Nätkulturer
Detta är min GAMLA forskningsblogg om barns och ungas nätkulturer, barns rättigheter, lärande och IT. Den nya finns här.
Sista blogginlägget i denna blogg gjordes onsdag, april 14, 2010. Läs istället på http://www.kulturer.net.
Radiotystnad
Jag har alltid förespråkat en viss öppenhet,
kanske framförallt på nätet. Eller åtminstone
stått för det själv. Jag tycker att det finns en
poäng med att folk berättar hur de mår, vad de
tänker på, hur lite pengar de har, vilka problem de
har, osv. Och jag tänker mig att jag ska vara en sån
person som går i bräschen för det. Jag är
beredd att ta den kampen. Världen kommer att bli en bättre
plats om vi systematiskt försöker öppna oss för
varandra och nätet har visat sig vara en bra plats för
ett sånt projekt. Samtidigt har jag skämtat om att min
kamikazeinställning kommer att hoppa upp och bita mig i
näsan en vacker dag och ge folk som ogillar mig och min
inställning ett gott skratt. Och jag har nog tänkt att
det vore värt det. Nu är det i alla fall dags att
skratta.
Härom dagen fick jag ganska allvarlig kritik
för att jag öppenhjärtigt kritiserar en viss
företeelse. Det är alltså i mitt jobb som
forskare som kritiken har framförts och jag har framfört
den på nätet. Som forskare har jag inte bara rätt
att kritisera de här sakerna, det är också en
skyldighet jag har. Så den delen av det hela är jag
helt trygg med. Och min arbetsgivare stöttar mig. Problemet
är all den ilska min öppenhet har framkallat. Det har
förfulat mitt sociala nätverkande och det har påverkat
min arbetssituation. Inte lokalt på min institution men jag
kommer inte längre att lika obehindrat kunna göra mitt
rätt unika jobb.
Det finns ett skäl till att jag
inte berättar mer om vem som har sagt vad - jag orkar helt
enkelt inte med ännu mer bråk.
Jag har råkat
ut för att min öppenhet har bitit mig i näsan
förut, lite så där pinsamt mest. Som när jag
bashade hjärnforskaren Martin Ingvar och han kommenterade i
bloggen. Det var lite småjobbigt men jag tänkte som
jag brukar: om jag står för det jag har gjort är
det bara att bita ihop eftersom varje sån här incident
flyttar fram positionerna. Det är för en god
sak.
Öppenhet är helt klart en balansgång.
Vi är inte ännu i den värld jag med religiös
övertygelse menar kommer; där man säger som det
är. Än så länge måste vår
eventuella öppenhet samsas med de värderingar vi har
idag och det ställer till problem. Var och en måste
avgöra om man ska berätta saker som delvis även
berör andra personer. Man måste lära sig
balansera för- och nackdelar och bedöma konsekvenser.
Och såna saker.
Nu gick det över gränsen
för min del. Inte så att jag tycker att jag har gjort
fel. Det kanske skulle ha varit enklare då, för då
hade jag kunnat be om ursäkt och gå vidare. Problemet
för mig är att deras kritik förfulade hela idén
med öppenhet. Jag förstår att man kan reta sig på
mig. Om jag inte var jag skulle jag säkert också tycka
att jag var dryg. Men jag vill att den som tycker illa om mig
eller något jag gör ska säga det rakt ut och låta
mig bemöta det, inte smyga omkring och reta sig på det
under lång tid och sedan prata med andra om det.
Jag
vill verkligen inte ha en sån här ful tillvaro. Jag
vill att livet ska vara ljust och transparent. Så jag
tänker iaktta radiotystnad tills livet på nätet
känns ljusare igen. Ses sen!
Etiketter: radiotystnad, öppenhet
onsdag, mars 31, 2010
Lite press
Eller snarare mycket press. Det ringer och ringer. Jag får
skaffa mig en pressekreterare, har ju faktiskt redan en
bokare...
Arbetarbladet
i Gävle skriver om nätspråk (hur blev jag
plötsligt auktoritet på språk? Johan ryser.)
uppenbart inspirerad av DN:s
artikel, de använder nämligen samma felaktiga term. SvD
väljer rubriken Vuxna
blinda för nätmobbning. Om några dagar kommer
det också en intervju i 8
sidor. Och så tv-soffan:
Nej, nu måste jag jobba.
Etiketter: press
fredag, mars 26, 2010
Vad har internet med det att göra?
Idag skulle jag ha varit i Växjö, ett seminarium på
Linnéuniversitetet i en serie om genus. Osynliga flickan -
om makt och kön på internet hade jag kallat mitt
bidrag. Nu hade resebyrån varit snåla när de
bokade och jag missade mitt anslutningsflyg med en minut. En
minut! Så jag fick vara kvar på Bromma en stund och
sen åka hem. Istället har dagen gått i medias
tecken. Kulturnyheterna
ringde och ville intervjua, antagligen kommer det med i kvällens
program kl 19 i Svt1. Sen ringde SvD
för en lång telefonintervju. Nu vet jag ju inte vad
som kommer med och inte så jag tänkte klottra ner mina
tankar i en oklippt version.
Det handlar alltså om
Bjästa och kopplingen till sociala medier. Jag var imponerad
och förvånad efter Uppdrag
granskning i onsdags. Tyckte att de hade undvikit den
spektakulära kopplingen till nätet mycket bra (även
om hon gjorde ett lamt försök i inledningen av
programmet; ni vet såna där inslag då reportern
sitter vid en dator och tittar allvarligt in i kameran och säger
att HÄR, på NÄTET kan vad som helst hända).
Sen var nätet rätt osynligt i reportaget, eller ungefär
lika synligt som andra viktiga platser i den här historien.
Skoltoaletten och kyrkan, t ex.
Det här fallet är
en bra illustration av det jag och andra har försökt
säga i några år nu - att nätet visserligen
kan sägas ha förändrat våra liv men inte så
mycket som man ibland kan tro. Och att mycket av det nya bara är
nytt på ytan. Det ser annorlunda ut när man först
tittar på det men granskar man det lite ser man snabbt att
det liknar sånt vi känner igen.
Vi kan ta
ryktesspridningen som ett exempel. De personer som framträdde
i reportaget var bland andra en massa kvinnor, 51 år som
hade hört av en bekant till en bekant att offret hade ljugit
om händelsen. Ingen av dessa kvinnor tillhör de grupper
man brukar anklaga för att hänga på Facebook och
smäda folk. Inte heller rektorn eller prästen framstod
som socialt kompetenta, varken vid eller borta från ett
tangentbord. Så vad har internet med det hela att göra?
Den ryktesspridningen som reportaget visade skulle nog ha haft
styrfart även utan internet. Det är masspsykosen som är
boven i dramat. Det är de mekanismerna, som Jan Guillou
beskriver så bra i Häxornas
försvarare, som drev på processen. Självklart
har internet spelat en roll men inte så stor roll att det
förtjänar någon vidare uppmärksamhet.
Sen
har vi pojkens familj. Det verkade av reportaget vara de som har
startat FB-grupp och blogg och det tycker jag låter
alldeles sunt och självklart. Om 15-åringen i familjen
har våldtagit ett barn är det ett svårt trauma
för familjen och något de behöver hjälp att
komma igenom. Det är alltså inte konstigt att de som
är berörda reagerar aggressivt och förnekande. Det
konstiga är att omvärlden gör det. Att de
professionella i familjens närhet dras med i en häxprocess
är inget annat är sjukt. Att fritidsledaren, rektorn
och prästen inte orkade ta den jobbiga konflikten med
familjen är naturligtvis tjänstefel och att de andra
vuxna runt omkring inte gjorde det är en skam de får
leva med nu.
Men vi kan inte start FB-grupper som vänder
sig mot prästen och rektorn. Visserligen sjuder
aggressiviteten i mig när jag tänker på deras
tomma ögon och halvöppna munnar men jag vet att det här
är en långt krångligare fråga än att
två klåpare har jobb de inte klarar av. I själva
verket ska både rektorn och prästen har vårt
stöd eftersom de är offer för en sjuk struktur.
Ja, inte stöd i den meningen att de har gjort något
bra. De måste få stöd att leva med att de har
betett sig illa men de måste få hjälp att
avlasta sitt samvete - de har dragits med i något som är
större än de själva.
De har dragits med i
en process som vi alla bidrar till varje dag. De har gett
patriarkatet ett ansikte, det är allt. Det är
patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda
vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker
flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det
ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket
lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte
säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt
ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att
svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se
pojkarnas anklagande och besvikna miner.
Och då blir
det lättare att försöka hitta en syndabock än
att gå in i oss själva och tänka på att vi
är kuggar i ett stort, sjukt maskineri. Att utan vårt
medlöperi skulle patriarkatet förtvina. Att just jag
spelar roll, att just jag sviker varje dag. Det är en
otroligt jobbig process och då är det enklare att
hitta en syndabock som till exempel internet. Då kan vi
ägna oss åt att diskutera hur unga
förhåller sig till information på nätet
fast det inte på något sätt är de unga som
har varit värst här. Dessutom spelar det väl
mindre roll hur de unga agerat när vuxenvärlden så
uppenbart har struntat i sitt ansvar? Eller så kan man
använda pojkens
familj som syndabockar. Eller gå med i en
hata-prästen-grupp.
Det här handlar inte om
internet. Det handlar om livet. Livet är sjukt farligt. Det
finns jätteknäppa människor och i slutet dör
man. På riktigt. Det är något vi måste
prata om. Livet är också fruktansvärt orättvist
och premierar den som är vuxen, man, vit och rik. Och det är
fel. Det är något vi måste prata om.
Etiketter: barn, childism, livskunskap, sexism
torsdag, mars 25, 2010
Kreativ citatteknik
Jag förstår inte varför jag ens lyfter på ögonbrynen, borde ha lärt mig vid det här laget. Att journalister då och då vrider till det man säger och citerar lite som de vill. Värst var nog DN där jag ändå hade ett långt telefonsamtal med journalisten och där jag uppfattade det som om han till slut förstod vad jag menade. Det var naivt att tro att det skulle spela någon roll, han använde mina citat i sammanhang där de betydde något annat än det jag sa. Och det gjorde även Nyheter 24 när de ringde och ville ha mig att kommentera Medierådets senaste studie. Lite får jag skylla mig själv när jag strör one-liners omkring mig.
– Det är som att ge McDonalds uppdraget att kontrollera vilken mat som är nyttig.
Det är ju skitbra sagt men kanske inte till en journalist...
Andemeningen i det jag sa var att om det är som bland andra
Marcin
de Kaminski säger att det företag som genomförde
studien säljer tjänster som de granskade och att deras
egna kunder fick bra betyg, ja då är det inget annat
än en skandal. Så får det naturligtvis inte gå
till. Jag känner mig dock rätt lugnad av Medierådets
förklaring och har inte tid att gräva i detta nu.
Det
som inte kom med i artikeln i Nyheter
24 var att jag sa att det är en viktig studie därför
att de som tjänar pengar på unga inte ska komma undan
med att inte svara på mail, att inte ha en tydlig
säkerhetspolicy, etc. Då bör man bojkotta de
företagen. Men jag misstänker att en sån här
studie ändå kommer att slå tillbaka på de
unga användarna. Det är mycket stor risk att den
används som inteckning att hindra unga från att
använda vissa webbplatser - av säkerhetsskäl. Det
är för ditt eget bästa. Det här gör mer
ont i mig än det gör i dig.
Det är det
allvarligaste. Det ständiga icke-kritiska förhållningssättet
till näringslivet har jag nästan lärt mig att
filtrera bort.
Etiketter: Medierådet, press, säkerhet
onsdag, mars 24, 2010
Uppdrag granskning om trakasserier
Ikväll kan Uppdrag granskning vara väldigt intressant. Det ska handla om en flicka som trakasseras bland annat via nätet och det är en riktigt skrämmande historia. Jag fick frågan om jag kunde komma ner till Göteborg och kommentera reportaget i studion men jag hade dessvärre inte möjlighet. Jag hade verkligen velat kommentera det, dels för att jag är lite orolig för hur samtalet efteråt kan arta sig, dels för att samtalspartnern skulle vara Katarina Wennstam. Det hade varit ruggigt intressant att prata om nätet med någon som har genusfrågorna på plats. Men titta, det kan helt klart vara värt tiden.
tisdag, mars 23, 2010
Jonas Linderoth föreläser i Umeå
Jonas Linderoth föreläser
här i Umeå på fredag: "The effort of being
in a fictional world: Upkeyings and laminated frames in
MMORPGs".
Fri 26/3 13.15-15 Fil. Dr Jonas Linderoth,
LinCS, Göteborgs Universitet:
"The effort of being
in a fictional world: Upkeyings and laminated frames in
MMORPGs".
Plats: Sociologiska institutionens
seminarierum, C304, plan 3 i Beteendevetarhuset.
Den som
vill ha ännu mer Linderoth kan åka till Skellefteå
imorgon (det finns en plats kvar i min bil...) och smita in på
Digital Turist och lyssna på Jonas suveräna
föreläsning Att leva i WoW. Värd hela pengen. Läs
även kritiken mot begreppet digital
turist. Lite skönt att fler tänker likadant. Jag
ångrade mig nämligen så snart jag gått av
scenen på förra seminariet. Det sista jag sa var nåt
i stil med "kliv av turistbussen och kliv inte på den
igen, ät det som lokalbefolkningen äter och inte bara
sånt som är inplastat". Kände mig elak och
elitistisk efteråt men jag kunde bara inte låta bli.
Turismen stod mig upp i halsen. Så det var skönt att
upptäcka att det inte bara var jag.
Etiketter: föreläsningar, Jonas Linderoth, spel
torsdag, mars 18, 2010
Youtube Moment
Det var länge sen jag la ut nån bra musik här i bloggen. Här kommer något helt sjukt bra. Men titta inte förrän du har tid - man blir förhäxad och kan inte jobba efteråt.
Etiketter: Youtube Moments