Jag blir lite irriterad. Engelsbergs bruk 24 april 2019.
Jag fick chansen att berätta om järnvägssjuka och mediepanik under ett seminarium om läsning på legendariska Engelsbergs bruk. Det finns så många saker att säga om de föredrag som kom efter mitt; Carl Hamilton och Kjell A Nordström och jag tror att jag lyckades förmedla det under den efterföljande debatten. Sänds på Axess Tv 12/6 kl 9.30, eller redan nu: se och döm själva! Jag kommer in efter 59 minuter, men missa inte alla suveräna föreläsare i början.
Alltså, det där med Silicon Valley! Att Steve Jobs barn inte fick ha plattor, att skaparna av Facebook förbjuder sina barn att använda sociala medier. Om idén att detta borde styra föräldraskap i Sverige inte var så himla tragisk skulle den vara humoristisk. Hur i helsike kunde dessa entreprenörer, som antagligen jobbar 60-80-timmarsvecka, bli förebilder som föräldrar? Det finns bara en enda orsak till att det händer, nämligen att det passar in i det rådande narrativet. När allt känns konstigt och ovant hugger folk glatt tag i halmstrån. Det vore ju toppen om det var sociala mediers fel och inte nedskärningar i välfärden och ett hårdnande samhällsklimat som låg bakom ungas allt sämre mående och skolans problem. Men så enkelt är det oerhört sällan. Vi får helt enkelt leta orsakerna där de finns, inte där det är enklast att leta.
Och, inte minst: även om det skulle vara som folket i Silicon Valley säger, även om det skulle vara nätets fel alltihop, ska vi då låtsas som att digitaliseringen inte finns? Ska vi göra som Nordström säger och vänta tills barnen har lärt sig leva analogt innan vi introducerar skärmar? Nej, vi ska låta dem träna, från tidig ålder och tillsammans med vuxna. Såklart! Vilken ansvarsfull vuxen håller ett barn ifrån trafiken tills de är 15 för att sedan ge dem en cykel, eftersom de är fysiskt och psykiskt mogna att hantera en cykel?
Så här beskriver AgeID själva hur det ska gå till.
Lite frågor och svar som inte hanns med i sin helhet i P4 Extra den 8 maj 2019:
– Vad innebär det här nya porrfiltret som man ska införa i Storbritannien?
Alla måste verifiera att de är över 18. Det kommer att kunna göras på lite olika sätt, bl a genom att använda AgeID, ungefär som vårt BankID men inte lika officiellt eftersom Storbritannien har valt att låta alla som vill erbjuda en lösning. Wired har gjort en genomgång av de största aktörerna.
– Och det här ska alltså skydda barn på nätet. Kommer det göra det?
Nej tyvärr. Jag önskar, som alla andra, att det fanns ett sätt att ta bort det som är oönskat och bara ha kvar allt som är bra med nätet. Men låter sig helt enkelt inte göras. Det viktigaste skälet är att det inte går att definiera oönskat innehåll i allmänhet, inte ens om man enbart fokuserar enbart på pornografi. Och man måste ju definiera för att kunna skilja det ena från det andra.
Problemet är att den analys man gjort av problemet kommer från analoga medier. Där var det ju så att vuxna kunde styra rätt mycket vad barn skulle kunna se. Om vi ska ha fungerande lösningar måste analysen av problemet baseras på den verkligheten vi har idag.
– Så vad kan den här typen av filter istället få för effekt? Förvärra?
Ja, forskning om den här typen av tekniska lösningar visar entydigt att 1) de inte tar bort allt de är tänkta att ta bort och 2) att vuxna tenderar att släppa frågan lite, en teknisk lösning ger ofta en falsk känsla av säkerhet för de vuxna medan de alltså inte skyddar de unga.
Sen måste alla offentliga kostnader ställas mot nyttan. Det betyder att allt som ska införas t ex i skolan måste vara forskningsförankrat och detta har alltså inget som helst stöd i forskning.
– Den största porrsajten har 92 miljoner besökare – varje dag (och det är alltså bara EN sajt) Storbritannien står, efter USA, för den största delen av trafiken. Det är rätt många människor som kommer behöva lämna ut sina uppgifter till de här sajterna. Är det säkert?
Nej, det är ytterligare en kritik mot åldersverifiering. Den ska alltså skötas av kommersiella aktörer, utan insyn från myndigheter. Vad gör de med alla dessa data? Här skriver The Guardian om problemet. Personligen tycker jag inte att detta är det mest upprörande, eftersom de flesta av oss redan lämnar ut extremt mycket personlig data till vilka aktörer som helst. Det som oroar mig mer är att en stat fattar ett beslut 1) på så lösa grunder och 2) sedan lämnar implementeringen till kommersiella aktörer. Och det övergår mitt förstånd att inte fler oroat sig över att PornHub har stöttat den brittiska kampanjen för åldersverifiering. Hur är det möjligt att detta kunde passera obemärkt? Om de största aktörerna på porrmarknaden hade använt sina ekonomiska muskler till att motarbeta förslaget, hade det varit helt logiskt. Att de istället har stöttat förslaget skaver rejält och gör att vi borde fundera på vilka som stöttar dessa förslag, varför de stöttar och varifrån pengarna till alla kampanjer kommer.
– Men om den här typen av filter inte uppfyller syftet, att göra nätet säkrare för barn. Vad gör det?
Det handlar i korthet om att ge barn verktyg att hantera den här miljön, alltså verkligheten. Där det finns oönskat innehåll som de måste lära sig undvika.
Lika viktigt är det att barn som ändå råkar på innehåll som de inte mår bra av vågar berätta det för nån vuxen. Att få prata om det som hänt är ett sätt att reparera skadan. Därför är det extra olyckligt att vi har den här emotionella debatten om främst pornografi eftersom det framstår som om unga kan skadas för livet. Det minskar chansen att barn vågar berätta om sina funderingar eller om de sett något de inte mådde bra av, och då lämnar vi dem ensamma med frågan. Redan idag är det bara hälften av alla barn och unga som har pratat med nån vuxen om porr. Risken är alltså stor att det blir ännu värre nu.
Ibland handlar kritiken mot dessa tekniska lösningar om att det är lätt att ta sig förbi sådana spärrar. Så snart elever börjar kunna lite om datorer, är det inga problem att lära sig kringgå både filter och ålderskrav, t ex genom att använda sig av ett VPN. Men det är inte egentligen ett vettigt argument emot filter eller åldersverifiering. Dessa lösningar är förmodligen främst tänkta att skydda yngre, inte att till varje pris hindra alla från att komma åt pornografi. Och i teorin är det en bra tanke. Ingen vill ju att barn ska utsättas för pornografi. Huvudproblemet är dock att varken filter eller åldersverifiering faktiskt tar bort pornografi, utan bara en bråkdel av den.
Så här tycker jag att man ska tänka, oavsett om man har en professionell eller privat relation till de barn man oroar sig för: Kommer barnen att kunna skyddas från detta för alltid? Svaret är såklart nej, förr eller senare kommer de att använda en mobiltelefon eller sitta vid en dator utan filter. Det betyder att de måste få andra typer av stöd för att vara skyddade på riktigt. Barn i förskoleåldern behöver kunniga vuxna omkring sig, som inte låter dem klicka runt på plattor och som även berättar om det, inte bara låser skärmen till en app och sen är det klart.
Alla barn behöver
utifrån sin ålder och mognad, få stöd i att utveckla strategier att undvika det de inte mår bra av och ändå hitta sådant de behöver hitta, och
ständigt bli påminda om att de inte är ensamma, att de får och bör komma till vuxna med alla typer av frågor.
Vuxna behöver
ha verklig kunskap om barns villkor idag, så att lösningarna på de problem som uppstår i barnens liv inte baseras på hur saker förhöll sig i den egna uppväxten, och
modet att se och höra vad barn egentligen säger så att de kan se ett barn i ögonen och agera på det de ser. Och det innebär att släppa den snuttefilt som filter och åldersverifiering är och börja jobba med de svåra men verkliga frågorna.
Mer läsning
Porrfilter, ja tack! Här finns även länkar till forskningen jag refererar till ovan.
Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.
Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.
“De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.
Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.
Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.
När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”
Kjällander, Susanne och Riddersporre, Bim (2019) Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund
I dagarna kom den här antologin ut, där jag skriver ett kapitel med namnet I mediepanikens fotspår: barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet. Provläs boken här.
Digital kompetens blir allt viktigare i förskolan, vilket både läroplanen och den nationella digitaliseringsstrategin slagit fast. I boken Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, skriven av en rad framstående forskare inom området, får du hjälp att förverkliga såväl nationella styrdokument som dina egna visioner om digitala verktyg i förskolan. Med praktiknära forskning tas ett helhetsgrepp om digitaliseringen utifrån tre perspektiv: undervisning, profession och etik.
Kapitlen handlar bl.a. om programmering, virtual reality och adaptiva digitala lärspel men även om flerspråkighet, jämställdhet och föräldrasamverkan i förhållande till digitalisering. Digitalisering i förskolan är ett handfast hjälpmedel och innehåller konkreta exempel som illustrerar och inspirerar, men även problematiserar, denna tekniska förändring där inte minst pedagogernas roll blir än mer betydelsefull.
Utöver redaktörerna Susanne Kjällander och Bim Riddersporre medverkar även följande forskare i antologin:
Ni förstod säkert att det var ett aprilskämt när jag sa att jag lämnar alla sociala medier. Det var alltså inte mitt sista inlägg. Jag blev så inspirerad att jag faktiskt lajvade digital detox hela dagen och här är min rapport:
06.00 Väckarklockan väckte mig. Tur att jag kom ihåg att ställa om till sommartid! 06.10 Å nej, ingen yogaapp! Letade fram en yogabok, försökte göra rörelserna och titta i den samtidigt. Utan musik blev det inte lika avslappnande. 07.00 Vi har ju slutat med papperstidningar, så vi pratade med varandra vid frukosten. 09.00 Kom på att jag måste gratulera en vän och har glömt att skicka ett kort, ringde blomsterhandlaren som fixar leverans samma dag, jag går in och betalar senare idag. Tur att han vet vem jag är! 9.30 Skrev ett viktigt brev till min läkare, en fråga som inte kunde vänta till på fredag då han har telefontid. 10.00 Klev ut på trappan för att känna på vädret. Måste komma ihåg att se nyheterna på tv ikväll så jag får veta vad det blir för väder på fredag när jag ska köra till Frostkåge. 10.10 Ut på promenad. Blev lite tveksam: vad ska jag lyssna på när poddar inte är ett alternativ? Grävde fram en gammal freestyle med fräck musik. 11.00 Postade brevet. 11.30 Lunch hemma. Läste gratistidning och direktreklam. Tog bort ingen-reklam-skylten igår, jag måste ju ha kontakt med närsamhället! 12.00 Kom på att jag känner en till med födelsedag idag, ringde blomaffären igen. 13.00 Försökte jobba men det gick sådär. Jag skulle behöva få nån att skriva ut de texter jag ska granska. 14.00 Tog bilen ner på stan för att ta ut pengar, betala blommorna och handla lite. 14.15 Parkerade bilen men det gick inte att betala med mynt längre. Gick runt och frågade om jag kunde betala kontanter till nån som kunde parkera min bil i sin app. Hörde att min parkeringsförnedring senare på kvällen dykt upp i en Facebookgrupp för grannsamverkan, de varnade för att det var ett nytt försök att komma åt folks lösenord. 16.00 Stannade till på en mack på väg hem och fick en Sverigekarta, gratis! Bra att ha på fredag. 16.15 Vi hade tänkt laga libanesiskt men hade ingen sån kokbok så det fick bli sallad, det receptet kunde vi utantill. 20.00 Ville se nån serie men letade fram VHS-samlingen. Hade dock inte kvar spelaren. Läste en bok. 21.00 Kände mig uttråkad, hade inget att göra. 21.10 Ställde väckarklockan, läste mig till sömns.
Från och med idag kan ni bara nå mig via Swish (skicka 1 kr till 0702735323 och skriv ert meddelande i ärenderaden, jag ser texten i min personsökare). Jag stänger ner alla sociala medier och skrotar min ”smart”phone. Jag kommer att sakna er alla men jag har insett att 10.000 hjärnforskare inte kan ha fel. Sköt om er! Undvik strålning och fördumning! PS jag kanske inte kan hålla mig från att ta selfies, isf gör jag många kopior och postar till er.
Med till synes outsinlig energi och stor kunskap föreläser, författar, bloggar, poddar och twittrar Jack Werner – för ung som gammal – om några av vår tids viktigaste frågor: källkritik och hur vi handskas med felaktigheter på Internet. Genom att betona vikten av etik men också varna för moralpanik utgör han en betydande och balanserad motvikt i en annars ofta polariserad debatt om internets för- och nackdelar.
Att Jack dessutom återkommande betonar att vuxnas roll i förhållande till barns farhågor och rädslor är att vara trygga och säkra, lugna och förstående, kort sagt: vuxna, gör honom till en mycket värdig mottagare av Surfa Lugnt-priset 2019.
Jag tycker att porrfilter vore en alldeles underbar idé. Fast jag vill gå ännu längre, jag önskar att vi kunde filtrera bort allt som barn oroas av och oroar sig för, se bilden från Ungar & Medier 2017. Men det går inte. Att filtrera bort saker från nätet fungerar inte, hur hett vi än önskar det. Det går att filtrera bort visst innehåll, t ex kommersiell pornografi. Det beror på att porrindustrin metataggar sina produkter själva, för att förenkla för kunderna att hitta just deras produkter. De har alltså gjort en viktig del av jobbet för den som ska konstruera ett filter. Utöver just denna del av pornografin är det oändligt mycket krångligare. Studier på filtrerade miljöer visar att många sidor som innehåller information om HBTQI ofta fastnar i innehållsfilter. Det beror bl a på att de ofta benämner könsdelar utan förskönande omskrivningar och att de ofta tar upp det som ofta ansetts vara kontroversiella ämnen rörande sexualitet. Barn och unga som söker information i frågor som rör HBTQI riskerar alltså att inte hitta den på skolans datorer. Då kan vi, i teorin, göra lite inställningar i filtret: i den här kommunen får man söka på HBTQI. Det kan ta lite tid och kräva lite tankearbete och research för att lista ut vilka ord som fastnar och hur man kan låta dessa slippa förbi utan att släppa igenom pornografi. Observera att detta är i teorin, i praktiken kommer vi aldrig att kunna konstruera ett filter som förstår vad som är vad, helt enkelt därför att vi människor är olika. Det finns de som inte tycker att barn ska kunna söka på ord som fitta och alltså gärna skulle ställa in filtret utifrån en lista med oönskade ord. Kanske tänker de att barn som behöver information om sexualitet kan använda neutralare ord, kanske vet de inte ens att det finns barn som aldrig har lärt sig ett annat ord för det kvinnliga könsorganet, eller som behöver veta vad fitta betyder därför att någon har kallat dem det. Det finns alltså en överhängande risk att det är normbärande vuxnas värderingar som får styra, inte för att de är onda och vill ta bort alla andras barns rättigheter, utan för att de helt enkelt inte känner till att det ser extremt olika ut och därför att de saknar erfarenheter utanför sin egen grupp.
Det är fullkomligt förjävligt att barn ska behöva utsättas för pornografi, filmer med djurplågeri, bilder av fattiga, sjukhusskildringar och dokumenterade övergrepp. Förjävligt. Och just därför, för att det är totalt oacceptabelt, måste vi ta frågan på allvar och söka lösningar som har dokumenterad effekt. Innehållsfilter har ingen dokumenterad effekt. Eller så här: de är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva.
Jag har sökt forskningsresultat som stöder kravet på filter i skolor men jag har gått bet. Och då pratar jag inte om någon slö sökning en enda gång, utan upprepad sökning i forskningsdatabaser. Jag har även bett filterförespråkarna berätta vilka studier de stöder sitt krav på men jag har inte fått svar. Och då pratar jag inte om att jag har frågat någon enstaka gång, utan tiotals gånger, men varje gång har de bara avslutat vårt samtal. Jag har även bildat en Facebookgrupp för att samla forskning om filter och åldersverifiering i skolan (där flera av filterförepråkarna dessutom är medlemmar) men inte en enda studie som visar att filter fungerar har lagts in där.
Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter!
När det gäller att skydda barn och unga från alla de risker som nätet medför finns det inga som helst genvägar. Vi måste införa obligatorisk fungerande sex- och samlevnadsundervisning i skolan, så att barn och unga får veta allt det de idag tvingas söka efter på nätet. Vi måste vara tydliga, rent av övertydliga, med att ge barn mandat att känna efter och agera på hur det känns, så att de inte blir lätta offer för manipulation. Vi måste börja lyssna till barns frågor och larm om vad de upplever på nätet, så att vuxna blir bättre på att stötta och så att fler vågar larma. Vi måste börja ta in barns och ungas erfarenheter i arbetet mot kränkningar, på och utanför nätet. Vi måste öka samhällets insatser för att hjälpa barn och unga som lever i psykisk ohälsa, så att de inte blir lätta offer för sexuella förövare. Och vi måste lägga skulden för barns utsatthet där den hör hemma: hos oss som är vuxna idag och vårt sätt att leva. Barn som växer upp idag föddes in i en ytlig, sexualiserad värld där kvinnor och flickor kränks i alla tänkbara situationer utan att nån reagerar. Det ansvaret försvinner inte bara för att vi fick internet. I en värld där kvinnors livslön år efter år är lägre än mäns, där en flicka anmäler att hon får sexuella kommentarer av en vuxen på skolan utan att några åtgärder vidtas, där barns och ungas utsatthet görs till deras eget problem, där sexuella förövare kan ångra sig offentligt och sedan bli hyllade för sin styrka, där kanske vi får räkna med att det uppstår skit även bland barnen. Att lägga skulden på nätet, eller porren, är bara ett sätt att slippa ta verkligt ansvar. Allt jag listade här ovan har stöd i forskning om ungas säkerhet på nätet, läs t ex mina böcker för mer info. Alla mina förslag kostar dock pengar och engagemang och därför kommer de inte att få samma genomslag som förslaget om porrfilter på alla skolor. Lösningen handlar om att omfördela samhällets resurser, från vuxna till barn, och som det ser ut idag vill många vuxna göra tvärtom.
Att installera filter för pengar som kunde gå till undervisning och elevvård är inte bara dumt, det är direkt oansvarigt. Jag förstår rent ut sagt inte hur de vågar införa eller förorda metoder som är så genomdåliga. Jag skulle aldrig våga sätta barns och ungas liv och välmående på spel på det sättet.
Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.
Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.
Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.
Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.
Elza Dunkels
Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.
Jag har skrivit om detta förr, t ex Skuldbelägg inte offren och tänkte lägga till några tankar från min forskningshorisont. Fler tips finns längst ner på sidan.
Det finns stora risker med debatten som den verkar arta sig. Det har att göra med brister i analysen av vad som är problemet. Vi har alltså tre huvudsakliga ingredienser i den här soppan:
En plattform, Youtube, som gör det möjligt för vem som helst att lägga ut vad som helst,
barn och unga som identifierar möjligheter att uttrycka sig, konsumera och producera kultur utifrån sina egna intressen, med andra ord nappar de på erbjudandet och omformar det till att passa sina egna behov
och en grupp vuxna som inte omfattar demokratiska värden som allas lika rättigheter och värde, utan exploaterar barns och ungas praktiker för sina egna syften, helt utan hänsyn till de som lagt ut filmerna.
Av dessa tre aktörer finns det en som har ansvaret, nämligen den tredje, förövarna. En sexuell förövare bär ansvaret för sina handlingar. Punkt.
Vill vi gå vidare i problemformuleringen och -lösningen kan vi lägga ett visst ansvar på aktör nummer ett, plattformen. På samma sätt som vi analyserar gatubelysning, arkitektur, stadsplanering, osv när vi vill minska riskerna för mäns sexuella våld på offentliga platser, kan vi kräva mer av Youtube. I den analysen finns ändå grundidén kvar, att förövaren är ansvarig för sina handlingar. Det kan absolut vara så att Youtube behöver se över sin affärsmodell och att vi behöver ställa högre krav på dem för att de ska skärpa sig. Låta kapitalismen göra jobbet, med andra ord. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi inte också tar med förövarna i lösningen. Om vi hoppar över den aktör som bär det yttersta ansvaret är enda som har hänt att vi har försökt stoppa manifestationen av problemet, inte problemet. Vi har satt ett plåster på, så att vi ska slippa ta tag i det vidriga problemet med de sexuella förövarna.
Men in från kulisserna kommer nu vuxna och pratar om aktör nummer två, barn och unga som producerar innehåll på Youtube. Det är vuxna som sekundsnabbt har skaffat sig en bild av problemet och sen gått igång på sina känslor. Känslorna är självklart rimliga. Vem mer än förövarna tycker att detta är en bra grej? Men eftersom vi a) befinner oss mitt i en mediepanik kring nätet och dess olika erbjudanden och b) inte har för vana att inhämta barns och ungas perspektiv på saker pga juvenism, rusas det åstad och skriks efter enkla lösningar.
I samma stund som vi börjar prata om att användarna ska ändra sina praktiker, då har vi skapat ett ännu större problem. När folk börjar prata om att varna för eller rent av förbjuda ungas egna inspelningar påYoutube, då har vi försatt barn och unga i en farligare situation än innan. Då hamnar de unga användare som är offer i hela den här vidriga härvan i den korseld som vuxnas räddningsförsök ofta utgör. Vi har gett vapen tillförövarna. Ett sådant tilltag (vanligt som det är) bygger på en slapp analys, ett lite lojt konstaterande av typen ”här är det nåt skit på gång, det får de fan sluta med, dagens ungdom”. Vi kan absolut behöva prata med unga om detta problem, vara ett stöd, så där som vuxna ska vara. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi stannar där. Det enda som har hänt är att vi har tittat på hur problemet manifesterar sig och försökt stoppa manifestationen, inte problemet.
Ett rimligt sätt att analysera problemet vore att konstatera att det är sjuka jävla vuxna, utan förankring i en modern syn på människors lika värde och rättigheter, som är de skyldiga här. Det är män med bristande empati, närda av kvinnohat och med egna erfarenheter av övergrepp, inte vet jag. Det där får de som kan sånt tänka ut. Men det är förövarnas fel att det här händer. Jag vet inte ens varför jag måste skriva en sån mening. Det är förövarnas fel. Ja, det ligger i själva definitionen av ordet förövare, det är en person som är skyldig. Jag kan inte säga hur vi ska stoppa dem, bara att det är mot dem som vi måste agera. Vi kan inte upprepa om och om igen att det inte går att få tag i dem, eller rehabilitera dem, eller att det blir jobbigt att konfrontera män med jobb och familj och anklaga dem för att sitta och surfa runt efter barn som de sedan exploaterar.Det är utan tvekan svårt, men det ger oss inte rätt att lägga skulden och ansvaret för förändring på offren. Eller på plattformen. Det är exakt lika dumt som att leta efter sina nycklar där det är ljusast, istället för att leta där man tror att man har tappat dem. Exakt lika dumt.
Vi vuxna måste lära oss att vara ett stöd för unga. Lyssna, prata, fråga, fundera tillsammans. Inte låtsas som att inget hänt men inte heller överföra våra panikkänslor på dem. Inte hindra dem och med våra handlingar antyda att de kanske har någon liten del i skulden ändå. Det går tack och lov inte längre att säga till kvinnor och flickor att de kanske inte skulle ha haft sådär kort kjol, men det är inga som helst problem att säga åt en ung människa att det var en dum idé att lägga ut det där på nätet. Förklara den logiken för mig, den som kan.
Vidare läsning, tittning och lyssning:
Filmad föreläsning där jag berättar om juvenism, unga och nätet. (Kul detalj: de klippte faktiskt inte bort det eventuella förtal jag ägnade mig åt på slutet.)
