En kulturell fundering

Jag råkade titta på Polar Music Prizegalan på tv en stund. Ja, jag råkade verkligen titta, för jag tillhör den generation som inte tycker att Stikkan Anderssons arv till eftervärlden har något med seriös musik att göra. Självklart måste jag tänka om, men så är det i alla fall.

Gilberto Gil, som alla människor verkar veta vem det är, vann årets pris. Den som skulle presentera hans pris var ingen mindre än Jimmy Cliff. Han var helt underbar i smoking och såg ung och fräsch ut. Jag vet ju inte vad som är rykten men om hälften av det man hört om Jimmy Cliff är sant, såg han fantastiskt fräsch ut. Efter utdelningen skulle Gil och Cliff intervjuas av Rickard Sjöberg, TV4:s programledare. Huvudpersonen för kvällen var alltså Gil, som tydligen har en fantastisk och unik livshistoria. Då ställer Sjöberg två frågor:

Till Jimmy Cliff: Tvekade du nånsin att presentera detta pris? Underförstått: Kul att se dig i smoking, sin gamle ganjarökare! Och Cliff svarar glatt: Inte en sekund! Gilberto och jag är gamla vänner och har stor respekt för varandra. Antingen missade han oförskämdheten eller så är han bara så där artig.

Till båda: Om jag tar fram två gitarrer, kan ni spela No Woman, No Cry? Är det den intressantaste fråga man kan ställa när man har två världsstjärnor i studion? Det är ju inte ens nån av dem som har skrivit låten. Att de sen har gjort en cover har väl inte med kvällens ämne att göra?

Det var i stort sett det svärmorsdrömmen hann med i intervjuväg, sen var tillfället borta. Jag skämdes som en hund framför tv:n. Jag tror att vi i lilla Sverige ska försöka ta oss ur den här nygulligheten som Sjöberg och många med honom har gjort till sin. De försöker vara den där charmiga typen från det lilla landet i norr. Väldigt få kommer undan med det, hur söta de än är.

Nu är jag ändå glad att jag tittade, för de knasbollarna hade faktiskt två gitarrer i kulisserna och de två världsartisterna fann sig snabbt och spelade verkligen No Woman, No Cry. Och jäklar, vad jag rös framför Polar Music Prize.