NÃ¤tkulturer

Sista blogginlägget i denna blogg gjordes onsdag, april 14, 2010. Läs istället på http://www.kulturer.net.

Radiotystnad

Jag har alltid förespråkat en viss öppenhet, kanske framförallt på nätet. Eller åtminstone stått för det själv. Jag tycker att det finns en poäng med att folk berättar hur de mår, vad de tänker på, hur lite pengar de har, vilka problem de har, osv. Och jag tänker mig att jag ska vara en sån person som går i bräschen för det. Jag är beredd att ta den kampen. Världen kommer att bli en bättre plats om vi systematiskt försöker öppna oss för varandra och nätet har visat sig vara en bra plats för ett sånt projekt. Samtidigt har jag skämtat om att min kamikazeinställning kommer att hoppa upp och bita mig i näsan en vacker dag och ge folk som ogillar mig och min inställning ett gott skratt. Och jag har nog tänkt att det vore värt det. Nu är det i alla fall dags att skratta.

Härom dagen fick jag ganska allvarlig kritik för att jag öppenhjärtigt kritiserar en viss företeelse. Det är alltså i mitt jobb som forskare som kritiken har framförts och jag har framfört den på nätet. Som forskare har jag inte bara rätt att kritisera de här sakerna, det är också en skyldighet jag har. Så den delen av det hela är jag helt trygg med. Och min arbetsgivare stöttar mig. Problemet är all den ilska min öppenhet har framkallat. Det har förfulat mitt sociala nätverkande och det har påverkat min arbetssituation. Inte lokalt på min institution men jag kommer inte längre att lika obehindrat kunna göra mitt rätt unika jobb.

Det finns ett skäl till att jag inte berättar mer om vem som har sagt vad - jag orkar helt enkelt inte med ännu mer bråk.

Jag har råkat ut för att min öppenhet har bitit mig i näsan förut, lite så där pinsamt mest. Som när jag bashade hjärnforskaren Martin Ingvar och han kommenterade i bloggen. Det var lite småjobbigt men jag tänkte som jag brukar: om jag står för det jag har gjort är det bara att bita ihop eftersom varje sån här incident flyttar fram positionerna. Det är för en god sak.

Öppenhet är helt klart en balansgång. Vi är inte ännu i den värld jag med religiös övertygelse menar kommer; där man säger som det är. Än så länge måste vår eventuella öppenhet samsas med de värderingar vi har idag och det ställer till problem. Var och en måste avgöra om man ska berätta saker som delvis även berör andra personer. Man måste lära sig balansera för- och nackdelar och bedöma konsekvenser. Och såna saker.

Nu gick det över gränsen för min del. Inte så att jag tycker att jag har gjort fel. Det kanske skulle ha varit enklare då, för då hade jag kunnat be om ursäkt och gå vidare. Problemet för mig är att deras kritik förfulade hela idén med öppenhet. Jag förstår att man kan reta sig på mig. Om jag inte var jag skulle jag säkert också tycka att jag var dryg. Men jag vill att den som tycker illa om mig eller något jag gör ska säga det rakt ut och låta mig bemöta det, inte smyga omkring och reta sig på det under lång tid och sedan prata med andra om det.

Jag vill verkligen inte ha en sån här ful tillvaro. Jag vill att livet ska vara ljust och transparent. Så jag tänker iaktta radiotystnad tills livet på nätet känns ljusare igen. Ses sen!

Etiketter: radiotystnad, öppenhet

onsdag, mars 31, 2010

Lite press

Eller snarare mycket press. Det ringer och ringer. Jag får skaffa mig en pressekreterare, har ju faktiskt redan en bokare...

Arbetarbladet i Gävle skriver om nätspråk (hur blev jag plötsligt auktoritet på språk? Johan ryser.) uppenbart inspirerad av DN:s artikel, de använder nämligen samma felaktiga term. SvD väljer rubriken Vuxna blinda för nätmobbning. Om några dagar kommer det också en intervju i 8 sidor. Och så tv-soffan:

Nej, nu måste jag jobba.

Etiketter: press

fredag, mars 26, 2010

Vad har internet med det att göra?

Idag skulle jag ha varit i Växjö, ett seminarium på Linnéuniversitetet i en serie om genus. Osynliga flickan - om makt och kön på internet hade jag kallat mitt bidrag. Nu hade resebyrån varit snåla när de bokade och jag missade mitt anslutningsflyg med en minut. En minut! Så jag fick vara kvar på Bromma en stund och sen åka hem. Istället har dagen gått i medias tecken. Kulturnyheterna ringde och ville intervjua, antagligen kommer det med i kvällens program kl 19 i Svt1. Sen ringde SvD för en lång telefonintervju. Nu vet jag ju inte vad som kommer med och inte så jag tänkte klottra ner mina tankar i en oklippt version.

Det handlar alltså om Bjästa och kopplingen till sociala medier. Jag var imponerad och förvånad efter Uppdrag granskning i onsdags. Tyckte att de hade undvikit den spektakulära kopplingen till nätet mycket bra (även om hon gjorde ett lamt försök i inledningen av programmet; ni vet såna där inslag då reportern sitter vid en dator och tittar allvarligt in i kameran och säger att HÄR, på NÄTET kan vad som helst hända). Sen var nätet rätt osynligt i reportaget, eller ungefär lika synligt som andra viktiga platser i den här historien. Skoltoaletten och kyrkan, t ex.

Det här fallet är en bra illustration av det jag och andra har försökt säga i några år nu - att nätet visserligen kan sägas ha förändrat våra liv men inte så mycket som man ibland kan tro. Och att mycket av det nya bara är nytt på ytan. Det ser annorlunda ut när man först tittar på det men granskar man det lite ser man snabbt att det liknar sånt vi känner igen.

Vi kan ta ryktesspridningen som ett exempel. De personer som framträdde i reportaget var bland andra en massa kvinnor, 51 år som hade hört av en bekant till en bekant att offret hade ljugit om händelsen. Ingen av dessa kvinnor tillhör de grupper man brukar anklaga för att hänga på Facebook och smäda folk. Inte heller rektorn eller prästen framstod som socialt kompetenta, varken vid eller borta från ett tangentbord. Så vad har internet med det hela att göra? Den ryktesspridningen som reportaget visade skulle nog ha haft styrfart även utan internet. Det är masspsykosen som är boven i dramat. Det är de mekanismerna, som Jan Guillou beskriver så bra i Häxornas försvarare, som drev på processen. Självklart har internet spelat en roll men inte så stor roll att det förtjänar någon vidare uppmärksamhet.

Sen har vi pojkens familj. Det verkade av reportaget vara de som har startat FB-grupp och blogg och det tycker jag låter alldeles sunt och självklart. Om 15-åringen i familjen har våldtagit ett barn är det ett svårt trauma för familjen och något de behöver hjälp att komma igenom. Det är alltså inte konstigt att de som är berörda reagerar aggressivt och förnekande. Det konstiga är att omvärlden gör det. Att de professionella i familjens närhet dras med i en häxprocess är inget annat är sjukt. Att fritidsledaren, rektorn och prästen inte orkade ta den jobbiga konflikten med familjen är naturligtvis tjänstefel och att de andra vuxna runt omkring inte gjorde det är en skam de får leva med nu.

Men vi kan inte start FB-grupper som vänder sig mot prästen och rektorn. Visserligen sjuder aggressiviteten i mig när jag tänker på deras tomma ögon och halvöppna munnar men jag vet att det här är en långt krångligare fråga än att två klåpare har jobb de inte klarar av. I själva verket ska både rektorn och prästen har vårt stöd eftersom de är offer för en sjuk struktur. Ja, inte stöd i den meningen att de har gjort något bra. De måste få stöd att leva med att de har betett sig illa men de måste få hjälp att avlasta sitt samvete - de har dragits med i något som är större än de själva.

De har dragits med i en process som vi alla bidrar till varje dag. De har gett patriarkatet ett ansikte, det är allt. Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.

Och då blir det lättare att försöka hitta en syndabock än att gå in i oss själva och tänka på att vi är kuggar i ett stort, sjukt maskineri. Att utan vårt medlöperi skulle patriarkatet förtvina. Att just jag spelar roll, att just jag sviker varje dag. Det är en otroligt jobbig process och då är det enklare att hitta en syndabock som till exempel internet. Då kan vi ägna oss åt att diskutera hur unga förhåller sig till information på nätet fast det inte på något sätt är de unga som har varit värst här. Dessutom spelar det väl mindre roll hur de unga agerat när vuxenvärlden så uppenbart har struntat i sitt ansvar? Eller så kan man använda pojkens familj som syndabockar. Eller gå med i en hata-prästen-grupp.

Det här handlar inte om internet. Det handlar om livet. Livet är sjukt farligt. Det finns jätteknäppa människor och i slutet dör man. På riktigt. Det är något vi måste prata om. Livet är också fruktansvärt orättvist och premierar den som är vuxen, man, vit och rik. Och det är fel. Det är något vi måste prata om.

Etiketter: barn, childism, livskunskap, sexism

torsdag, mars 25, 2010

Kreativ citatteknik

Jag förstår inte varför jag ens lyfter på ögonbrynen, borde ha lärt mig vid det här laget. Att journalister då och då vrider till det man säger och citerar lite som de vill. Värst var nog DN där jag ändå hade ett långt telefonsamtal med journalisten och där jag uppfattade det som om han till slut förstod vad jag menade. Det var naivt att tro att det skulle spela någon roll, han använde mina citat i sammanhang där de betydde något annat än det jag sa. Och det gjorde även Nyheter 24 när de ringde och ville ha mig att kommentera Medierådets senaste studie. Lite får jag skylla mig själv när jag strör one-liners omkring mig.

– Det är som att ge McDonalds uppdraget att kontrollera vilken mat som är nyttig.

Det är ju skitbra sagt men kanske inte till en journalist... Andemeningen i det jag sa var att om det är som bland andra Marcin de Kaminski säger att det företag som genomförde studien säljer tjänster som de granskade och att deras egna kunder fick bra betyg, ja då är det inget annat än en skandal. Så får det naturligtvis inte gå till. Jag känner mig dock rätt lugnad av Medierådets förklaring och har inte tid att gräva i detta nu.

Det som inte kom med i artikeln i Nyheter 24 var att jag sa att det är en viktig studie därför att de som tjänar pengar på unga inte ska komma undan med att inte svara på mail, att inte ha en tydlig säkerhetspolicy, etc. Då bör man bojkotta de företagen. Men jag misstänker att en sån här studie ändå kommer att slå tillbaka på de unga användarna. Det är mycket stor risk att den används som inteckning att hindra unga från att använda vissa webbplatser - av säkerhetsskäl. Det är för ditt eget bästa. Det här gör mer ont i mig än det gör i dig.

Det är det allvarligaste. Det ständiga icke-kritiska förhållningssättet till näringslivet har jag nästan lärt mig att filtrera bort.

Etiketter: Medierådet, press, säkerhet

onsdag, mars 24, 2010

Uppdrag granskning om trakasserier

Ikväll kan Uppdrag granskning vara väldigt intressant. Det ska handla om en flicka som trakasseras bland annat via nätet och det är en riktigt skrämmande historia. Jag fick frågan om jag kunde komma ner till Göteborg och kommentera reportaget i studion men jag hade dessvärre inte möjlighet. Jag hade verkligen velat kommentera det, dels för att jag är lite orolig för hur samtalet efteråt kan arta sig, dels för att samtalspartnern skulle vara Katarina Wennstam. Det hade varit ruggigt intressant att prata om nätet med någon som har genusfrågorna på plats. Men titta, det kan helt klart vara värt tiden.

Etiketter: mobbning, tv

tisdag, mars 23, 2010

Jonas Linderoth föreläser i Umeå

Jonas Linderoth föreläser här i Umeå på fredag: "The effort of being in a fictional world: Upkeyings and laminated frames in MMORPGs".

Fri 26/3 13.15-15 Fil. Dr Jonas Linderoth, LinCS, Göteborgs Universitet:
"The effort of being in a fictional world: Upkeyings and laminated frames in MMORPGs".
Plats: Sociologiska institutionens seminarierum, C304, plan 3 i Beteendevetarhuset.

Den som vill ha ännu mer Linderoth kan åka till Skellefteå imorgon (det finns en plats kvar i min bil...) och smita in på Digital Turist och lyssna på Jonas suveräna föreläsning Att leva i WoW. Värd hela pengen. Läs även kritiken mot begreppet digital turist. Lite skönt att fler tänker likadant. Jag ångrade mig nämligen så snart jag gått av scenen på förra seminariet. Det sista jag sa var nåt i stil med "kliv av turistbussen och kliv inte på den igen, ät det som lokalbefolkningen äter och inte bara sånt som är inplastat". Kände mig elak och elitistisk efteråt men jag kunde bara inte låta bli. Turismen stod mig upp i halsen. Så det var skönt att upptäcka att det inte bara var jag.

Etiketter: föreläsningar, Jonas Linderoth, spel

torsdag, mars 18, 2010

Youtube Moment

Det var länge sen jag la ut nån bra musik här i bloggen. Här kommer något helt sjukt bra. Men titta inte förrän du har tid - man blir förhäxad och kan inte jobba efteråt.

Etiketter: Youtube Moments

Nätkulturer