vapen emot mig. De har baktalat mig i sociala medier och på möten med myndigheter och andra viktiga beslutsfattare. Jag har ju rätt många vänner som har förmedlat referat från möten där de närvarat, så jag tvivlar inte på att det verkligen är så. Här är några saker de säger om mig:

”Hon har inte ens forskat om porr” (Nej, men jag har forskat om filter!)

”Hon har intervjuat 104 barn, det är ju inte ett statistiskt underlag” (Nej, men jag bedriver inte heller sådan forskning!)

”Hennes avhandling är från 2007, men nätporren har förvärrats sen dess” (Men jag har ju inte ens forskat om porr!)

Så har det fortsatt. Sedan november 2017, utan uppehåll. Jag vet att de har läst mina böcker eftersom delar av det jag skrivit dyker upp i deras argumentation, gravt feltolkat. Så antingen finns det inte en enda av dem som förstår skriven text eller så väljer de att fultolka mig för att förminska mig som forskare och framställa mig som nån som skiter i om barn blir utsatta. Enligt några går jag porr- och digitaliseringsindustrins ärenden och vissa påstår även att jag får betalt av dem! Tja, just nu känns det som en rätt bra idé. Kom med ett bud, ni mörka krafter i samhället! Jag är trött, utfattig och svartmålad. Det kan knappast bli värre ifall jag skulle få betalt för att tjata om mina vanvettiga käpphästar vetenskapligt underlag, ärlig retorik och sjyssta metoder.

Tack till dig som har läst ända hit! Det här var tänkt som en hyllning till min avhandling och de som gjorde omslaget men dit har jag inte ens kommit. Så här blev den underbara framsidan till: När det närmade sig tryck kände jag starkt att jag inte ville ha ett grått omslag med universitetsloggan på. Min avhandling var inte ett steg i en akademisk karriär, den betydde nåt annat för mig. Jag bad Joel göra ett omslag, så som han tolkade innehållet. Han skissade och bad sen Viola ta en bild, så som hon tolkade innehållet. Viola och hennes kompis Sara lånade en lägenhet och satte igång. Det blev så fint! Så starkt! Förutom att jag är glad att de gjorde ett så fint omslag är jag även glad att jag disputerade för 13 år sedan. Idag hade jag inte fått ha ett sånt omslag. 

Samhällsglappet

“I Upsala klagades öfver studiernas förfall och ett hotande barbari. Okunnighet hos dem som lära, och olust hos dem som skola läras, gifva icke stora framsteg.” Gustaf Johan Ehrensvärd 1776

Ni har säkert hört om förfallet. Antagligen finns det inte ett fikabord i hela landet där det inte talats illa om dagens ungdom de senaste veckorna. Ända sedan UR (av alla!) släppte trailers till Skrivglappet har det mullrats på ledarsidor och i uppföljande artiklar.

Redan här vill jag säga att jag inte har sett filmen och inte heller kommer att göra det. Dels har jag hört klipp och sett referat, dels har jag hört allt förut. Den här debatten är nämligen som en månfas, som återvänder likadan som sist, försvinner ett litet tag och återvänder likadan som sist. Jag tycker ärligt talat att det borde kännas lite skämmigt att upprepa det som har sagts om ungdomen och språket i alla tider. Bilden ovan är från De la Gardiska archivet eller handlingar ur Grefl. De la Gardiska Bibliotheket på Löberöd, Volym 8.

Skillnaden mot månfaser är dock att juvenism inte är en naturkraft, lika lite som rasism, sexism, transhat och funkhat är naturkrafter. Vi kan skärpa oss. Svårare än så är det inte att få bukt med det förmenta skrivglappet. Att vi tycker oss se ett förfall beror på ett antal saker, jag tänkte ta upp två.

Det beror på att vi tycker om att göra mönster av det vi ser. Vi försöker inordna allt vi möter i en struktur där det får mening. Livet skulle vara svårt annars, om vi tvingades omvärdera hela vår världsbild flera gånger om dagen. Därför tolkar vi gärna saker så att de passar bättre in i den struktur, världsbild, pussel eller hur vi väljer att tänka om det ramverk i vilket vi placerar in det vi erfar. Ett problem är dock att vår struktur inte är statisk eller given från ovan, den är formad. Eller snarare den formas. Vi bygger upp, underhåller, lagar, stöttar denna struktur varje dag, varje ögonblick. Så när vi hör någon säga att dagens ungdom inte kan skriva är det lätt hänt att det passar in i den struktur vi bär på, där unga är sämre än vuxna, där det gamla är bättre än det nya, där det nya kanske även hotar det gamla. Eftersom det är lättare att placera in en utsaga i det existerande systemet, det går ju av bara farten, bryr vi oss inte alltid om att granska utsagan intellektuellt. Den får bara passera förbi vårt medvetna tänkande och hoppa rakt in i strukturen. För där har vi redan ett fack för allt som spär på vårt förakt för ungdomen och deras kunskaper, erfarenheter och preferenser. Klappat och klart!

Det beror också på att samhället har genomgått stora förändringar. Det är inte längre konkurrens om högre utbildningsplatser, med undantag för ett fåtal högstatusutbildningar. En universitetsutbildning är inte längre en statusmarkör på samma sätt som det en gång var. Nästan alla ungdomar går igenom gymnasiet och en stor del läser även på universitetet. Det är en enorm förändring och en förändring som gör att vi måste anpassa utbildningen. Och det svider för många som har investerat i en högre utbildning på den tiden då det faktiskt gav högre status att vara filosofie doktor, t ex. Det var t o m fint att vara fil. lic. en gång i tiden! Alternativet till att förändra utbildningen och följa med i utvecklingen är ju att backa bandet. Om vi vill att högre utbildning ska vara lika fint och exklusivt som det var förr och om vi vill att bara den som redan kan eller är beredd att lära sig akribi ska få läsa på universitet, då måste vi ju strypa tillgången så att det blir konkurrens och sparka ut en stor del av studenterna till en obefintlig arbetsmarknad.

Det här som händer nu är den enda vägen framåt; att vi lossar lite på slipsen och funderar över vad vi har språket till (att kommunicera), om vi verkligen vill ha ett klassamhälle (nej) och om det verkligen är de yngre som ska ändra sig för att passa in i forntiden (nej).

Vi kan skärpa oss och erkänna att det svider men att det självklart är värt det. För varje ny doktor sjunker min status lite och jag välkomnar det med öppen famn och söker mitt värde annorstädes.

*******

Fotnot: För säkerhets skull listar jag här två saker som jag inte har tagit upp i min text därför att jag valde att fokusera på två strukturella problem. Eftersom jag redan nu vet att detta val kommer att orsaka vrede hos vissa, nämner jag dem helt kort så slipper de höra av sig med ilskna meddelanden som börjar med ”Jag måste bara få säga…”

  1. Idag har vi de facto en utveckling där det finns barn som går ut skolan utan att lära sig läsa, skriva och räkna. Det är ovärdig ett rikt land som Sverige, men det beror inte på att skolan får ett sämre underlag idag utan på att vi medvetet har offrat vissa elever för att riskkapitalbolag ska kunna ta ut vinster ur vårt skattesystem.
  2. Notera att jag inte säger att alla ska få stava som de vill. Jag säger inte heller att anpassningen ska ske genom att förenkla utbildningen. Jag säger bara att vi måste granska våra privilegier och fundera över hur viktigt det är med akribi och noga studera förändringar i skriv- läs- och talmönster som sker. Eftersom sådana alltid sker. Det är självklart att vi ska ge barn ett rikt ordförråd och lära dem hur ord stavas och uttalas, men kanske inte genom att gillra fällor i högskoleprovet, kriga på med de och dem och göra oss lustiga över hur dumma de är. Vi ska låta barn möta olika miljöer så att de ser många olika sätt att tala, men vi ska inte cementera klassamhället genom att ingjuta respekt för akademin eller blind tillit till auktoriteter. Vi ska entusiastiskt locka med oss barn ner i läsarträsket så att de aldrig mer vill lämna det, men vi ska inte tro att det nödvändigtvis görs genom att de läser alla de underbara klassiker som vi själva läste i den åldern eller att det ens görs via böcker.

Diskussionsfrågor om förskolans digitalisering

Jag fick frågan om jag har några bra reflektionsfrågor för ett arbetslag som ska läsa mitt kapitel i Digitalt meningsskapande i förskolan. Det har jag såklart! Och när jag ändå skrev ner dessa tänkte jag att det kanske är fler som vill ha dem. Återkoppla gärna, så utvecklar jag dem utifrån er feedback. Enklast är att maila mig.

Frågorna handlar om de två huvudteman som jag alltid tar upp; juvenism och mediepanik. Jag ser dessa tankemodeller som hörnstenar i arbetet för bättre villkor för barn. Så länge vi inte har kommit längre än vi har idag kommer inget att förändras i grunden. Vi kommer att sitta kvar i vår välvilliga men alltför ofta felriktade omtanke.

  • Hur ser ni på barn? Lista några ord som ni kommer på och diskutera sedan vad varje ord kan stå för. Om t ex sårbar eller i behov av skydd kommer upp, vänd och vrid på begreppet och samtala om vad som kan vara en bild som kommer ur åldersmaktsordningen. Tänk tillbaka och jämför med sådant ni upptäckte när ni fick på er genusglasögon eller började förstå strukturell rasism.
  • Kan ni identifiera juvenism i er verksamhet? Lista några tillfällen. Kan ni se det i personalgruppen? Vårdnadshavare? Andra?
  • Hur påverkas barn av olika artefakter? Lista några väldigt olika kategorier, som skärmar, bollar, mjukisdjur, böcker, färger. Samtala om
  • barnets relation till varje kategori, barnets blick på olika artefakter, hur påverkas barnet av de olika kategorierna?
  • Kan ni identifiera mediepanik i er verksamhet? Lista några tillfällen. Kan ni se det i personalgruppen? Vårdnadshavare? Andra?