Margareta Rönnberg, professor emeritus och orädd kämpe för barns rättigheter <3
Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier, har läst två av de mest alarmistiska böckerna om skärmar och sen gjort en ambitiös forskningsöversikt som debunkar många av deras påståenden. Allt detta fantastiska arbete ger hon oss i tre inlägg i sin forskningsblogg Barnisten. Nu finns hennes blogginlägg sammanställda till en artikel, som du kan läsa på skärm, skriva ut och dela. Margareta är en fantastiskt skarp forskare och en mycket tydlig förmedlare av barns perspektiv, så vi kan bara tacka för hennes hårda arbete och dela, dela, dela!
Artikeln är licensierad under CC-BY 2.5 SE. Referera som: Rönnberg, Margareta (2019) Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”? Länkar till referenser finns i inläggen på Barnisten.
Och månadens gästbloggare är… *trumvirvel*… Elza Dunkels! Elza är docent i pedagogiskt arbete och forskar bland annat om barn och internet. Bli inte förvånad om ämnen om ungas säkerhet på nätet dyker upp i ditt flöde inom kort. Men tills dess! Låt oss ge ordet till Elza för en vidare introduktion om sig själv och de ämnen hon kommer beröra under månadens gång.Har du redan nu en fråga till Elza? Kommentera!
Därefter ska jag skriva om några aktuella ämnen i tre blogginlägg. Det första finns ute redan nu och handlar om hur vi kan skydda barn på nätet.
Den 27 september kommer jag att livesända från Bredband 2:s Facebooksida. Kl 11.30 börjar jag svara på frågor, som man kan skicka in redan nu eller ställa direkt under livesändningen. Missa inte detta! Passa på att fråga eller tipsa nån i din närhet som har oroliga funderingar kring barn och digitalisering.
Vill du ställa en fråga till mig? Skriv din fråga som en kommentar under något av inläggen på Bredband2:s Facebook eller Instagram , så samlar vi ihop dem och sen svarar jag på så många jag hinner.
Vilka frågor kommer att dyka upp? En kvalificerad gissning är att det blir många frågor om ämnen som jag redan skrivit en del om:
Nedanstående är en debattartikel publicerad på SVT Opinion 6/9 2019.
Skärmtid
Den nya läroplanen för förskolan ger yngre barn rätt till digitala verktyg, något som har blivit omdiskuterat. Kanske är det är svårt att få ihop bilden av ett litet barn och de negativa sidor av skärmanvändning som allt oftare lyfts fram.
Här tror jag att det är viktigt att titta på vad förskolebarn faktiskt gör med skärmar. Yngre barn använder skärmar främst för att lära, roa sig och ibland även interagera med andra, till exempel samtala med en släkting som bor långt ifrån.
Det är alltså inga konstigheter som yngre barn ska ges tillgång till i förskolan. Digitaliseringen av förskolan handlar inte om att plattor ska ta över pedagogernas roll eller att lek ska ersättas av swipande och youtubande.
Istället handlar det om att ge förskolan nya eller kompletterande vägar att närma sig de mål som förskolan har. Det kan innebära att vuxna och barn tillsammans utforskar hur digitala verktyg kan användas, men också när plattor inte tillför något till leken och lärandet.
Skolverket har formulerat hur digital kompetens ska finnas med från förskolan och uppåt. Barn behöver förstå digitaliseringens påverkan på samhället, kunna använda och förstå digitala medier, ha ett kritiskt förhållningssätt och kunna lösa problem.
Det kan låta avancerat för en ettåring men målen är tänkta att anpassas efter kunskaps- och utvecklingsnivå.
I förskolan kan ”lösa ett problem” vara något så enkelt som att ropa på en vuxen om något går fel. Att våga fråga eller larma är nämligen en viktig del av den digitala kompetens som varje barn har rätt till.
Forskning visar att många barn inte vill involvera vuxna vid digitala problem. Dels är förtroendet för vuxnas förmåga att hjälpa låg, dels vill barn inte göra vuxna oroliga eller ledsna.
Det är djupt olyckligt att många barn tänker så, när forskning visar att de tryggaste barnen är de som har förtroende för vuxna och vågar berätta när problem uppstår på nätet. Att på ett tidigt stadium lära barn att vuxna är intresserade av dialog är därför helt avgörande.
WHO antog nyligen riktlinjer för att få bukt med barns stillasittande. Man pekade då ut skärmtid som en tänkbar orsak och valde att, helt utan stöd i forskning, ge rekommendationer om skärmtid för barn under 5 år.
Det är minst sagt märkligt att ge rekommendationer som i princip är plockade ur luften, men kan ses som ett uttryck för de senaste årens emotionella debatt om barn och skärmar.
Skärmtid är egentligen ett meningslöst begrepp då det bara beskriver den tid som skärmen används, inte vad den används till.
Skärmtid kan alltså betyda skolarbete, videosamtal med familjen, att kolla fakta, organiserat näthat, porrsurfning och hackade konton. Det är ett så omfattande begrepp att det blir intetsägande.
Det som verkligen spelar roll för välbefinnandet är om aktiviteterna passar barnets intressen och utvecklingsnivå.
Vi är djupt inne i digitaliseringen, oavsett vad vi tycker om det. Alla medborgare behöver kunskaper och färdigheter för att hantera stora och snabba förändringar. Det är hög tid att även yngre barn får tillgång till digital kompetens. Att lära sig hantera skärmar är inte konstigare än att lära sig klippa med en trubbig sax, eller att konfronteras med trafiken under en vuxens överinseende.
Barn som får träna på något blir bättre på att hantera det, både i samtiden och i framtiden.
Barn som skyddas från allt som kan innebära minsta risk får aldrig chansen att utveckla förhållningssätt och strategier för att hantera det de möter. Det är den viktigaste anledningen till att yngre barn har rätt till mer skärmtid.
Idag regnar det böcker om skärmtid. Tyvärr är det mesta inriktat på att varna oss för farorna, vilket är djupt olyckligt. Det vore mer konstruktivt att se digitaliseringen som ett faktum och börja titta på hur vi kan förhålla oss till det för att få ut maximalt av fördelarna men slippa nackdelarna. Väldigt få av böckerna baserar sig på forskning och väldigt mycket utgår från deras författarens egna erfarenheter. ”Det vet man ju själv” är en sån sak som man kan kosta på sig att säga vid fikabordet men inte som forskare, inte ens i en populärvetenskaplig text. För det som händer då, är att man fejkar bekräftelse på läsarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. Som i bilden nedan.
Text om 5G uppbyggd som en klassisk vandringssägen.
Den som känner sig dålig därför att det pågår en utbyggnad av 5G, har självklart inte rätt, men vi människor har en högt utvecklad förmåga att lägga pussel även med bitar som inte passar. Vår hjärna tycks vara så motiverad att förstå världen, att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in.
Så det gäller att avslöja retoriska grepp som ”det vet man ju själv” och ställa sig frågan om det verkligen finns belägg för det eller om det handlar om att någon tolkar in sådant som inte finns i det de ser.
Det borde också vara allmänbildning att känna igen en vandringssägen, som bilden ovan är ett skolexempel på.
Ett annat retoriskt grepp som är vanligt när det kommer till digitaliseringen (även extremt vanliga hos rasister, sexister, transhatare, funkhatare, osv) är disclaimers, som t ex ”Jag är inte emot digitalisering, men…” En disclaimer läggs ofta in för att dölja talarens verkliga agenda. Hen låter då nyanserad och rimlig, till skillnad från teknikkramarna. Det blir ett sätt att undvika att bli avfärdad som bakåtsträvare och teknikhatare. Jfr ”jag är inte rasist, men…” och ”några av mina bästa vänner är bögar, men…”. Det som följer efter en disclaimer är raka motsatsen, men det budskapet mildras av att talaren först slår fast att hen inte är emot digitaliseringen.
Sen är det självklart inget fel på hjärnforskare, men… (nej förlåt, jag kunde inte låta bli) … vi måste börja prata om VAD olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.
Håll telefonens kamera över QR-koden så kommer du till anmälningssidan.
Är du en av alla som använder Wikipedia? Då tycker jag att du ska bli medlem i Wikimedia Sverige. Det är nämligen vi som driver svenska Wikipedia (och en himla massa andra projekt som stödjer fri kunskap). Wikimedia Sverige är en lokal, juridiskt obunden stödförening till Wikimedia Foundation, som driver några av världens största fria kunskapskällor, inklusive Wikipedia, Wikidata och Wikimedia Commons. Jag sitter i styrelsen sedan 2016, här kan du läsa mer om hur Wikimedia Sverige är uppbyggt och vilka projekt vi driver.
Just nu pågår Wikimania, en konferens som samlar folk från hela världen för att hylla, diskutera, ventilera och utveckla fri kunskap. I år fick Wikimedia Sverige den stora äran att arrangera Wikimania. Så just nu befinner jag mig i en kokkittel av projekt, som alla har som mål att alla människor ska ha fri tillgång till mänsklighetens samlade kunskap.
Mitt i sommarens torraste period dyker ordet sharenting upp i svensk media. So who you gonna call? Net Busters! Så här kommer några av de inslag jag har varit med i. Men först en sammanfattning av det jag sagt:
Sharenting kommer inte att bli ett ord eller en grej i Sverige, eftersom vi tack och lov inte är vana att namnge fenomen och sen ge dem ogrundat stor uppmärksamhet. Att kalla det för sharenting låter påskina att föräldrar agerar fundamentalt annorlunda idag jämfört med tidigare generationer.
I grunden är det sunt att dela bilder på sina barn, för den som vill det. För den som inte vill dela eller se andras bilder går det alldeles utmärkt att låta bli att dela och att avfölja den som lägger ut barnbilder.
Vi måste alltid inhämta samtycke innan vi lägger ut bilder, text eller annat om andra.
När det gäller barn måste vårdnadshavarna representera barnet i samtyckesprocessen. Det betyder att de som vuxna måste fatta besluten helt på egen hand när barnen är väldigt små och tillsammans med barnen när de är så stora att de förstår mer.
Att helt utesluta postande om sina barn gör att det inte uppstår några naturliga situationer att prata om vad som gäller vid publicering på nätet och då måste de vuxna lära barnen det på annat sätt. Det är oerhört viktigt att barn får med sig detta sätt att tänka.
När vuxna frågar efter samtycke så snart de vill lägga ut nåt, skickar det signaler till barn (och andra vuxna) att detta är viktigt. Om detta blir en norm kan en samtyckeskultur få fäste på allvar, oavsett vad det gäller.
Vi kan inte bedöma barnbilder på nätet utifrån de tankar och värderingar som fungerade i den analoga tiden. Synen på bilder på nätet är under förändring. De barn som är vana vid massiv dokumentation på nätet kommer att tänka andra tankar än barn gjorde förr. Det är rätt stor chans att dessa barn får det lättare i sitt identitetsarbete och om vi vuxna sköter det här bra, att de kommer att kunna utveckla en positiv syn på sig själva och andra.
De problem många lyfter fram handlar snarare om gränslösa föräldrar än själva möjligheten att dela.
I programmet för Almedalen 2019 fanns det flera seminarier som tog upp ungas nätanvändning och skolans digitalisering. De flesta ur ett riskperspektiv, inte minst togs innehållsfilter upp som en tänkbar lösning. På måndagen hade jag ett mingel där vi var flera med kunskaper om dessa frågor och vi kom ofrånkomligen in på det skeva utbudet. Tillsammans började vi planera för att arrangera ett eget seminarium, utanför det officiella programmet. När nu Almedalen är tänkt som en arena för demokrati, borde vi bidra med våra kunskaper! Under några intensiva dagar planerade vi, dag som natt, sökte lokal, diskuterade upplägg, värvade paneldeltagare som kunde belysa ämnet ur sina respektive perspektiv. Panelen består av Karin Nygårds, Brit Stakston, Myra Åhbeck Öhrman, Ängla Eklund, Katarina Stensson, Hans Olsson, och Elza Dunkels. Filmad av Richard Gatarski, WeStreamU.
Tanken var alltså inte att ha en debatt, utan att låta experterna tala till punkt. Vi tycker att det saknas ett perspektiv i den intensiva debatten om filter i skola och förskola, nämligen vad forskning och beprövad erfarenhet säger om hur filter fungerar och om det ger ett skydd. Vi är överens med filterförespråkarna om att det finns innehåll på nätet som är oönskat och i många fall skadligt för barn att ta del av, så det var inte något vi diskuterade. Vårt samtal ville istället besvara frågan om innehållsfilter över huvud taget fungerar som ett skydd mot oönskat innehåll på nätet.
Vi vill tacka alla som kom och lyssnade, alla som följde samtalet via Facebook, Richard Gatarski och WeStreamU som ställde upp och både streamade och filmade under vansinniga väderförhållanden och Humanisterna som lånade ut sitt tält och sin ljudutrustning till oss.
Du kan se filmen eller lyssna på samtalet som podcast. Båda kan laddas ner och bäddas in om du vill lägga upp dem i din egen kanal. Båda verken är licensierade under CC BY – välkommen att använda!
Om du vill ladda ner ljudfilen finns den även som podcast.
Se seminariet från Almedalen 2019 där Anne-Marie Eklund-Löwinder, jag och Marcin de Kaminski pratar om att nätet fyller 30 år i år. Det var en extremt rolig timme, tänk att få prata om ett av mina favoritämnen med två av de viktigaste personerna på internet! Bra väder, stor publik och hög pepp.
Bild från ett av förra årets roligaste arrangemang.
I år kommer jag att vara på plats i Almedalen hela veckan. Om du vill träffas, skriv till mig i Messenger eller texta mig på 0702735323.
Jag har ett späckat schema men bara ett officiellt uppdrag i år, seminariet Experimentet som revolutionerade världen – i år fyller internet 30 år: På 30 år har internet gått från att vara ett militärt experiment, till att idag vara en självklar och nödvändig del av våra liv. Hur gick det till, och hur ser internets framtid ut?
Panelen består av Elza Dunkels, Internet- och pedagogikforskare, Umeå universitet Anne-Marie Eklund-Löwinder, Säkerhetschef, Internetstiftelsen Marcin de Kaminski, tidigare nätaktivist och grundare, Piratbyrån Carolina Olsson, Moderator
Norrköpings kommun med flera nappade på min idé om ett födelsedagsseminarium om hur vi kan göra webben ännu bättre. Hen börjar vara lite krasslig redan på sin 30-årsdag och så kan vi ju inte ha det. Inspirerad av #fortheweb har jag arbetat med ett par idéer och denna fick jag alltså napp på. Mer om mina idéer kommer under året.
Det betyder att jag har tid för fler uppdrag, så hör av dig om du behöver en driven talare, paneldeltagare, moderator och idéspruta. Jag pratar gärna om: digitalisering i allmänhet och i skolan, skärmtid i allmänhet och för yngre barn i synnerhet, digital detox och andra tokerier, näthat, nätkärlek, strategier och motstrategier, #metoo, patriarkatet i allmänhet, sexism och juvenism i synnerhet.
Jag blir lite irriterad. Engelsbergs bruk 24 april 2019.
Jag fick chansen att berätta om järnvägssjuka och mediepanik under ett seminarium om läsning på legendariska Engelsbergs bruk. Det finns så många saker att säga om de föredrag som kom efter mitt; Carl Hamilton och Kjell A Nordström och jag tror att jag lyckades förmedla det under den efterföljande debatten. Sänds på Axess Tv 12/6 kl 9.30, eller redan nu: se och döm själva! Jag kommer in efter 59 minuter, men missa inte alla suveräna föreläsare i början.
Alltså, det där med Silicon Valley! Att Steve Jobs barn inte fick ha plattor, att skaparna av Facebook förbjuder sina barn att använda sociala medier. Om idén att detta borde styra föräldraskap i Sverige inte var så himla tragisk skulle den vara humoristisk. Hur i helsike kunde dessa entreprenörer, som antagligen jobbar 60-80-timmarsvecka, bli förebilder som föräldrar? Det finns bara en enda orsak till att det händer, nämligen att det passar in i det rådande narrativet. När allt känns konstigt och ovant hugger folk glatt tag i halmstrån. Det vore ju toppen om det var sociala mediers fel och inte nedskärningar i välfärden och ett hårdnande samhällsklimat som låg bakom ungas allt sämre mående och skolans problem. Men så enkelt är det oerhört sällan. Vi får helt enkelt leta orsakerna där de finns, inte där det är enklast att leta.
Och, inte minst: även om det skulle vara som folket i Silicon Valley säger, även om det skulle vara nätets fel alltihop, ska vi då låtsas som att digitaliseringen inte finns? Ska vi göra som Nordström säger och vänta tills barnen har lärt sig leva analogt innan vi introducerar skärmar? Nej, vi ska låta dem träna, från tidig ålder och tillsammans med vuxna. Såklart! Vilken ansvarsfull vuxen håller ett barn ifrån trafiken tills de är 15 för att sedan ge dem en cykel, eftersom de är fysiskt och psykiskt mogna att hantera en cykel?
