Mera fusk

Suck och pust! Äntligen vardag igen. Nu kan det snart få bli sommar. Tycker jag som skottat hur många kubikmeter snö som helst igår, och då delade vi ändå upp skottningen i familjen. Och nu snöar det igen. Kul för barnen att de kan åka i backen, men trist för mig som mest vill sitta på altanen och läsa en bok.

Ok, tillbaka till ämnet. En diskussion om fusk försiggår på Nätuniversitetets forum: http://sisyfos.netuniversity.se/viewtopic.php?t=17&view=previous&sid=f3dcf1ba32791465fd237b18e2185733. Där ställs frågan hur man kan veta att man examinerar rätt person. Det intressanta i den här diskussionen är inte hur man kan veta vem som är vem på nätet, tycker jag. Det är snarare metafrågan som fascinerar mig; att vi ställer frågan. Att vi förutsätter att vi har koll på omvärlden IRL, men inte på nätet. Jag är lite sur på mig själv att jag avfärdade ett avsnitt i en bok jag läste och inte antecknade källan. Det var så dumt, resonerade jag, så jag skulle inte ha någon nytta av det. Nu har det jag läst sjunkit in och jag inser att det har mycket stor betydelse. Det stod nåt i stil med: På nätet framgår inte sånt som man kan uppfatta IRL, t ex kön, social klass, etnisk tillhörighet, ... Jag överdriver naturligtvis för att få fram andemeningen, men visst är det intressant? Att vi ibland tar för givet att våra vanliga sinnen - syn, hörsel, lukt - ska ge oss sanningen medan den andra partens egna uppgifter misstänkliggörs. Vi har alltså vant oss vid att bruka våra fördomar (eller förförståelse) för att göra bedömningar, men vid vilka tillfällen luras dessa fördomar? När har vi nytta av dem och när motarbetar de våra syften? Ännu ett exempel där nätet kan hjälpa oss att utvecklas.