Efter mycket om och men har jag kommit fram till det jag egentligen tänkte säga: Det är förmodligen porren som är det nya svarta. Den nya folkjävulen, som vi förväntas lägga fokus på och motarbeta, för att slippa ta tag i komplexa samhällsproblem. Om du inte har läst mina tidigare inlägg rekommenderar jag att du gör det först. Det nya svarta, Folkjävulen tar form och Demonisering utgör en bra bakgrund till detta inlägg som annars lätt kan uppfattas som provocerande. Detta inlägg är alltså inte menat som en provokation utan tvärtom vill jag uppmana till nyansering av debatten.

Jag vill redan här påpeka att jag inte på något sätt vurmar för pornografi. Egentligen tycker jag inte att mina personliga åsikter hör till saken men eftersom jag vet att panikdebatter ofta är som getingbon tänkte jag att det är lika bra att deklarera min ståndpunkt. Jag fattar inget av porr. Jag förstår rent ut sagt inte hur vuxna människor kan tycka att det är intressant. Så var det sagt. Jag har dock försökt lyssna på flera olika forskare och inte bara de som bekräftar mina egna tankar. För mig som ointresserad av porr vore det ju enklast om porr var skadligt och jag kunde haka på den känslomässiga debatten.

Men så enkelt är det ju aldrig. Och här kommer egentligen hela min poäng: det är aldrig så enkelt som att porren är roten till det onda. När det skrivs böcker och debattartiklar som framställer porren som ingången till trafficking, våldtäktskultur, skruvad sexsyn hos unga, osv, är detta inget annat än ett fruktansvärt förenklande av en komplex situation. Vi har en mängd olika andra förklaringar att ta hänsyn till. Vi måste tänka på stora samhällsförändringar som skett under den tid tillgången till porr har ökat; nedskärningar i skola och vård, en ökad press på många vuxna att arbeta och höja sin levnadsstandard, ökade ekonomiska klyftor, för att nämna några stora förändringar som sannolikt har påverkat barns levnadsvillkor negativt. Vi måste väga in patriarkatet som ligger som en stinkande våt filt över allt vi gör och tänker. Trafficking kommer ur en gravt objektifierande människosyn och en patriarkal miljö. Våldtäktskultur likaså. Att vi inte har tid eller lust att utbilda barn om sexualitet är ren och skär juvenism. Och så vidare. Det är där vi ska sätta in våra krafter.

För hur är det tänkt? Hur ska porren motarbetas? Vad ska förbjudas? Ska porren filtreras bort från nätet? Det panikartade förhållningssättet genererar fler frågor än svar.

Om vi däremot antar det perspektiv jag har skissat på, då finns det nånstans att börja. Vi kan motarbeta alla de destruktiva krafter som objektifierar barn och kvinnor. Och vi kan börja med det nu. Vi kan gå till oss själva och se vad vilka av våra handlingar som bidrar till objektifiering och exploatering av barn och kvinnor och börja ändra på det. Vi kan peka på missförhållanden och avbryta den som talar nedsättande och stereotypiserande om barn och kvinnor. Vi kan helt enkelt börja här och nu att aktivt motarbeta de destruktiva normer som ligger till grund för trafficking, sexuell exploatering, sjuklig sexualisering, våldtäktskulturen i allmänhet och våldtäkt mot barn i synnerhet.

Det här kanske inte är det sista jag skriver om den här frågan. Jag har fortfarande lite mer att säga om t ex nolltolerans, gatewayteorin och att spela barnkortet. Så håll utkik efter fler inlägg om du vill veta mer. Under tiden kan du läsa vidare i relaterade texter:

Sexologen Jack Lukkerz gästbloggade förra året: Om unga och porr

Robert Jacobsson: Pornwars och sexologers kamp för nyanser

Mina tidigare inlägg: Vi måste mota paniken! 

En föreläsning på Instagram: Nätpanik

TT gjorde en explainer om panik efter en intervju med mig: Har du fått cykelansikte?

Detta är en fortsättning på några inlägg om paniker: Det nya svarta och Folkjävulen tar form. Läs dem gärna först.

Demonisering är också en vanlig process under en panik. Ett fenomen eller en grupp målas ut som rakt igenom onda, vilket gör argumentationen lite mindre komplex. Om något målas ut som extremt farligt går det lättare att hävda att lagar inte ska följas, att misstänkta ska hängas ut eller att våld är ok. För så fungerar vi när det gäller det värsta av det värsta; vi kan acceptera åtgärder som normalt anses överdrivna eller rent av olagliga. Vi måste såklart ha det handlingsutrymmet för tillfällen då våra liv är hotade eller vi behöver skydda någon. Problemen uppstår om den där rätten vi tar oss i extrema situationer utvidgas till fenomen, individer eller grupper som är föremål för en panik.

Och här vill jag passa på att påpeka att en panik inte bara kan handla om något neutralt som så småningom kommer att betraktas som helt normalt. När en av de klassiska panikerna, den som handlade om videon (se t ex vad Daniel Nordström skriver om detta), gick över började folk se videon som neutral; det var innehållet på videokassetterna som borde diskuteras. Men det finns andra paniker som inte övergår i att vi accepterar själva företeelsen, som t ex den panik som var kring knarkkungar på 80-90-talen. Det är ju ingen som tror att knarkkartellerna har lagt ner eller att knark inte är farligt men vi har börjat se knarkkungar som vidriga brottslingar utan att det står om dem i varje kvällstidning hela tiden och utan att göra dem till monster. Detta mer rationella sätt att tänka medför att vi kan ta reda på vad som driver knarkhandeln och hur knark påverkar samhället. Knarkkungar är inte demoner, de är del av en ekonomisk struktur som kan motarbetas.

Ett annat exempel som ligger närmare i tiden är sexuella förövare. I det fallet kommer vi självklart aldrig att acceptera deras handlingar som normala men när paniken börjar ebba ut kan vi prata om vad som skapar en pedofil t ex och därigenom också närma oss en lösning på problemen. Ett program som Kropp och själ: Diagnos Pedofil hade aldrig kunnat sändas när paniken kring pedofiler rasade som värst. Under den tiden kunde misstänkta förövare hängas ut och många tyckte att det var en bra idé att få veta var dömda eller misstänkta bodde. Det gick till och med att kokettera med att man tyckte att pedofiler skulle straffas utanför lagen.

För att vara rättvis mot alla oss som drogs med i just den paniken vill jag ändå inskärpa att vi ibland måste agera för att få lagar ändrade. När det gäller just barn är lagen inte kraftfull nog och barn offras påfallande ofta för att rättssäkerheten för vuxna ska säkerställas. Jag tror inte att paniken gällande just pedofiler kommer att gå över helt förrän vårt rättssystem skyddar barn lika bra som det skyddar vuxna. I den bemärkelsen är pedofiler inte längre bara folkjävlar utan lika mycket ett verkligt hot mot barn, framförallt utanför nätet, i barnets fysiska miljö.

Men tillbaka till demonisering:

Så länge vi demoniserar en företeelse kommer vår energi att riktas mot fel saker. Vi kommer inte att vara lika effektiva i skyddandet av potentiella offer eftersom våra reaktioner kommer att vara känslomässiga och inte rationella. Det är alltså ohyggligt viktigt att vi tidigt identifierar en panik och påbörjar den intellektuella process som kan bryta tillståndet. Vi behöver så snart som det bara är möjligt ifrågasätta uttrycken för en panik, påminna oss själva och andra om det historiska mönstret med paniker och tvinga oss att tänka rationellt. Det är inte lätt. Känslor tycks utgöra en starkare drivkraft än rationellt tänkande men med lite arbete går det att genomföra.

I nästa inlägg tänkte jag komma till saken: vad jag tror att dagens panik handlar om eller riskerar att börja handla om.

Från inlagan till Rolling Stones Goats Head Soup från 1973.

Fortsättning från igår.

En folkjävul är alltså det som alla kan enas om är så farligt för barn och vuxna att det måste motarbetas, ofta till varje pris. När jag säger alla så menar jag självklart inte alla. Det är aldrig så att alla rycks med i en panik. I alla tider har det funnits folk som hållit sig lugna genom paniker. Ofta är det rätt svårt att vara den som inte rycks med. Det är betydligt enklare att låta sig svepas med i en panik. Den som skriver under på det farliga hamnar i en bättre social position än den som manar till eftertanke. Den som ändå dristar sig till att uppmana allmänheten att sansa sig framstår oftast som antingen brottsligt naiv eller som ultraliberal låt-gå-freak. Trots att det inte behöver vara så. Det kan bara handla om att försöka lyfta debatten till en rimligare nivå. Vilket jag alltså tänker försöka göra med dessa inlägg.

Den danska sociologen Kirsten Drotner är en av de flitigast citerade forskarna när det gäller mediepaniker. Hon menar att en panik karaktäriseras av att samtalet om det nya mediet är känslomässigt snarare än rationellt. Debatten är också moraliskt polariserad, dvs mediet i fråga framställs av de båda sidorna som antingen bra eller dåligt, där det dåliga får mest utrymme. Det är således en ytlig debatt som inte tar i beaktande att användarna kan fatta egna beslut eller att det diskuterade mediet kan ha olika användningsområden. Vidare framförs under mediepaniker påfallande ofta anekdoter som bevis för eller illustrationer av mediets farlighet. Man skulle kunna säga att samtalet under en panik är omoget och ytligt, för att fördjupas och tillåta komplexare resonemang när paniken så småningom klingar av.

En viktig sak att tänka på när det gäller vetenskapliga modeller, som den om paniker och folkjävlar, är att de inte per automatik utgör en bevisad beskrivning av verkligheten. De kan däremot vara tänkbara representationer av verkligheten, så att den blir beskrivbar och begriplig. Ett exempel på dålig passform är om jag tar en modell som är utvecklad för att förstå substansberoende och applicerar skärmtid på den. Då blir det bara rappakalja. För även om det kan verka som om data passar helt perfekt i modellen, krävs det också att den data som ska passas in går att kategorisera på samma sätt. Ska vi använda en modell för substansberoende för att förstå skärmtid måste alltså skärmtid vara jämförbart med knark. Och inte bara på ett ytligt plan som att vi har fått en känsla av att det är som att vara beroende av skärmen. Vi måste således vara alldeles oerhört försiktiga när vi använder existerande modeller. I kommande inlägg tänkte jag varsamt se om det jag misstänker är vår nya panik passar in i tankefigurerna panik och folkjävul. Stay tuned!

Stanley Cohens väldigt citerade verk Folk Devils & Moral Panics.

Jag är optimist till naturen. Alltså inte er vanliga vardagsoptimist utan bortom allt vett och sans optimistisk. Det är förmodligen medfött eftersom både min mamma och pappa klarade alldeles fruktansvärda saker i sina liv, med bibehållen kampvilja och utan att ge upp. Så jag skyller på genetiken när jag nu ska erkänna en sak.

Men först måste jag ge en bakgrund. Ända sedan jag skrev min doktorsavhandling har jag använt mig av teorier kring paniker – främst mediepaniker men även generellt moralpaniker – för att förklara saker jag sett. T ex den märkliga skillnad i sätt att tala om nätet som jag ganska snabbt identifierade; att barn och vuxna kan prata om samma sak men på så vitt skilda sätt. Teorin om ständigt återkommande paniker har hjälpt mig att förklara fenomenet. Närliggande finns tankefiguren folkjävul, som är idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver alltså ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Ja, ni kan säkert sätta ihop en bättre kronologi själva. Jag använder tankefiguren folkjävul som en modell för att förstå samtiden och jag ser gärna tillbaka på tidigare föremål för panik som ett sorts test; ”Pratar vi så om satanister idag? Nähä, då kommer vi inte heller att prata om internet på samma sätt om några år.”

Och det var egentligen hit jag ville komma. I över tio år har jag pratat om paniker och folkjävlar i mina föreläsningar. Det har varit rätt tacksamt egentligen. Det har inte varit svårt att göra sig rolig på panikernas bekostnad, om jag säger så. Men så hände något. För ett år sedan avtog exemplen. Från att ha dykt upp med skrattretande regelbundenhet blev det plötsligt rätt tyst. Och under våren har jag (och det var här min obotliga optimism fällde mig) även dristat mig att påstå att panikerna kring nätet kanske är över. Att den jättekorta panik som uppstod när Pokémon Go (som faktiskt ändå fortsatte) lanserades kan ha varit den sista. Till mitt försvar måste sägas att i teorin om paniker ingår att de ska gå över. Det är liksom den bärande idén. Om en panik fortsätter är det troligen inte en panik utan befogad oro. Som oron för barn nära vatten. Det är inget som varken kan eller ska gå över eftersom det är farligt om barn som inte kan simma är ensamma i vatten.

Men nu har jag förstått att jag ropade hej för tidigt. Jag har hoppats och hoppats så mycket att jag tolkade tecknen fel. Min generande optimism la tjuvben för mig. Inte har panikerna gått över! För idag insåg jag vad som är det nya svarta. Och det tänkte jag berätta om i nästa inlägg. Stay tuned!