Author Archives: Elza Dunkels

Podcastpromenad

Egentligen tycker jag att sånt här är onödigt eftersom det förlöjligar sociala medier och dess användare men jag behövde en bild och den passade rätt bra in på mig när jag är ute och går.

Att gå på podcastpromenader är nåt av det bästa jag vet. Frisk luft, röra på kroppen och matas med nya insikter. Och jag kom på att ni antagligen tycker detsamma, så jag gjorde en spellista på Spotify med alla poddar som jag har gästat. De ligger i aktualitetsordning så välj inte shuffle, för då kan ni råka hamna på riktigt gamla grejer. Drygt 12 timmars listening pleasure med Elza Dunkels gästar poddar!

Gäst i podcast om psykisk hälsa

Vi pratade selfies så jag fick ta en till podden.

Jag hade förmånen att få prata skärmar och psykisk hälsa i NSPH:s podcast Kafferast i kunskapsfabriken. NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa är en samarbetsorganisation för patient-, brukar- och anhörigorganisationer inom det psykiatriska området. Podcasten innehåller för övrigt väldigt många intressanta samtal, så gå in och följ!

Jag har inte lyssnat på alla avsnitt men här är några som jag tyckte om:

Jenny Rangmar om när datorspelande blir problematiskt – vilken bra forskare! Så där sansat skulle jag vilja kunna prata om mina frågor också!

Thérèse Eriksson om tro och återhämtning – vilken fantastisk människa! Enastående bra analyser, plötsligt blir så mycket begripligt för en som inte alls förstår det där med tro. Och så mycket viktigt hon hunnit med att göra!

Tack, Wikimedia Sverige!

Fyra års styrelsearbete är över. 😢

Igår fick jag en tackbukett från Wikimedia Sverige men det är egentligen jag som ska tacka för förtroendet. En av världens viktigaste föreningar lät mig vara med och diskutera framtiden! Det kommer alltid att vara en av de finaste posterna i mitt cv. Jag kommer att sakna att ha en inblick i Wikimediarörelsen, men jag vill lämna plats åt andra eftersom jag egentligen inte har tid och ork. Och jag kommer att sakna människorna, även om vi kommer att ses på medlemsmöten. Tänk att få vara med i ett sammanhang där ALLA är där för att de brinner för demokrati, allas lika värde och rättigheter genom fri kunskap!

Tänk när vi mitt i sommaren 2017 fick domen! Domen som sa att vi hade förlorat och Bildupphovsrätt i Sverige hade vunnit. Det var inte längre tillåtet att fotografera offentlig konst och lägga ut på nätet. Tjänsten offentligkonst.se, där alla kunde ladda upp en bild på offentlig konst som sen blev tillgänglig via en karta över Sverige, fick läggas ner. Det är en sån sjuk grej att många fortfarande inte tror att jag vet vad jag pratar om när jag säger så. Men så är det! Du kan fotografera offentlig konst hur mycket du vill. Den är ju betald för och tänkt för allmänheten. Upphovspersonen och dess företrädare har redan fått betalt. Du kan till och med ge ut en bok med dina bilder. En vacker fotobok med offentlig konst. Men du får inte lägga ut en bild på dig själv framför en staty där upphovsrätten fortfarande tillhör någon.

BILD PÅ ALLT UTOM POSEIDON I GÖTEBORG, SOM INTE LÄNGRE FÅR SYNAS DIGITALT. FOTO: MATTIAS BLOMGREN, CC-BY-SA 3.0.

Eller det senaste årsmöte där vi fick träffas i rummet! Där jag fick leda en panel med några av landets smartaste när det kommer till fri kunskap.

Wikipediadagen 2019. Panelsamtal, Elza Dunkels, moderator. I panelen: Björn Hagström (expert öppen data), Lina Eidmark (UD), Brit Stakston (ledamot i WMSE styrelse, debattör och PR-expert) och Karin Grönvall (överbibliotekarie SLU-universitetet). Bild: CC BY-SA Gitta Wilén

Eller 2019 när Sverige fick Wikimania!

Official group photo of Wikimania 2019

Om du också tycker att det är viktiga frågor, eller bara gillar och använder Wikipedia, kan du vara med och stötta. Swisha till 123 269 26 97.

Så här såg några av oss ut 2018
Bild: CC BY-SA Gitta Wilén
Bli medlem!

Jag fick RFSU-priset 2020!

Idag tillkännagav RFSU att jag är mottagare av 2020 år RFSU-pris! Läs även pressmeddelande och intervju i Ottar.

Jag fick en tavla med motiveringen och en kondomhållare med mitt namn ingraverat.

Jag är så glad och stolt över att få ta emot det här priset! Jag valde att inte tacka under prisutdelningen eftersom vi alla vet hur det kommer att sluta… Här kommer dock de ord jag skulle ha velat säga om jag inte varit en sån lipsill.

Jag vet inte hur jag ska kunna hitta ord för att tacka RFSU men jag ska göra ett försök. Det är alltid fint att bli uppmärksammad. De flesta av oss tycker nog att vi sliter och släpar och då är det skönt att få ett erkännande. Men detta! Detta går bortom allt jag nånsin kunnat föreställa mig. Att ens nämnas i samma mening som Elise Ottesen Jensen och hennes kamp är mer än jag någonsin skulle våga tänka själv. Jag ska erkänna att jag i mina mörkaste stunder har tänkt på henne och sagt till mig själv att kunde Ottar kriga på så kan väl jag! Jag riskerar inte fängelse för det jag säger, så jag ska inte sitta här och gnälla! Så tack snälla RFSU för att ni tycker att min insats är viktig!

Tack också för att ni tar ställning! För ni tar ställning genom att ge mig priset. Alla vågar inte ge mig stöd offentligt, men det gör ni och jag är oändligt tacksam för det. För hur skulle världen se ut om vi inte vågade stå upp för det vi tycker är viktigt? Och alldeles särskilt om det vi tycker är viktigt inte ger några sociala poäng. Det är ju ingen konst att stå upp för sånt som är publikfriande och populistiskt, då blir det ryggdunkar, kindpussar och inbjudningar till sociala evenemang. Den som däremot står upp för komplexa resonemang, forskningsförankring och annat tjafs, får nöja sig med spott och spe och DM med uppmuntrande tillrop som ”du förstår säkert att vi inte kan gå ut med det offentligt, men vi står naturligtvis på din sida”.

Nej, jag förstår inte det. Jag förstår inte att det finns de som tycker att allas lika värde och rättigheter är en viktig fråga men som inte vågar uttala sig offentligt. Jag har inget till övers för den som inte vill ta egna risker men tacksamt tar emot att jag blir kanonmat i debatten. Tvärtom tycker jag att det är allas ansvar att peka ut, debattera och motarbeta de vindar som drar över världen: konservatism, bigotteri och hat mot allt utanför den traditionella normen. Reaktionära krafter vill sparka tillbaka kvinnor och barn till underordning och återupprätta heteronormen, ruttnande maskulinitetsideal och tystnadskultur. De gör det försåtligare än någonsin i historien, genom att förklä den till forskning eller feminism och barnrättskamp och därför blir vårt upplysningsarbete ännu viktigare.

Fast egentligen tycker jag inte att vi ska klaga på de som tycker att alla är lika mycket värda. Även om det är viktigt att vi alla bidrar i kampen för ett bättre samhälle kan det finnas de som har goda skäl att avstå, det är inte upp till någon annan att bedöma. I den meningen får jag faktiskt skylla mig själv som inte bara skaffar mig ett annat jobb. (Vilket jag såklart funderar på att göra flera gånger i veckan.) På samhällsnivå är det en annan sak, där borde vi systematiskt identifiera och motarbeta de antidemokratiska strömningar som drar över världen.

Vi borde rikta fokus på alla de som stöttar reaktionära krafter, alla de som förklär sin egen samtidsångest till omsorg om barnen, alla de som är sexualfientliga så till den milda grad att de in i minsta detalj kan beskriva alla de sexuella praktiker som de så innerligt fördömer, alla de som medvetet vantolkar det jag och andra forskare säger och försöker sänka oss som personer och yrkesmänniskor. Vi borde inte slösa bort samhällets resurser på de förslag som har samlat flest kändisar, använder de fulaste retoriska greppen och levererar de enklaste lösningarna. Istället bör all offentlig verksamhet (och helst alla annan också) bygga på vetenskaplig grund, sund argumentation och respekt för allas lika värde och rättigheter.

Och samhället borde stötta alla som kämpar i motvind. Vi borde ha lärt oss av Ottars och suffragetternas öden och säkerställa att vi närmar oss svåra frågor systematiskt och rationellt. Tills det blir så ska jag använda RFSU:s pris som en påminnelse om att det är värt det. Jag ska inte sitta här och gnälla! Kunde Ottar så kan väl jag!

Tack RFSU! <3

Det vet man ju själv hur det är

Många känner sig kallade att ha en åsikt om det läge som har uppstått. Sverige är ett land med 10 miljoner epidemiologer, som Stormens utveckling uttryckte det. Det är också många som känner sig kallade att ge andra goda råd. Det är såklart fint, men det många missar är att alla inte är som de själva. När jag lyssnar på poddar, läser tidningsartiklar och blogginlägg på temat Så klarar du krisen är det en sak som slår mig: förvånansvärt många av de som känner sig kallade utgår från sin egen situation och tycks inte ha en aning om att folk är lite mer olika än så. Det finns många olika sätt att vara människa och många olika sätt att hantera en kris. T ex är det många av oss som inte alls hamnar i kris bara för att vi tvingas vara hemma mycket. Tvärtom ökar det psykiska välbefinnandet hos många när det inte längre finns dagliga krav på att umgås med andra, tvångsfika på jobbet, gå ut på krogen, gå på middagar, bjuda hem folk, osv. Det finns också många av oss som tycker att isoleringen är svår att hantera, som känner sig ensamma och behöver prata med andra för att inte bli tokiga, men som inte behöver det minsta lilla råd om hur det ska göras eftersom de redan är digitaliserade ut i fingerspetsarna.

Jag tänkte ta ett exempel och det är verkligen bara ett exempel. Det finns många som gör likadant och jag vill egentligen inte peka ut någon bara för att de har svårt att tänka utanför sin egen grupptillhörighet. Det är mer fenomenet jag är ute efter, då jag ser det så ofta inom mitt forskningsfält. T ex har jag skrivit om det under rubriken Det vet man ju själv…

Exemplet jag vill använda är från en av mina favoritpoddar, Choiceology. Suveräna programledaren Katy Milkman ville som alla andra göra ett coronaavsnitt och hon siktade in sig på Coping Amid the Crisis. Som vanligt hade Dr Milkman kontaktat en forskare med relevant kunskap, i det här fallet psykologen Laurie Santos. Trots att hela podcasten bygger på att vetenskap är viktigt och gästen är forskare sitter de och säger saker som ”vi trodde väl aldrig att vi skulle delta i en yogaklass i vårt eget hem, via telefonen!”. Och det stämmer antagligen att varken Dr Milkman eller Dr Santos har gjort det men det hade inte krävts en särskilt stor ansträngning att ta reda på att det finns de som redan gör det och som även berättar om varför de gör det. Det hade inte heller varit så svårt att använda ett mer inkluderande språkbruk, som jag försökte göra i stycket ovan. Genom att säga ”några av oss tycker att det här är konstigt” hellre än ”vi tycker att det här är konstigt” eller ”de av oss som är yngre” snarare än ”de yngre” markerar en att det finns många olika sätt att vara och att vi ändå är ett vi. Samtidigt som alla slipper bli inkluderade i ett vi som vi ändå inte känner igen.

Några av oss tycker att det är mycket irriterande. Inte alla, men några av oss.

Gäst i E-sportförälder

Jag har gästat Female Legends podcast E-sportförälder, som riktar sig till vuxna som har funderingar kring ungas e-sportande. Lyssna gärna och dela till någon du tror behöver höra!

Lyssna även på alla de andra avsnitten och se vilka viktiga saker Female Legends håller på med!

RIP Skärmtidsdebatten

Bild: David Björkevik

Ni har alla tänkt det redan. Hur snabbt skärmtidsdebatten dog när folk tvingades att vara hemma mer, och umgås med sina barn mer. Det har ju en humoristisk touch och det går inte att komma ifrån att det finns ett litet litet stråk av skadeglädje i mig just nu.

Det finns dock en allvarlig sida av detta som jag tänkte avhandla helt kort. För det här visar att allt det där snacket om att skärmar skulle vara farliga var alarmism. När tidningar går ut med nya skärmtidstips avslöjar sig alarmisterna och moralisterna direkt. Det var alltså inte farligt, det var bara irriterande att barn skärmade så mycket, men nu när det är mer irriterande att barnen ska vara hemma, då ska man vara “generös” med skärmtid.

Nu har det vi svart på vitt, att det bara handlade om att några ville göra sig pengar eller karriär på andras oro för det nya. Eller som Howard Becker kallar dem: moraliska entreprenörer. Enligt Beckers teori kommer dessa att byta fokus med tiden, så vi får väl se vad det blir av alla de som jag har krigat emot. Jag tror dock inte att de behöver oroa sig, den här typen av människa, organisation eller företag landar alltid med fötterna neråt. De hittar något nytt att lura på folk. Att vara moralisk entreprenör är lukrativt och framtidssäkrat, om jag var inne på när jag tog upp James Randi och hans arbete. Om någon som har levt på skräcken för skärmtid läser detta, vill jag säga: Just nu ser det mörkt ut men du ska se att det ordnar sig. Du får slicka dina sår nu, men snart kommer du på något nytt att veva igång en debatt omkring. Eller så skaffar du dig ett hederligt jobb och slutar manipulera folk.

Det är dock inte helt fritt från moraliskt entreprenörskap kring skärmar ens i coronatider. Ett av flera exempel där barns situation används för att göra politiska poänger är de som har gått ut med att barns utsatthet på nätet ökar när de är hemma så mycket. Jag har försökt få ta del av vilka data de lutar sig mot men inte lyckats. En kvalificerad gissning är ju tvärtom att barns trygghet på nätet skulle öka när barn och vuxna spenderar så mycket tid tillsammans och barnen har friare tillgång till nätet. Vi vet ju, som jag har påpekat ett otal gånger, att det viktigaste för barns säkerhet på nätet är att de har vuxna att prata med. Däremot tycks det finnas forskning som visar att när familjer tvingas vara tillsammans i hemmet ökar risken för våld i hemmet, men det har ju inget med nätet att göra. Det tycks också som om antalet vuxna förövare ökar när fler jobbar hemifrån eller har blivit av med jobbet, men det säger verkligen inget om att barns utsatthet ökar.

Att gå ut med varningar utan att ha verkliga skäl är inte bara onödigt, det riskerar att flytta fokus från det vi verkligen känner till och kan göra att vi agerar fel. Det riskerar också att minska förtroendet för organisationer som går ut med dessa varningar, eller varningar i största allmänhet. Alarmisterna borde skära ner väsentligt på sin skärmtid, särskilt i coronatider!

Disputation i distansens tid

Ladda ner avhandlingen!

Idag kl 10 disputerar Leif Marklund, som jag har varit handledare åt. Ni kan följa disputationen via Zoom, eller självklart gå dit och delta på plats. Corona har dock satt stopp för opponentens och betygsnämndens resor och igår blev det bestämt att jag också måste följa det hela hemifrån. Besvikelsen är enorm just nu, men nu handlar inte den här dagen om mig 🙂

Så här såg det ut på min skärm när Leif testade tekniken på morgonen.

Gäst i Pedagogisk psykologi

Jag hade förmånen att vara gäst i den fina podcasten Pedagogisk psykologi den 24 mars. Avsnittet spelades in under en av vinterns kallaste dagar i deras hemtrevliga lokaler mitt i Umeå i ett klassiskt gammalt trähus med knakande trappor. Kontrasten mot då och nu blev väldigt tydlig när jag lyssnar på avsnittet, eftersom vi inte alls berör pandemin som rasar när podden släpps.

Avsnittet heter Mobilförbud, porrfilter och digital kompetens i skolan. Eftersom podden vänder sig till skolpersonal försökte Anton Sjögren som intervjuade mig styra in samtalet på praktiska råd till skolor som vill utveckla sitt arbete för att stötta eleverna även när det kommer till nätet. Min generella hållning är att det vore förmätet av mig att ge konkreta råd eftersom jag inte arbetar i skolan längre och eftersom varje skolsituation är unik, så jag slingrar mig som en metmask för att slippa vara konkret. Inte för att jag tänkte på det när vi pratade men när jag lyssnar på podden blir jag full i skratt; jag framstår som outhärdligt teoretisk! Jag hoppas att ni ändå har nytta av samtalet och missa för allt i världen inte alla andra gäster! Min stora favorit är Petter Iwarsson, både vad gäller innehåll och ton.

Lyssna i Spotify eller Podcaster eller var som helst där du hittar dina poddar. Jag har också samlat alla poddar jag varit gäst i.

Anders Hansens sommarprat

Hur dum tror han att lyssnaren är?!?!

Redan i somras när sommarpratet sändes var det många som tipsade mig om det. “Lyssna, det var inte så illa som jag trodde”. Så jag satte på mig lurarna och gick min sedvanliga runda längs älven och lyssnade, glatt överraskad till en början (se disclaimers nedan), sen alltmer irriterad. Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu. Varsågoda! Överjäst dekonstruktion av ett sommarprat.

Först vill jag lägga in två disclaimers.

1. Jag tycker att Anders Hansen har gjort en himla massa bra. Vi föreläste faktiskt på samma TedX Umeå och det var första gången jag hörde honom prata om det här med antal steg. Jag var redan då inbiten stegräknare och gillade verkligen hans retorik. Men när Hansen plötsligt, utan förvarning och utan förkunskaper, började prata om skärmar, då blev jag lite fundersam. Han skrev nämligen helt okritiskt in sig i berättelsen om det mörka nätet (ni vet, exakt det som jag lägger alldeles för mycket tid på att debunka). Sedan dess har han fått ännu större inflytande och framstår för många som kunnig på området och det gör det hela ännu värre. Jag har träffat professorer som arbetar med frågor om barns utbildning som har svalt allt Hansen säger! Nu påstår jag inte att det här är bara Hansens ansvar. Det står honom fritt att slarvläsa lite medierapportering och skriva böcker om det för att tjäna sitt levebröd. Det är dock inte ok att seriösa förlag ger ut dessa böcker, att SVT gör en hel programserie eller att media rapporterar det han säger utan någon som helst fackgranskning. Att vi som individer köper snake oil är väl en sak, men att professionella inte gör sitt jobb är en helt annan. Jag tycker också, apropå ovan nämnda professorer, att alla som hör så förenklade resonemang och till synes snabba lösningar borde fråga sig om det verkligen inte är mer komplext än så.

2. När jag lyssnade till programmet slog det mig att Anders Hansen och jag har nästan exakt samma musiksmak. Det gör att jag tror att han är trevlig att umgås med.

Första halvan av sommarpratet handlade om det Hansen gjorde sig känd för från början, fysisk aktivitet, så det tyckte jag var intressant. Nu kan det i och för sig bero på att jag inte har några fackkunskaper på det området, vilket också är skälet till att jag inte avhandlar det. 36 minuter in i programmet börjar det dock handla om sociala medier. Hansen berättar att Facebooks framgångssaga bygger på att de ”vet exakt hur de ska aktivera hjärnans belöningscentrum”. Ja, det kan man formulera det, om man vill få aktörer att framstå som lite suspekta. Egentligen pratar han om något som vi har tvingats att förhålla oss till sedan länge, nämligen att det finns goda kunskaper i många branscher om hur man bäst utnyttjar våra mänskliga svagheter för att maximera vinsten. Vi kan tycka illa om det men att låtsas som att det är unikt för Facebook är bara ägnat att framställa det nya och okända som hemskare än sånt som vi känner till. Om Hansen är seriöst chockad över detta, vänta tills han får höra talas om subliminal teknik eller hur butiker arbetar med placering av varor för att vi ska luras att köpa mer! Det hade varit ärligare att referera till Facebooks utan tvekan höga kompetens gällande våra beteenden i termer av reklamknep i största allmänhet, men då hade de inte framstått som värre än dagligvaruhandeln eller resebranschen. Han kollrar också bort lyssnaren genom att han först berättar om hur ”tusentals ingenjörer har arbetat fram metoder att fånga vår uppmärksamhet”, men så vips pratar han om att ”vi lägger mer och mer tid på våra telefoner”. Såg ni glidningen där? Han lägger upp det som om sociala medieappar och telefonen är samma sak. Det kan finnas de som bara använder sina telefoner till kommersiella sociala medier men det finns inget som tyder på att det skulle vara särskilt många som inte också betalar räkningar, sköter sina vänskaps- och släktband, jobbar, pluggar, kollar upp saker, osv. Han använder helt enkelt terminologi på ett vilseledande sätt, så att det ska passa hans narrativ.

Vidare menar Hansen att sociala medier blir ”bättre för varje dag på att aktivera hjärnans belöningssystem så vi använder dem mer och mer och därmed lägger mindre tid på annat”. Det är, enligt honom, kärnan till hur vårt mående påverkas av den digitala världen: den tar tid från oss så vi inte hinner vara i den riktiga världen. Att kalla det invanda för ”den riktiga världen” är ett klassiskt knep som går ut på att få oss att associera till motsatserna riktig/falsk. Jag kallar det ”Men ändå!” i min bok och Dagens kunskapslucka. Han behöver inte säga rent ut att det han kallar den digitala världen är falskt, det jobbet gör våra hjärnor åt honom. Skulle han istället varit ärlig hade han berättat att det inte handlar om två världar som utesluter varandra. Tvärtom är vi människor som regel väldigt bra på att växla mellan aktiviteter, kanske bättre än nånsin just pga all skärmanvändning. Vi kan använda en skärm medan vi går, vi kan använda en skärm för att umgås, för att lära oss saker, osv. Det ena utesluter inte det andra, alltså är det oärligt att låtsas som om de två är motsatta. Han använder också begrepp som ”parallella digitala liv” (42.40) vilket antyder att det som görs digitalt inte ingår i livet. Men gud, vad skulle det då vara? Det gör mig galen att han inte ställs till svars för sånt här!

Efter 42 minuter säger Hansen att han hoppas att ”de som avfärdar farhågorna med att det bara är olyckskorparnas reflexmässiga gnäll” kommer att få rätt. Nej, det hoppas han inte alls, för om han verkligen hoppades det skulle han ha läst in sig på området och sett att mycket av det han säger är en blåkopia på det reflexmässiga gnäll som uppstår vid introduktionen av varje ny teknik. Nu får ändå hans sommarprat mig att misstänka att han faktiskt har läst en del, eftersom han nämner både videopaniken och tågpaniken. Han använder dock inte exemplen så som respektive forskare menade, alltså för att se ett mönster och kunna dra lärdomar för att inte göra samma misstag generation efter generation. Istället tar han upp tidigare paniker för att avfärda idén om att det skulle föreligga någon likhet. Han säger att ”tekniken kan ta upp hela våra liv” medan ingen satt framför videon i 6 timmar om dagen eller åkte tåg hälften av all vaken tid. (Nej men kolla, där återvänder han till de falska motsättningarna!) Faktum är att exakt så där har det låtit vid varje teknikintroduktion:  Ska ungdomen inte göra annat än läsa/lyssna på LP-skivor/spela rollspel? Vi måste ständigt påminna oss om att det nya, det som Hansen kallar för ”tekniken” är inte en grej. Det är en enorm mängd olika saker, antagligen så många olika saker att det är omöjligt för var och en av oss att föreställa oss allt. Det betyder att vi måste vara ödmjuka inför andras användning och utgå ifrån att vi inte vet allt om allas användning.

Vilket osökt för mig in på det jag kallar för ”Det vet man ju själv…” i min bok (och i Dagens kunskapslucka). Hansen pratar nämligen uteslutande utifrån ett priviligierat normperspektiv. ”Jag tror att de flesta har upplevt…” säger han. I hans beskrivningar ryms bara vuxna människor med rimligt mående, fysiska vänner, folk som har jobb och fritidsintressen som de kan stå för inför okända. Här finns inga sjuka, folkskygga, traumatiserade, diagnosticerade, marginaliserade, inåtvända som lägger flera dagar på en teckning eller andra med behov som sticker ut från det liv som ligger till grund för hans resonemang. När han säger att det går att beställa mat via datorn och slippa gå utanför dörren, säger han det som om det vore ett steg bakåt för civilisationen. Och det kan det också vara, för vissa. Det finns de som skulle behöva ha ett fysiskt ärende varje dag för att komma ut och röra på sig, andas frisk luft och träffa lite folk, men det gäller inte alla. För några av oss är tvärtom hemkörning av mat, vin och kläder det bästa som hänt. Kanske rent av skillnaden mellan att må bra och inte, eftersom det inte tvingar iväg den som faktiskt inte orkar. Hansen talar nämligen bara till alla de som har mått bra av lite tough love, de som behövde nån som ryckte dem i nackhåret och tvingade ut dem i hockeyrinken, de som en dag kommer att tacka sina förtryckare för att de tvingade dem att plugga, de som lyckades. Det är ok, det är bra, för den som det funkar för. För den som istället får ångest och tänker att livet inte är till för mig är den här typen av normtänkande destruktivt, ibland även livshotande.

Så när Hansen säger att ”Vi håller på att skapa möjligheten att frånkoppla oss från vår fysiska verklighet, men bara för att det är tekniskt möjligt betyder inte att vi är utvecklade för det eller att det är en bra idé” pratar han utifrån sig själv. Han kan omöjligt ha på fötterna när det gäller all skärmanvändning. Samma sak när han säger att vi bygger bort ”riktiga möten” (55.10) som om det vore riktigare och viktigare att ses i köttet. För honom känns det antagligen så, kanske även för de flesta andra, men det är inte så för alla. Om det ska anses finare att ses i rummet än på andra sätt kommer vi bara att förstärka normtänkandet, som vanligt på bekostnad av den som befinner sig utanför normen.

Om den nya normen kommer vara ”skärmfritt så ofta som möjligt”, då kommer det att finnas en hel del förlorare. De av oss som vunnit på digitaliseringen, som har fått bättre livsvillkor tack vare sociala medier, som äntligen har hittat likatänkande, som har fått sitt livs första vänner tack vare ett spel, som inte alltid orkar baxa sin rullstol upp längs vingliga ramper, ja ni förstår. Vars och ens fantasi räcker inte till för att föreställa oss alla vinster som digitaliseringen fört med sig och det betyder att vi måste lära oss att hålla tyst. Vi har inte rätt att moralisera över olika sätt att lösa livet på. Vi kan utan tvekan behöva se över vår egen användning om det finns tecken på att den inte är rakt igenom sund. Det kanske också är så att vi behöver lägga oss i hur våra närmaste använder skärmar. Observera att jag säger kanske. Så snart vi får en sån tanke i huvudet är det av yttersta vikt att vi vänder och vrider på tanken innan vi agerar på den. Har jag förstått hur det ligger till? Kan det finnas andra sätt att se på det? Är jag priviligierad i relation till detta, så att jag inte har samma behov som hen har? Kan jag ställa frågor utan att låta dömande?

En av grundstenarna i Hansens resonemang är att evolutionen har format oss och att de individer som klarade sig var de som var oroliga av sig. Han säger att ”både du och jag är ättlingar till överlevare”, sådana som anade faror lite överallt och visste när det var dags att dra sig undan. Det använder han som förklaring till att människan har tendenser till nedstämdhet och depression, men menar att vi kan göra nåt åt det; man kan få hjälp mot sitt dåliga mående. I nästa andetag säger han att vi mår så dåligt idag därför att ”vi berövas sånt som tidigare hjälpt oss överleva och som därför är djupt rotade behov i oss: sömn, rörelse och andra människor” (54.00). Få se nu, evolutionen har gjort oss benägna för depression, vilket vi med olika metoder kan hantera idag, bara folk söker hjälp. Vi kan dock inte hantera skärmanvändning, pga ovan nämnda evolutionärt viktiga egenskaper. När han kom så här långt (jag stod och strök tvätt för att kunna koncentrera mig) ropade jag högt: ”Men du kan ju för fan inte använda samma argument fast åt olika håll!” Ja, jag skrek det högt till min telefon, ensam i tvättstugan. Ni är fria att kalla mig galen och haverist, det är det fler som har gjort och jag är fortfarande vän med dem.

40 minuter in dyker det upp en disclaimer när han säger att ”Visst kan sociala medier hjälpa, men faktum kvarstår att vi aldrig känt oss så isolerade”. Disclaimers återkommer hela tiden: ”Det är alltså inte telefonen i sig…” eller ” Våra mobiler är naturligtvis fantastiska, men…”. Jag vet för övrigt inte om det går att mäta hur isolerade folk har känt sig genom historien, så jag skulle inte våga uttala mig om det. Anders Hansen vet i alla fall.

När han säger att ”Våra sociala drifter är inte anpassade för elektroniska meddelanden” blir det närmast komiskt. Nej, såklart inte! Om du skulle kunna ge en platta till en grottmänniska skulle hen inte förstå ett smack. Inte heller om du skulle ge hen en bok. Eller elektriska prylar, eller nallebjörnar, eller nagellack. Hansens huvudpoäng är att vår hjärna är densamma som när vi levde i grottor. Det kan vara hur sant som helst utan att ha någon som helst bäring på det han pratar om. Faktum är att vi har lärt oss att hantera många saker under de här 0,1 procenten av människans tid på jorden, se ovan några exempel ovan. Han nämner också extralingvistiska signaler, kroppsspråk och minspel, som en viktig del av samtal. Det har han också rätt i men han har inte rätt när han säger att elektroniska meddelanden (notera terminologin igen!) inte har sådana. Det är helt enkelt bullshit och han säger så för att han tror det, han har glömt att läsa på.

Sen blir det tack och lov lite skrattfest igen när han säger att ”Inget programvaruföretag kommer att skapa smarta appar som får dig att promenera istället för att ta elscooter”. Det här illustrerar det faktum att den som inte ens äger en smartphone kanske skulle hålla tyst om sånt som alla smartphoneanvändare vet att det redan finns, sedan många år.

Nu orkar jag inte lägga en sekund till på detta trams. Om du har läst ända hit är du värd ett stort tack. Tack! <3