Elza Dunkels forskningsblogg om barns och ungas nätkulturer, barns rättigheter, lärande och IT.
… så lite tid! Eller hur? Det finns inte en chans att hinna lyssna på allt bra som finns men om ni vill lyssna på mig i sammanlagt flera timmar, finns nu en hel sida full med podcaster där jag är gäst.
Den senaste är Lära från lärda där jag fick prata om min bok Vad gör unga på nätet?
Nu finns Annakarin Nybergs och min bok Näthat – strategier och förhållningssätt att ladda ner! Den är gratis i pdf-format men finns även som pappersbok.
Annakarin och jag har båda forskat om nätanvändning ungefär lika länge, vi har haft kontakt, känt till varandras forskning men egentligen aldrig tänkt på att arbeta tillsammans. Förrän i våras. Vi var på samma konferens i London och föreläste om liknande saker, helt oberoende av varandra. Vid hotellfrukosten började vi prata om det förestående valet och hatet på nätet. Vi insåg plötsligt att vi har intervjuat de främsta experterna på näthat, experter som ingen frågar när det bjuds in till runda bordssamtal eller utredningar. Annakarin har pratat med det vi idag kallar för influencers men som hon väljer att se på som aktörer med stora konton och många följare. Jag har intervjuat unga. För oss var det inget dramatiskt eller nytänkande i att välja våra respektive informanter, det är helt i linje med vår syn på forskningens samhällsuppdrag. När vi började prata om det, förstod vi dock att det är unikt; vi har under många års tid följt och lyssnat på två grupper som har djupa kunskaper om näthat. Kanske är det även så att våra informantgrupper sitter på den viktigaste kunskapen eftersom den bygger på lång erfarenhet av att möta och hantera näthat, kunskap som ofta har utvecklats till ett väldigt högt personligt pris. Samtidigt är det grupper som sällan får komma till tals därför att de har låg samhällsstatus. Varför hade inte ens vi tänkt på detta tidigare?
Efter den där frukosten blev vi ivriga. Vi startade ett nytt forskningsprojekt, vi skrev synopsis till en bok, vi hade långa möten där vi arbetade med terminologi (något ni kommer att se att vi ständigt återkommer till i boken). Våren blev sommar, som blev högsommar och snart skulle det vara val. Vår ivrighet övergick i otålighet och vi bestämde oss för att skriva en kort, populariserad sammanfattning av våra rön så här långt, för att bidra till arbetet mot näthat, en sammanfattning av en bok som alltså inte ens är klar.
Vi ville också få spridning på materialet. Så mitt i den stekheta sommaren kom vi på att om vi ger bort vårt bokmanus till någon som kan trycka och sprida, kan boken bli gratis och lätt tillgänglig. Den som var snabbast att tacka ja var LIN Education, vars konferens vi föreläst på i London. De tog hand om allt det praktiska och det som kostar pengar. I november var boken klar, på svenska och norska. Vi fick lansera den under SETT-dagerne i Oslo, ett fantastiskt roligt tillfälle som jag tänkte skriva om i ett särskilt inlägg.
Nu är det fritt att ladda ner boken som pdf på svenska eller norska. Vi är bara glada om ni delar länken och använder boken i alla sammanhang där den kan göra nytta.
Sen får ni hålla utkik. Annakarin och jag jobbar vidare med vårt gemensamma projekt så ni lär höra mycket mer från oss.
Gör det inte!
(Eller fundera över andra alternativ först.) Så här tänker jag:
Det är belagt om och om igen att det bästa för barn och unga är att
1. det finns samverkan mellan olika aktörer och
2. de vuxna som finns kring barnet äger frågorna.
Dessa viktiga punkter riskerar att motverkas av en inhyrd expert, som en föreläsare eller konsult. Det här kan möjligen uppfattas som kritik mot mig själv och andra som lever på att vara experter, men det är bara ett konstaterande om att vi ofta tänker fel. Experter behövs, men kanske inte i första hand för att åka runt och ta över andras uppgifter. Det är nämligen risken; att vi experter uppfattas som så spränglärda att det närmast förminskar de som egentligen är experter på sin egen kontext, de vuxna som befinner sig i barnens närhet, personligt eller professionellt.
Det finns alltså bättre sätt att använda oss som är experter, åtminstone i de flesta miljöer. Här kommer mitt förslag:
Starta en kunskapscirkel
Bilda en eller flera grupper av de professionella som ska arbeta med frågorna i relation till barn och unga. Tänk brett! Gå igenom vilka som i praktiken har kontakt med barnen, så att det inte bara blir pedagogisk personal eller elevhälsan. Kansli, lokalvård, skolledning, idrottsklubb, osv.
– Bestäm vilka frågor ni behöver fördjupa er i.
– Ta del av samma material t ex en bok eller en föreläsning, se länkar nedan.
– Träffas och arbeta mot ett gemensamt mål, t ex en uppdaterad plan för skolans likabehandlingsarbete, se listan nedan.
– Nu är det ni som är experterna och som ska arbeta med era elever och vårdnadshavare.
Material att ta del av
– Läs min bok Vad gör unga på nätet? För inköp, kontakta förlaget.
– Läs min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. För inköp, kontakta förlaget.
– Läs min och Annakarin Nybergs bok Näthat, strategier och förhållningssätt. Gratis att ladda ner.
– Se någon av mina föreläsningar på nätet. Helt gratis, se när ni vill.
Mål med kunskapscirkeln
– Ett av de viktigaste målen är att skapa samsyn kring den eller de frågor ni vill utveckla kunskap kring. Samsynen ska vara både teoretisk och praktiskt, alltså hur tänker ni om de här frågorna, vilka analyser gör ni och hur handlar ni i praktiken?
– Ett annat viktigt mål är att ni utvecklar tankeverktyg som stärker er i den professionella (eller privata) relation ni redan har med barn och unga. Det är alltså inte frågan om att lära sig helt nya saker, utan att förstärka den befintliga kunskapen och förmågan med idéer, termer och förhållningssätt som uppdaterar det ni redan kan.
– Ett sådant här arbetssätt ger erkännande åt deltagarnas befintliga kunskaper istället för att förminska dem. På det sättet påminner det om samtida lärandemodeller på nätet, där alla hjälps åt och ingen är mer expert än någon annan.
– Sen finns det andra positiva effekter av ett sånt här arbetssätt som att gruppen svetsas ihop kring ett gemensamt mål, snarare än att matas med något som någon annan har bestämt att alla måste kunna.
– Det är betydligt billigare och effektivare än att hyra in en expert.
Är mina föreläsningar alltså värdelösa?
Tvärtom. Jag är den första att skryta upp min förmåga att förklara komplexa problem på ett pedagogiskt sätt. Jag är extremt van att föreläsa för många olika målgrupper och jag är trygg i mina kunskaper och erfarenheter så jag vågar ta upp obekväma ämnen som verkligen måste få mer utrymme på alla nivåer i samhället. Jag är utan tvekan ett säkert kort för den som vill ha en föreläsning.
Men jag hoppas att i framtiden begränsa mitt föreläsande till konferenser (som ju ändå bara består av föreläsningar) och andra tillfällen då det helt enkelt inte finns någon grupp att svetsa samman i en kunskapscirkel. Jag tänker mig också att jag gör mest nytta i sammanhang där det finns professionella som behöver skakas om och få nya infallsvinklar.
Men vi vill ändå ha hjälp!
Det kan ni självklart få! Jag arbetar hårt med att nå ut med min kunskap på området och tvekar inte att vara till hjälp. Ni kan höra av er om ni vill ha mer konkreta tips för en kunskapscirkel, få lite frågor att arbeta med eller vill att jag leder den på distans. Ni vet var ni hittar mig 🙂
Tycker du som jag att det var ett tecken på total tondövhet när SVT bestämde sig för att låta en man läsa nyårsdikten? När hela året har varit ett segertåg för jämställdhet och normutmaning, varför inte låta en kvinna, transperson eller icke-binär läsa dikten om att ringa in det nya och ringa ut det gamla? Här läser jag en alternativ nyårsdikt, skriven av Ida Eklöf, eller Moder Justitia. Dikten heter Spring.
Två julklappstips med en vecka kvar till jul.
För tre månader sen utlyste jag en tävling på Instagram men har inte tagit tag i det förrän nu. Jag skyller på extrem arbetsbelastning, bara för att det känns lite bättre så 🙂 Nu är dock tävlingen avgjord och tre följare kommer att få ett paket med Bamses temanummer om källkritik, där mina säkerhetsråd till barn finns med, och boken Annalisa och trollkarlsryktet, från Idus förlag. Boken är skriven av Angeli Sjöström Hederberg och illustrerad av Caroline Sellstone.
Så här skrev jag om boken:
”En fint illustrerad bok om vikten av kritiskt tänkande, förklädd till en spännande berättelse om lagom läskiga saker. Normkreativiteten lyser igenom på ett fint sätt, bland annat genom att barnen är subjekt och de vuxna agerar på barnens villkor. Jag hoppas att många, många barn i förskoleåldern får läsa den här boken tillsammans med vuxna. Jag hoppas också att boken kommer att ligga framme där det finns skolbarn och vuxna så att även större människor blir nyfikna och läser.”
Annalisa och trollkarlsryktet finns som smakprov där du kan läsa förordet av ingen mindre än Emma Frans.
Bamsetidningen finns att ladda ner eller beställa från förlaget som också har tagit fram en lärarhandledning som är fri att ladda ner.
Foto: Lasse Burell
I september blev jag intervjuad av Pedagogiska magasinet och nu har numret kommit ut. Det blev ett långt och mycket ingående porträtt: På krigsstigen mot nätpoliserna. Det var ett trevligt samtal och en mycket rolig fotosession vid kajen nedanför Sheraton. Och jag fick ta selfies. Hey, what did you expect? 🙂
Elza Dunkels kallar förespråkarna för porrfilter lobbyister och börjar bli trött på deras försök att bearbeta kommuner och huvudmän, som får svårt att säga nej.
– Alla som har tekniska kunskaper om det här menar att det inte ens är möjligt att konstruera det man kallar innehållsfilter. Det är bara tillverkarna själva som påstår att det är det. Och vad är egentligen lämplig och olämplig information? Var går skiljelinjen mellan pornografi och konst exempelvis? Det skulle inte ens du och jag kunna enas om.
Det är, som alltid numera, fokus på paniker. Jag är rejält oroad över att vi har fått en digital backlash, med porrfilter och åldersverifiering. De enda som förlorar på det är barnen. Varken porrbranschen eller förövarna kommer att påverkas annat än i positiv riktning. Och vuxna kommer att känna att de iallafall har agerat.
Dela gärna artikeln till någon som uppvisar panikbeteende. Nu är det dags att vi vänder det här!
Ni kanske har sett att Länsförsäkringar har lanserat en kampanj som ska få folk att minska sin skärmtid – Skärmhjälpen. Jag hade tänkt förbigå det hela med tystnad eftersom det är så dumt så jag är inte ett dugg orolig att folk ska gå på så enkla knep. Men så felciterade de mig och då blir det plötsligt en annan sak.
Jag har aldrig sagt att det är svårt att ge rekommendationer kring vad som är lagom. Jag har sagt att det inte går att ge rekommendationer baserade på vetenskaplig kunskap och det kommer heller aldrig heller att gå. Jag har inte tid att svara på varje knasigt påstående i alla filmer de satt ihop (de har varit idoga, de får man ge dem) så jag länkar till lite gamla inlägg i den här frågan. Det är ju inte som att jag har varit otydlig och de bara råkat missuppfatta mig. De använder mig som ett alibi, så att det ska verka som om de läst all forskning på ämnet och inte bara plockat ut det som stöder deras budskap.
Här försöker jag reda ut den konstiga idén om att det alltid finns två sidor och att båda är relevanta: Lagom är bäst?
Jag gästar podcasten Glappet och pratar om Skärmtid, barnförtryck och motståndskraft.
2017 gjorde jag en liten film om skärmtid och småbarn.
Och sen måste alla läsa det som Margareta Rönnberg skriver om de här frågorna. Lustigt att Skärmhjälpen inte har hittat hennes forskning när de nu har letat så noga.
Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?
Minns ni bråket kring skärmtid 2015? Annars kan ni friska upp minnet här.
Här har ni mitt turnéschema om ni vill lyssna på mig eller kanske boka in ett möte när jag besöker din stad. Vid några av tillfällena finns det fortfarande möjlighet att boka ytterligare en föreläsning. Om ni hör av er snabbt så kan vi diskutera det. Det är inte många av föreläsningarna som är öppna tyvärr. Jag brukar alltid fråga arrangören om det är möjligt att slinka in i mån av plats men oftast handlar det om interna utbildningar.
11 oktober Lunds universitet: Unga & sexuellt våld på internet. Denna föreläsning ges på Youtube så jag kommer att öppna den för alla efter ett tag. Skriv in din e-postadress här om du vill ha ett mail när föreläsningen ligger ute.
16 oktober Kalmar: Järnvägssjuka, fake news och juvenism – om unga och digitalisering. Fortbildning för bibliotekarier.
16 oktober Lomma: Vad gör unga på nätet och hur kan vi vuxna tänka om det? Kvällsföreläsning för vårdnadshavare. Öppet för alla i mån av plats.
18 oktober SETT Syd, Malmö: Digitaliseringen och ungas hälsa. Öppet för alla, köp biljett till SETT Syd.
22 oktober Svenska kyrkan, Göteborg: Öppet för alla, köp biljett till utbildningsdagen Möt mig nu som den jag är.
12 november, Drängsmarksskolan, Skellefteå: Personalutbildning. De arrangerar eventuellt en föräldraföreläsning senare i höst.
13 november, Fria Emilia, Boden: Utbildning av personal och föräldraföreläsning tillsammans med Helena Meyer, Friends.
14 november, Östersund. Barn och internet. Kvällsföreläsning för vårdnadshavare, gratis, öppen för alla. Anmälan i mån av plats.
19 november, Kungshamns bibliotek: Skärmtid. Öppen och gratis föreläsning! Anmäl dig gärna på Facebookeventet.
29 november, SETT Norge: Näthat – strategier och förhållningssätt tillsammans med Annakarin Nyberg. Öppet för alla, köp biljetter till SETT Norge.
30 november, konferensen Ung. Fri. Tid, Stockholm: Unga och nätet – varför är fritidsledaren en nyckelperson? (workshop) + Järnvägssjuka och juvenism – om unga och nätet (föreläsning). Fortbildning för öppen fritidsverksamhet.
Här har jag samlat lite media om Momo, som du också kan läsa om i förra inlägget: Varning: varna inte!
Lilla aktuellt i Barnkanalen tog upp Momo i sin sändning onsdag 3/9. Tyvärr tillåter Svt inte inbäddning så ni får klicka på den här länken.
Nyheter i Barnradion intervjuade mig till sin sändning lördagen 29/9:
Varning om skräckutmaningen Momo sprids – det här vet vi. Metro 21/9 2018
Momo är inget nytt. Tänk på detta innan du varnar. KIT 25/9 2018
Experter: Sprid inte varningar om skräckutmaningen Momo. Svt Nyheter 25/9 2018
Så pratar du med barnen om Momo challenge. Expressen 28/9 2018
Och så måste ni självklart läsa Jack Werner: Spökhistorien ”Momo Challenge” – ännu en Svarta Madame på sociala medier, ”Hantera Momo som en spökhistoria”, Till dig som delar Momo-varningen på Rosatraktor.com
Ni har hört mig säga det förut, t ex när det gällde Periscope, Talking Angela, Blue Whale. och även appar generellt. Och nu är det dessvärre aktuellt igen så jag måste upprepa:
Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.
Det som händer när man utfärdar grundlösa varningar är att några kommer att överreagera på varningen. Några barn kommer att bli räddare än det finns fog för att vara och några vuxna kommer att agera i panik och riskerar att ställa till det för barnen.
Vuxna har ett ansvar, oavsett om man är vårdnadshavare eller professionell, att hålla sig lugn och rationell när det kommer till ungas situation. En rädd och upprörd vuxen är ett sämre stöd. Vet man med sig att man har lätt att skena iväg i fantasin får man sansa sig ett tag och vänta med att agera.
Det finns så många barn som redan är rädda, helt i onödan. De har hört rykten om att en app de använder är farlig, att den styrs av pedofiler eller att användare riskerar att begå självmord om de använder den. Dessa barns vuxna måste fånga upp och hjälpa barnet bearbeta onödig oro. Det är inte rimligt att barn ska ligga vakna om nätterna och oroa sig för att en bild de lagt ut ska komma i händerna på pedofiler.
Rykten om hemska saker är vanliga bland barn och har alltid varit det. Den stora skillnaden nu är att vuxna bidrar till och i vissa fall initierar ryktesspridningen. Jag minns en tid då vuxna lugnade och tröstade och sa att Svarta Damen inte alls äter barn på nätterna eller vad det nu kan ha handlat om. Och så kom internet. Och nu är det vuxna (dessutom pedagogiskt utbildade vuxna) som sprider rykten.
Jag ser det också som ett trivialiserande av våld, självskada och självmord att påstå att ett spel kan leda till sådant. Att ägna sig åt destruktiva praktiker som barn har betydligt mer komplexa anledningar än att bli hetsad i ett spel. Om en vuxen misstänker att ett barn deltar i ett farligt sammanhang, på eller utanför nätet, är det den vuxnas ansvar att agera på den misstanken genom att i första hand prata med barnet. Inte genom att skicka ut massmail.
Jag kan ha en viss förståelse för den skolledare som väljer att skicka ut ett massmail utan att ha kollat upp saken först. Det finns nämligen en sorts hets kring ungas nätanvändning idag som handlar om att vuxna är livrädda att framstå som okunniga eller ointresserade, att inte stå med Svarte Petter när alla andra redan har förstått. Ingen vill vara den där rektorn som mitt under Instagramupploppet råkade säga till media att hen inte visste vad Instagram är. Och då kanske det känns bättre att agera för snabbt än att inte agera alls.
Det ligger dock i skolans ansvar att ha informerat sig om vad som är tryggast för eleverna. Och det är rätt snabbt formulerat. Det tryggaste för barn och unga är att de vågar prata med nån vuxen om det som oroar dem, om de känner sig hotade eller utsatta på annat sätt, om de sett nåt de inte orkar med, om de funderar på om en kompis mår dåligt. Det är vad forskningen säger är det som bäst kan skydda barn på nätet (även om det ger effekter utanför nätet också). Det är självklart vuxnas ansvar att se till att det finns ett sådant förtroendefullt klimat att de unga kommer och berättar. Det betyder att allt som görs med målet att skydda eleverna måste vägas mot denna kunskap. Exakt allt man funderar på att göra – skicka massmail till vårdnadshavare, ta in en föreläsare, installera filter, eller upprätta ett kontrakt med eleverna – allt måste vägas mot detta att eleverna ska ha förtroende för att vuxna vill och orkar lyssna och att de håller sig lugna och rationella vad de än får veta. Många av exemplen ovan går bort direkt eftersom de fjärmar eleverna från de vuxna snarare än tvärtom.
Egentligen är det superenkelt. Prata med eleverna först. Ta in information, gör en kartläggning. Hur stort är problemet? Vilka oroar sig? Vad oroar de sig för? Vad vill de att vuxna ska göra? Vad verkar vara sant i den här historien? Och sen är det bara att göra upp en plan för hur arbetet ska bedrivas. Självklart med mantrat ringande i öronen:
Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.
Läs mer om Momo:
Jack Werner: Spökhistorien ”Momo Challenge” – ännu en Svarta Madame på sociala medier, ”Hantera Momo som en spökhistoria”, Till dig som delar Momo-varningen på Rosatraktor.com
