Author Archives: Elza Dunkels

Jag stannar hemma!

Elza sitter och skriver på altanen hemma i Umeå.
Jag stannar hemma! (Vilket inte betyder att du slipper mig)

Under överskådlig tid kommer jag inte att åka runt och föreläsa, utan följer slaviskt Folkhälsomyndighetens rekommendationer att hålla avståndet (och tvätta händerna). Istället har jag ett upplägg som jag kallar Elza är hemma, där jag ger föreläsningar online. Du kan lämna din e-postadress om du vill få info när jag föreläser nästa gång. Dessa föreläsningar kostar pengar, men jag kommer även att använda andra kanaler där innehållet är gratis, t ex Instagram och TikTok.

Det finns så många poänger med att föreläsa online istället för att kuska runt. Förutom hygien- och hälsoaspekter är miljön ett viktigt argument. Vi kan inte hålla på som vi gjorde innan coronan! Jag tycker också att det här är en sak vi borde ha gjort för länge sedan. Nätutbildningar och nätmöten ser likadana ut idag som de gjorde för tre decennier sedan. Jag får andnöd när jag tänker på hur lite vi har uppnått på 30 år! Verktygen har fått andra namn och en del förbättrade funktioner men de flesta förändringar är bara kosmetiska. I grunden har vi samma usla sätt att mötas online; det är klumpigt och obekvämt, svårt att känna närvaro, det är kort sagt en helt annan upplevelse. Och så länge det är så stor skillnad kommer vi inte att på allvar kunna byta ut analoga möten mot digitala. Coronan har inneburit ett skutt framåt för digitaliseringen, av nödtvång har vi klivit över trösklar som vi varit för fega, lata eller stressade att kliva över förut. Jag tänker bidra till den här påtvingade chansen att låta digitaliseringen göra nytta där den är som bäst (och för att ingen ska bli arg: självklart ska vi ha kvar analoga möten, böcker, konserter, osv när det är de bästa lösningarna).

Sen kan det vara lättare för mig att stanna hemma än för många andra, så jag vill inte moralisera över andras resande. Jag har gott om utrymme att arbeta här hemma och jag har en väldigt stor familj så jag är knappast isolerad. Jag ser verkligen fram emot en längre tid utan att behöva bo på hotell, eller vara ensam i en främmande stad när hatet tar över mailboxen. Jag har dessutom en liten gnutta bacillskräck, så det är hur skönt som helst att inte behöva trängas med okända i kön till security eller sitta bredvid nån som inte lärt sig nysa i armvecket.

Vi ses på internet!

Föreläsning: Skärmtiden är ingenting

Uppdatering

Här hittar du shownotes från föreläsningen Skärmtiden är ingenting, som du kan köpa biljetter till och se i efterhand.

Margareta Rönnberg om barn, tonåringar och skärmar – lång och viktig läsning om hur forskning förvanskas för att driva en tes.

Andrew Przbylski gästar podcasten Rationally Speaking – en av de som tydligast har kritiserat påståendena kring skärmtid. Trevligt podcastavsnitt där han reder ut många av de vanligaste missuppfattningarna.

Amy Orbens kritik mot Twenge – en av de viktigaste forskarna i det här fältet just nu. Ni får inte missa henne!

****

Jag arbetar numera hemifrån, som många andra. Så istället för att resa runt och föreläsa kommer jag att sköta allt sånt hemifrån. Den 1 juli kl 14 ger jag den första i en serie föreläsningar om barn, unga och digitalisering. Jag kommer att ta upp olika teman olika gånger. Ni kan ställa frågor i förväg och under föreläsningen.

Föreläsningen kostar 100 kr och biljetter köps via boon.tv som är en tjänst för att ge skapare av innehåll möjlighet att få inkomster från det. Det kallas för passion economy och kan diskuteras i oändlighet. Jag har ju redan Patreon, Paypal och Swish för att dra in pengar, eller som jag brukar tänka när andra gör det: för att ge folk chansen att betala för det de tycker är bra och som de vill ha mer av.

Skärmtiden är ingenting

Ordet skärmtid används ibland för att beskriva skärmanvändning, som om det vore en enda aktivitet, vilket det naturligtvis inte är. Ordet används också synonymt med begränsningar i tid, främst av barns användning. Den här föreläsningen tar sig an skärmtid i båda betydelserna. Jag menar att skärmtid är ett alltför trubbigt instrument för att vara till någon som helst nytta och att den som sätter upp tidsbegränsningar inte gör det baserat på forskning. Många pratar om WHO:s rekommendationer kring skärmtid, men hur många har läst dem? Spoiler: jag har det. Med stöd i forskning om unga och digitalisering kommer jag att hävda att lagom inte alltid är bäst, att vuxna behöver vara mer orättvisa mot barn och att det är rent nonsens att psykisk ohälsa skapas och underhålls av sociala medier. Välkommen till en föreläsning om våra yngsta medborgare och digitaliseringen, baserad på forskning istället för gissningar, tyckanden och moralism!

Podcastpromenad

Egentligen tycker jag att sånt här är onödigt eftersom det förlöjligar sociala medier och dess användare men jag behövde en bild och den passade rätt bra in på mig när jag är ute och går.

Att gå på podcastpromenader är nåt av det bästa jag vet. Frisk luft, röra på kroppen och matas med nya insikter. Och jag kom på att ni antagligen tycker detsamma, så jag gjorde en spellista på Spotify med alla poddar som jag har gästat. De ligger i aktualitetsordning så välj inte shuffle, för då kan ni råka hamna på riktigt gamla grejer. Drygt 12 timmars listening pleasure med Elza Dunkels gästar poddar!

Gäst i podcast om psykisk hälsa

Vi pratade selfies så jag fick ta en till podden.

Jag hade förmånen att få prata skärmar och psykisk hälsa i NSPH:s podcast Kafferast i kunskapsfabriken. NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa är en samarbetsorganisation för patient-, brukar- och anhörigorganisationer inom det psykiatriska området. Podcasten innehåller för övrigt väldigt många intressanta samtal, så gå in och följ!

Jag har inte lyssnat på alla avsnitt men här är några som jag tyckte om:

Jenny Rangmar om när datorspelande blir problematiskt – vilken bra forskare! Så där sansat skulle jag vilja kunna prata om mina frågor också!

Thérèse Eriksson om tro och återhämtning – vilken fantastisk människa! Enastående bra analyser, plötsligt blir så mycket begripligt för en som inte alls förstår det där med tro. Och så mycket viktigt hon hunnit med att göra!

Tack, Wikimedia Sverige!

Fyra års styrelsearbete är över. 😢

Igår fick jag en tackbukett från Wikimedia Sverige men det är egentligen jag som ska tacka för förtroendet. En av världens viktigaste föreningar lät mig vara med och diskutera framtiden! Det kommer alltid att vara en av de finaste posterna i mitt cv. Jag kommer att sakna att ha en inblick i Wikimediarörelsen, men jag vill lämna plats åt andra eftersom jag egentligen inte har tid och ork. Och jag kommer att sakna människorna, även om vi kommer att ses på medlemsmöten. Tänk att få vara med i ett sammanhang där ALLA är där för att de brinner för demokrati, allas lika värde och rättigheter genom fri kunskap!

Tänk när vi mitt i sommaren 2017 fick domen! Domen som sa att vi hade förlorat och Bildupphovsrätt i Sverige hade vunnit. Det var inte längre tillåtet att fotografera offentlig konst och lägga ut på nätet. Tjänsten offentligkonst.se, där alla kunde ladda upp en bild på offentlig konst som sen blev tillgänglig via en karta över Sverige, fick läggas ner. Det är en sån sjuk grej att många fortfarande inte tror att jag vet vad jag pratar om när jag säger så. Men så är det! Du kan fotografera offentlig konst hur mycket du vill. Den är ju betald för och tänkt för allmänheten. Upphovspersonen och dess företrädare har redan fått betalt. Du kan till och med ge ut en bok med dina bilder. En vacker fotobok med offentlig konst. Men du får inte lägga ut en bild på dig själv framför en staty där upphovsrätten fortfarande tillhör någon.

BILD PÅ ALLT UTOM POSEIDON I GÖTEBORG, SOM INTE LÄNGRE FÅR SYNAS DIGITALT. FOTO: MATTIAS BLOMGREN, CC-BY-SA 3.0.

Eller det senaste årsmöte där vi fick träffas i rummet! Där jag fick leda en panel med några av landets smartaste när det kommer till fri kunskap.

Wikipediadagen 2019. Panelsamtal, Elza Dunkels, moderator. I panelen: Björn Hagström (expert öppen data), Lina Eidmark (UD), Brit Stakston (ledamot i WMSE styrelse, debattör och PR-expert) och Karin Grönvall (överbibliotekarie SLU-universitetet). Bild: CC BY-SA Gitta Wilén

Eller 2019 när Sverige fick Wikimania!

Official group photo of Wikimania 2019

Om du också tycker att det är viktiga frågor, eller bara gillar och använder Wikipedia, kan du vara med och stötta. Swisha till 123 269 26 97.

Så här såg några av oss ut 2018
Bild: CC BY-SA Gitta Wilén
Bli medlem!

Jag fick RFSU-priset 2020!

Idag tillkännagav RFSU att jag är mottagare av 2020 år RFSU-pris! Läs även pressmeddelande och intervju i Ottar.

Jag fick en tavla med motiveringen och en kondomhållare med mitt namn ingraverat.

Jag är så glad och stolt över att få ta emot det här priset! Jag valde att inte tacka under prisutdelningen eftersom vi alla vet hur det kommer att sluta… Här kommer dock de ord jag skulle ha velat säga om jag inte varit en sån lipsill.

Jag vet inte hur jag ska kunna hitta ord för att tacka RFSU men jag ska göra ett försök. Det är alltid fint att bli uppmärksammad. De flesta av oss tycker nog att vi sliter och släpar och då är det skönt att få ett erkännande. Men detta! Detta går bortom allt jag nånsin kunnat föreställa mig. Att ens nämnas i samma mening som Elise Ottesen Jensen och hennes kamp är mer än jag någonsin skulle våga tänka själv. Jag ska erkänna att jag i mina mörkaste stunder har tänkt på henne och sagt till mig själv att kunde Ottar kriga på så kan väl jag! Jag riskerar inte fängelse för det jag säger, så jag ska inte sitta här och gnälla! Så tack snälla RFSU för att ni tycker att min insats är viktig!

Tack också för att ni tar ställning! För ni tar ställning genom att ge mig priset. Alla vågar inte ge mig stöd offentligt, men det gör ni och jag är oändligt tacksam för det. För hur skulle världen se ut om vi inte vågade stå upp för det vi tycker är viktigt? Och alldeles särskilt om det vi tycker är viktigt inte ger några sociala poäng. Det är ju ingen konst att stå upp för sånt som är publikfriande och populistiskt, då blir det ryggdunkar, kindpussar och inbjudningar till sociala evenemang. Den som däremot står upp för komplexa resonemang, forskningsförankring och annat tjafs, får nöja sig med spott och spe och DM med uppmuntrande tillrop som ”du förstår säkert att vi inte kan gå ut med det offentligt, men vi står naturligtvis på din sida”.

Nej, jag förstår inte det. Jag förstår inte att det finns de som tycker att allas lika värde och rättigheter är en viktig fråga men som inte vågar uttala sig offentligt. Jag har inget till övers för den som inte vill ta egna risker men tacksamt tar emot att jag blir kanonmat i debatten. Tvärtom tycker jag att det är allas ansvar att peka ut, debattera och motarbeta de vindar som drar över världen: konservatism, bigotteri och hat mot allt utanför den traditionella normen. Reaktionära krafter vill sparka tillbaka kvinnor och barn till underordning och återupprätta heteronormen, ruttnande maskulinitetsideal och tystnadskultur. De gör det försåtligare än någonsin i historien, genom att förklä den till forskning eller feminism och barnrättskamp och därför blir vårt upplysningsarbete ännu viktigare.

Fast egentligen tycker jag inte att vi ska klaga på de som tycker att alla är lika mycket värda. Även om det är viktigt att vi alla bidrar i kampen för ett bättre samhälle kan det finnas de som har goda skäl att avstå, det är inte upp till någon annan att bedöma. I den meningen får jag faktiskt skylla mig själv som inte bara skaffar mig ett annat jobb. (Vilket jag såklart funderar på att göra flera gånger i veckan.) På samhällsnivå är det en annan sak, där borde vi systematiskt identifiera och motarbeta de antidemokratiska strömningar som drar över världen.

Vi borde rikta fokus på alla de som stöttar reaktionära krafter, alla de som förklär sin egen samtidsångest till omsorg om barnen, alla de som är sexualfientliga så till den milda grad att de in i minsta detalj kan beskriva alla de sexuella praktiker som de så innerligt fördömer, alla de som medvetet vantolkar det jag och andra forskare säger och försöker sänka oss som personer och yrkesmänniskor. Vi borde inte slösa bort samhällets resurser på de förslag som har samlat flest kändisar, använder de fulaste retoriska greppen och levererar de enklaste lösningarna. Istället bör all offentlig verksamhet (och helst alla annan också) bygga på vetenskaplig grund, sund argumentation och respekt för allas lika värde och rättigheter.

Och samhället borde stötta alla som kämpar i motvind. Vi borde ha lärt oss av Ottars och suffragetternas öden och säkerställa att vi närmar oss svåra frågor systematiskt och rationellt. Tills det blir så ska jag använda RFSU:s pris som en påminnelse om att det är värt det. Jag ska inte sitta här och gnälla! Kunde Ottar så kan väl jag!

Tack RFSU! <3

Det vet man ju själv hur det är

Många känner sig kallade att ha en åsikt om det läge som har uppstått. Sverige är ett land med 10 miljoner epidemiologer, som Stormens utveckling uttryckte det. Det är också många som känner sig kallade att ge andra goda råd. Det är såklart fint, men det många missar är att alla inte är som de själva. När jag lyssnar på poddar, läser tidningsartiklar och blogginlägg på temat Så klarar du krisen är det en sak som slår mig: förvånansvärt många av de som känner sig kallade utgår från sin egen situation och tycks inte ha en aning om att folk är lite mer olika än så. Det finns många olika sätt att vara människa och många olika sätt att hantera en kris. T ex är det många av oss som inte alls hamnar i kris bara för att vi tvingas vara hemma mycket. Tvärtom ökar det psykiska välbefinnandet hos många när det inte längre finns dagliga krav på att umgås med andra, tvångsfika på jobbet, gå ut på krogen, gå på middagar, bjuda hem folk, osv. Det finns också många av oss som tycker att isoleringen är svår att hantera, som känner sig ensamma och behöver prata med andra för att inte bli tokiga, men som inte behöver det minsta lilla råd om hur det ska göras eftersom de redan är digitaliserade ut i fingerspetsarna.

Jag tänkte ta ett exempel och det är verkligen bara ett exempel. Det finns många som gör likadant och jag vill egentligen inte peka ut någon bara för att de har svårt att tänka utanför sin egen grupptillhörighet. Det är mer fenomenet jag är ute efter, då jag ser det så ofta inom mitt forskningsfält. T ex har jag skrivit om det under rubriken Det vet man ju själv…

Exemplet jag vill använda är från en av mina favoritpoddar, Choiceology. Suveräna programledaren Katy Milkman ville som alla andra göra ett coronaavsnitt och hon siktade in sig på Coping Amid the Crisis. Som vanligt hade Dr Milkman kontaktat en forskare med relevant kunskap, i det här fallet psykologen Laurie Santos. Trots att hela podcasten bygger på att vetenskap är viktigt och gästen är forskare sitter de och säger saker som ”vi trodde väl aldrig att vi skulle delta i en yogaklass i vårt eget hem, via telefonen!”. Och det stämmer antagligen att varken Dr Milkman eller Dr Santos har gjort det men det hade inte krävts en särskilt stor ansträngning att ta reda på att det finns de som redan gör det och som även berättar om varför de gör det. Det hade inte heller varit så svårt att använda ett mer inkluderande språkbruk, som jag försökte göra i stycket ovan. Genom att säga ”några av oss tycker att det här är konstigt” hellre än ”vi tycker att det här är konstigt” eller ”de av oss som är yngre” snarare än ”de yngre” markerar en att det finns många olika sätt att vara och att vi ändå är ett vi. Samtidigt som alla slipper bli inkluderade i ett vi som vi ändå inte känner igen.

Några av oss tycker att det är mycket irriterande. Inte alla, men några av oss.

Gäst i E-sportförälder

Jag har gästat Female Legends podcast E-sportförälder, som riktar sig till vuxna som har funderingar kring ungas e-sportande. Lyssna gärna och dela till någon du tror behöver höra!

Lyssna även på alla de andra avsnitten och se vilka viktiga saker Female Legends håller på med!

RIP Skärmtidsdebatten

Bild: David Björkevik

Ni har alla tänkt det redan. Hur snabbt skärmtidsdebatten dog när folk tvingades att vara hemma mer, och umgås med sina barn mer. Det har ju en humoristisk touch och det går inte att komma ifrån att det finns ett litet litet stråk av skadeglädje i mig just nu.

Det finns dock en allvarlig sida av detta som jag tänkte avhandla helt kort. För det här visar att allt det där snacket om att skärmar skulle vara farliga var alarmism. När tidningar går ut med nya skärmtidstips avslöjar sig alarmisterna och moralisterna direkt. Det var alltså inte farligt, det var bara irriterande att barn skärmade så mycket, men nu när det är mer irriterande att barnen ska vara hemma, då ska man vara “generös” med skärmtid.

Nu har det vi svart på vitt, att det bara handlade om att några ville göra sig pengar eller karriär på andras oro för det nya. Eller som Howard Becker kallar dem: moraliska entreprenörer. Enligt Beckers teori kommer dessa att byta fokus med tiden, så vi får väl se vad det blir av alla de som jag har krigat emot. Jag tror dock inte att de behöver oroa sig, den här typen av människa, organisation eller företag landar alltid med fötterna neråt. De hittar något nytt att lura på folk. Att vara moralisk entreprenör är lukrativt och framtidssäkrat, om jag var inne på när jag tog upp James Randi och hans arbete. Om någon som har levt på skräcken för skärmtid läser detta, vill jag säga: Just nu ser det mörkt ut men du ska se att det ordnar sig. Du får slicka dina sår nu, men snart kommer du på något nytt att veva igång en debatt omkring. Eller så skaffar du dig ett hederligt jobb och slutar manipulera folk.

Det är dock inte helt fritt från moraliskt entreprenörskap kring skärmar ens i coronatider. Ett av flera exempel där barns situation används för att göra politiska poänger är de som har gått ut med att barns utsatthet på nätet ökar när de är hemma så mycket. Jag har försökt få ta del av vilka data de lutar sig mot men inte lyckats. En kvalificerad gissning är ju tvärtom att barns trygghet på nätet skulle öka när barn och vuxna spenderar så mycket tid tillsammans och barnen har friare tillgång till nätet. Vi vet ju, som jag har påpekat ett otal gånger, att det viktigaste för barns säkerhet på nätet är att de har vuxna att prata med. Däremot tycks det finnas forskning som visar att när familjer tvingas vara tillsammans i hemmet ökar risken för våld i hemmet, men det har ju inget med nätet att göra. Det tycks också som om antalet vuxna förövare ökar när fler jobbar hemifrån eller har blivit av med jobbet, men det säger verkligen inget om att barns utsatthet ökar.

Att gå ut med varningar utan att ha verkliga skäl är inte bara onödigt, det riskerar att flytta fokus från det vi verkligen känner till och kan göra att vi agerar fel. Det riskerar också att minska förtroendet för organisationer som går ut med dessa varningar, eller varningar i största allmänhet. Alarmisterna borde skära ner väsentligt på sin skärmtid, särskilt i coronatider!