Kort kjol och höga klackar

(Ha! Med en sån rubrik får jag mååånga träffar i sökmotorerna...)

Fick en kommentar till förra veckans inlägg om hemligheter och eftersom kommentarerna inte är många, så jag tar glatt upp tråden. JA, jag håller med skribenten! Helt riktigt, vi måste diskutera snäva kjolar och höga klackar. En sorts självstympning, även om den är av det slaget att man kan ångra sig. Förnedring har ju alltid haft en viktig plats i allt förtryck och kanske är det just den funktionen som de här riktigt handikappande kläderna har. Det tar ju tid också att se ut som en traditionell kvinna. Många timmar och en stor del av lönen ska läggas på kläder, smink och hår. Den andra sidan av klädfrågan uttryckte suveräna Belinda Olsson så bra i sin krönika Det sitter i ryggmärgen att inte vara slampig. Så här skriver hon:

Kan vi inte prata om vad som skulle hända om vi dök upp på jobbet i urringad leopardklänning, med en fet ros tatuerad över ena tutten, istället för att bli låtsasindignerade när någon knasrektor hoppar på våra tonårssystrar.

För vad är det för inomgruppsligt förtryck som får mig att tro att jag är en bättre människa än hon med den rejäla urringningen och den genomarbetade frisyren? Ja, läs hela krönikan, så förstår ni varför jag allvarligt funderar på att spara ihop till både tatueringen och leopardklänningen.