Ännu mera fusk

Jag fick en kommentar till inlägget om Urkund, där min huvudpoäng är att fusk i utbildningssystemet är ett pedagogiskt problem och därför inte ska lösas med teknik:

Skall vi inte åtminstone införa Lgr 80 innan vi igen börjar drömma om att reformera människan genom att uppnå den ideala "De Vises" pedagogiken? Vakna och dofta på verkligheten i stället för att förespråka en utopi. Det det sättet att resonera leder ingen vart - det har historien visat. Herrejösses vilken förlegad inställning.

Jag är inte bildad nog att veta vad De Vises pedagogik är och inte heller hur historien visat att det utopiska sättet att resonera inte leder någon vart, men jag kan berätta hur jag ser på saken.

Det finns alltid fler än en nivå att lägga sig på. I vardagslivet hinner man ofta inte med de övergripande filosofiska funderingarna utan måste koncentrera sig på att lösa praktiska problem. Då befinner man sig på här-och-nu-nivån. När man däremot har chansen att fundera kommer man på principer som gäller mer generellt och man kan då sägas befinna sig på utopinivån. Nu använder jag inte ordet utopi nedsättande utan mer i bemärkelsen ledstjärna. Dessa nivåer och alla andra man kan komma på är nödvändiga eftersom vi är komplexa varelser som har förmågan att alternera mellan nivåer. Ibland är de motsägelsefulla, men oftast kompletterar de varandra. Andra exempel från vardagslivet är att en person som regelbundet skänker sitt överskott till behövande kan slösa med pengar på ett onödigt klädesplagg en enstaka gång utan att dagtinga med sina principer. Personen vandrar bara mellan nivåerna.

På det sättet tror jag att det förhåller sig med pedagogiskt arbete också. Vi har alla vårt pedagogiska manifest, uttalat eller inte, som vi följer på det utopiska eller det principiella planet. Det kan handla om att vi anser att pojkar och flickor aktivt måste ges lika mycket utrymme i skolan eller att vi anser att en motiverad elev lär bättre än en som inte getts chansen att förstå vad lärandet är bra för. Sen måste man befinna sig på vardagsnivån rätt ofta och lösa problem som att elever inte bryr sig om vad man säger eller att tiden inte räcker till, och så vidare. Det är helt naturligt, men det går inte enligt min mening att befinna sig på här-och-nu-nivån hela tiden. Och det går inte att låta de olika nivåerna krocka med varandra för mycket.

Jag kan inte under någon längre tid arbeta i en butik som säljer porrtidningar och samtidigt vara motståndare till porr. Då blir det till slut allt för mycket inre konflikter och jag måste välja att agera på något sätt.

Jag arbetar inte i skolans vardag längre, men jag har gjort det och vet att nivåerna skiljer sig åt väldigt mycket för mig. Jag har ändå haft kvar mina utopiska tankar och periodvis förmått att växla mellan dem. Precis som alla andra kan. Därför tycker jag att det är fruktbart att ha en principiell diskussion om fusk, trots att vardagen för en lärare innebär att man måste lösa problem på ett praktiskt genomförbart sätt. Och diskussionen är inte bara fruktbar utan även helt nödvändigt. Hur ska vi få en bättre skola om vi inte tvingar oss över vattenytan då och då?

Sen gäller det ju att sparka de problem som finns åt rätt håll. Inte neråt, som det oftast blir, så att lärare och elever blir lidande. Men det är en annan fråga...