Author Archives: Elza Dunkels

Folkjävulen tar form

Från inlagan till Rolling Stones Goats Head Soup från 1973.

Fortsättning från igår.

En folkjävul är alltså det som alla kan enas om är så farligt för barn och vuxna att det måste motarbetas, ofta till varje pris. När jag säger alla så menar jag självklart inte alla. Det är aldrig så att alla rycks med i en panik. I alla tider har det funnits folk som hållit sig lugna genom paniker. Ofta är det rätt svårt att vara den som inte rycks med. Det är betydligt enklare att låta sig svepas med i en panik. Den som skriver under på det farliga hamnar i en bättre social position än den som manar till eftertanke. Den som ändå dristar sig till att uppmana allmänheten att sansa sig framstår oftast som antingen brottsligt naiv eller som ultraliberal låt-gå-freak. Trots att det inte behöver vara så. Det kan bara handla om att försöka lyfta debatten till en rimligare nivå. Vilket jag alltså tänker försöka göra med dessa inlägg.

Den danska sociologen Kirsten Drotner är en av de flitigast citerade forskarna när det gäller mediepaniker. Hon menar att en panik karaktäriseras av att samtalet om det nya mediet är känslomässigt snarare än rationellt. Debatten är också moraliskt polariserad, dvs mediet i fråga framställs av de båda sidorna som antingen bra eller dåligt, där det dåliga får mest utrymme. Det är således en ytlig debatt som inte tar i beaktande att användarna kan fatta egna beslut eller att det diskuterade mediet kan ha olika användningsområden. Vidare framförs under mediepaniker påfallande ofta anekdoter som bevis för eller illustrationer av mediets farlighet. Man skulle kunna säga att samtalet under en panik är omoget och ytligt, för att fördjupas och tillåta komplexare resonemang när paniken så småningom klingar av.

En viktig sak att tänka på när det gäller vetenskapliga modeller, som den om paniker och folkjävlar, är att de inte per automatik utgör en bevisad beskrivning av verkligheten. De kan däremot vara tänkbara representationer av verkligheten, så att den blir beskrivbar och begriplig. Ett exempel på dålig passform är om jag tar en modell som är utvecklad för att förstå substansberoende och applicerar skärmtid på den. Då blir det bara rappakalja. För även om det kan verka som om data passar helt perfekt i modellen, krävs det också att den data som ska passas in går att kategorisera på samma sätt. Ska vi använda en modell för substansberoende för att förstå skärmtid måste alltså skärmtid vara jämförbart med knark. Och inte bara på ett ytligt plan som att vi har fått en känsla av att det är som att vara beroende av skärmen. Vi måste således vara alldeles oerhört försiktiga när vi använder existerande modeller. I kommande inlägg tänkte jag varsamt se om det jag misstänker är vår nya panik passar in i tankefigurerna panik och folkjävul. Stay tuned!

 

Det nya svarta

Stanley Cohens väldigt citerade verk Folk Devils & Moral Panics.

Jag är optimist till naturen. Alltså inte er vanliga vardagsoptimist utan bortom allt vett och sans optimistisk. Det är förmodligen medfött eftersom både min mamma och pappa klarade alldeles fruktansvärda saker i sina liv, med bibehållen kampvilja och utan att ge upp. Så jag skyller på genetiken när jag nu ska erkänna en sak.

Men först måste jag ge en bakgrund. Ända sedan jag skrev min doktorsavhandling har jag använt mig av teorier kring paniker – främst mediepaniker men även generellt moralpaniker – för att förklara saker jag sett. T ex den märkliga skillnad i sätt att tala om nätet som jag ganska snabbt identifierade; att barn och vuxna kan prata om samma sak men på så vitt skilda sätt. Teorin om ständigt återkommande paniker har hjälpt mig att förklara fenomenet. Närliggande finns tankefiguren folkjävul, som är idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver alltså ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Ja, ni kan säkert sätta ihop en bättre kronologi själva. Jag använder tankefiguren folkjävul som en modell för att förstå samtiden och jag ser gärna tillbaka på tidigare föremål för panik som ett sorts test; ”Pratar vi så om satanister idag? Nähä, då kommer vi inte heller att prata om internet på samma sätt om några år.”

Och det var egentligen hit jag ville komma. I över tio år har jag pratat om paniker och folkjävlar i mina föreläsningar. Det har varit rätt tacksamt egentligen. Det har inte varit svårt att göra sig rolig på panikernas bekostnad, om jag säger så. Men så hände något. För ett år sedan avtog exemplen. Från att ha dykt upp med skrattretande regelbundenhet blev det plötsligt rätt tyst. Och under våren har jag (och det var här min obotliga optimism fällde mig) även dristat mig att påstå att panikerna kring nätet kanske är över. Att den jättekorta panik som uppstod när Pokémon Go (som faktiskt ändå fortsatte) lanserades kan ha varit den sista. Till mitt försvar måste sägas att i teorin om paniker ingår att de ska gå över. Det är liksom den bärande idén. Om en panik fortsätter är det troligen inte en panik utan befogad oro. Som oron för barn nära vatten. Det är inget som varken kan eller ska gå över eftersom det är farligt om barn som inte kan simma är ensamma i vatten.

Men nu har jag förstått att jag ropade hej för tidigt. Jag har hoppats och hoppats så mycket att jag tolkade tecknen fel. Min generande optimism la tjuvben för mig. Inte har panikerna gått över! För idag insåg jag vad som är det nya svarta. Och det tänkte jag berätta om i nästa inlägg. Stay tuned!

 

1984

George Orwells framtidsdystopi 1984 har spelat en enorm roll för mitt politiska tänkande. Så stor att jag läst den om och om igen därför att jag har haft en känsla av att det är viktigt att hålla Orwells berättelse levande. Och jag var tydligen inte ensam om att tycka att det var dags att läsa den igen efter att Trump blev president. De flesta vet säkert vad romanen handlar om och kan på ett ungefär beskriva vad nyspråk är men det är ändå en himla skillnad att läsa den från pärm till pärm. Orwell var inte bara en skarp analytiker, han var också en lysande författare. Som läsare sugs jag in i Winstons vardag och jag lider alla kval han lider. Så romanen är mer än ett stycke lysande samhällskritik, den är lika mycket en suggestiv stridsskrift som varnar oss för vad som kan hända om vi inte ser upp. Som jag tolkar det varnar Orwell för främst två saker: att odemokratiska krafter får definiera om begrepp och att de får komma undan med sina retoriska manövrer.

I 1984 har partiet all makt inte för att de har kämpat för det de tycker är en god sak och vunnit utan för att ha makt. Partiet har knäckt koden för oinskränkt och evig makt. De har analyserat maktens uppgång och fall genom historien och kommit fram till att det enda sättet är att inte ha något ideologi, att inte tro på något annat än just makt. Känns det bekant? Det viktiga är t ex inte att slåss mot en fiende, det är att slåss överhuvudtaget. Fienden växlar men kriget består. Känns det bekant? Storebror är inte ens en person utan bara en position, möjligen en marionett. Känns det bekant?

Anledningen till att partiet lanserar nyspråk är att hindra felaktiga tankar. Nyspråk bygger alltså på idén att den som saknar begrepp för ett fenomen inte kan tala om eller tänka om det (jag skriver lite om det i min bok men då kopplat till frigörelse på nätet, inte till nyspråk som sådant). Och detta blir så skrämmande relevant när så många idag försöker definiera om ord som yttrandefrihet, censur och demokrati. När yttrandefrihet definieras om till att betyda att vem som helst får säga vad som helst till vem som helst när som helst och var som helst, se t ex Almedalen och Bokmässan. När censur definieras om till att omfatta en bokhandel som inte vill saluföra nazistisk smörja och när demokrati plötsligt betyder att tyckande är lika mycket värt som kunskap och att odemokratiska krafter får förhindra ett demokratiskt samtal, se t ex Almedalen och Bokmässan.

Vi måste alltså vara varsamma med språket i den bemärkelsen att vi inte tillåter att odemokratiska aktörer kidnappar vissa begrepp. Låter vi dem komma undan med det kan vi snart inte längre diskutera allas lika värde, därför att ord som yttrandefrihet, censur och demokrati har kommit att betyda så mycket och så lite att de i praktiken är obrukbara.

Låt det inte ske! Läs 1984 igen! Låt inte nazisterna få en plats på Bokmässan eller i Almedalen!

 

Målgång

Här sitter jag i solen med en espresso och skriver på ett av alla mina skrivprojekt. Under sommaren kommer jag att droppa några av ämnena här i bloggen.

Igår gick jag i mål i utmaningen Blogg 100, initierad av Fredrik Wass. 100 blogginlägg på 100 dagar, utan uppehåll. Ett år tidigare har jag klarat det och två år har jag brutit nån gång i april. Det är svårt att hålla igång och jag ångrade flera gånger att jag valde just bloggen och inte Instagram. Tiderna har ändrats och bloggen börjar kännas lite otymplig. Men mitt mål är uppfyllt. Jag ville skriva om allt som hamnat i en ständigt växande hög; publikationer, tips på bra litteratur, coola människor jag träffat, viktiga debatter och så vidare. Eftersom jag är min egen pressavdelning (hoppas dock att det ska ändras snart) måste jag ju göra allt sånt själv och det tar rätt mycket tid.

Trots att jag alltså har bloggat 100 dagar i sträck hann jag inte med allt. Så under sommaren kommer det lite spridda skurar. Här i bloggen när det krävs längre texter, på Instagram, Facebook och Twitter när det går att klara sig med kortare inlägg. Följ mig gärna under sommaren!

 

Linnéa Claeson får FN-pris

I morse tillkännagavs att Linnéa Claeson aka @assholesonline får svenska FN-förbundets pris för sitt arbete för mänskliga rättigheter. En sån fantastiskt rimlig vinnare! Det är ett mycket informerat och samtida val av juryn, som visar att patriarkatets tid är över. Eller som Linnéa själv postade härom dagen: De försökte begrava oss, de visste inte att vi var frön. Heja Linnéa för ditt oförtrutna arbete och heja svenska FN-kommittén för att ni uppmärksammar henne!

Linnéa berättar om det på Instagram. Så här lyder motiveringen:

Linnéa Claeson har med mod reagerat och agerat öppet mot hot och kränkningar på nätet, och därigenom synliggjort en skrämmande verklighet som många möter. Linnéa har, genom ett engagemang som spridit sig som ringar på vattnet i breda folklager, bemött sexuella trakasserier med en blandning av humor och allvar. Linnéa lyfter också på ett förtjänstfullt sätt fram dessa viktiga frågor i traditionella medier.

 

Mitt uppkopplade barn

Karin Nygårds och jag peppar inför inspelningen.

Nu sänds äntligen Mitt uppkopplade barn, ett UR-program som vi spelade in 1 december. Programmet sänds den 14 juni kl 22.00 i SVT1 med repris dagen efter kl 12.15 och en ännu repris veckan efter tisdagen den 20:e kl 11.50. Förutom Karin Nygårds och jag själv medverkar Kristina AlexandersonJack Werner, Josef Sahlin och hans elever Fabian och Linnea. Och Natanael Derwinger är programledare.

Om jag minns rätt var syftet med programmet att komma på exakt hur länge barn bör ha skärmtid per dag, beroende på ålder såklart. Ni vill inte missa detta!

 

Barnfilmfestival i Tromsø

TROMSØ, 20120905: Stumfilmfestival 2012.
Foto: Ingun A. Mæhlum

Imorgon åker jag till Tromsø för att föreläsa på Verdens Beste – Tromsøs barnfilmfestival. Jag kommer att prata om unga och nätet under seminariet Slik barn ser det! och självklart blir det unboxing for kids som får vara temat. Och (även detta som vanligt) tänkte jag belysa fenomenet ur tre perspektiv; tekniksyn, barnsyn och moralism.

Det är lite kul att detta är den andra filmfestivalen jag pratar på, trots att jag inte på något sätt är filmvetare. Den första var BUFF i våras och höst blir det ännu en, Nordic Kids Media Festival. Det kanske är dags att nån forskare som faktiskt är filmvetare tar tag i barns kultur på nätet så det blir ordentligt gjort 🙂 Tills dess får ni klara er med mina maktanalyser.

 

Alternativa flashar

I förra inlägget berättade jag om Emma Frans men glömde nämna det nya twitterkonto hon startat: @altflashar där hon lyfter fram nyheter som oftast försvinner i bruset. Följ! Läs också hennes blogg.

Jag ser också fram emot hennes bok:

Alarmism är också temat på den bok som Emma Frans just nu skriver för bokförlaget Volante. Arbetstiteln är ”Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams”, förhoppningen är att den ska finnas ute i bokaffärerna i september.

– Huvudfokus är på larmrapporter. Hur ska man förhålla sig till studier som säger att blåbär skyddar mot cancer eller att gojibär är det farligaste som finns?

 

Om ingen tror på vetenskapen kommer den inte överleva

”Jag tror att jag har någon slags humorpotential”, säger Emma Frans.
Bild: Emma Sundelin

Emma Frans, en av våra största folkbildare, intervjuas i ETC.

Emma Frans har uppmärksammat fenomenet mansplaining på sina sociala medier – det vill säga när män förklarar saker, på ett ofta nedvärderande sätt, utan att ta hänsyn till att åhöraren kan ha större kunskaper i ämnet.

– Jag skrev ett blogginlägg som visar på att det finns vetenskaplig evidens på att män kommer till tals mycket mer och att män överskattar sin förmåga, Då fick jag väldigt mycket svar från män som förklarade att det inte var så, det blev en lite kul grej omkring det.

Efter det har hon har gett sig själv en ytterligare titel. Forskare, vetenskapsskribent – och fransplainare. Fransplaining är också namnet på hennes podcast, som just nu ligger på is på grund av tidsbrist.

– När jag fransplainar tar jag mig friheten att skjuta lite från höften – jag betraktar omvärlden genom mina vetenskapliga glasögon. Det är befriande eftersom jag i många andra sammanhang behöver kommunicera på ett sakligt och korrekt sätt.

Följ henne på @drEmmaFrans eller