Ett eftersatt område

Jag har lite behov av att nyansera mitt sista inlägg. Det hade jag ju kunnat räkna ut i förväg, men ibland blir jag så sur... Så här tycker jag när jag har lugnat ner mig:

Det är sant att jag nästan alltid får väldigt personliga frågor om min forskning. Personliga både för mig och för frågeställaren. Ofta undrar folk hur de ska hantera sina barns datoranvändning och inte sällan frågar de rent ut hur vi gör hemma hos oss. Jag funderar på att skriva ner det här i bloggen så att jag kan hänvisa till det. Vi får se hur jag gör. En gång när jag träffade en rektor för ett stort universitet och han fick höra vad jag skriver om, så utbrast han, precis som alla andra: Jaha, intressant! Jag har ju barn hemma som sitter mycket framför datorn. Och jag inser ju att han inte fick jobbet för att han är så bra på att dela med sig av sitt privatliv utan för att han är duktig på bland annat att se stora sammanhang och lyfta frågor till en högre nivå än den privata och enskilda. Ändå halkade han ner till det stadiet.

Det här förhållandet säger oss något om det område jag studerar. Det säger oss att det finns en stor grupp vuxna därute som behöver hjälp. I vissa fall mest bara tröst. De behöver få veta vad som är vad. De behöver få lite ingångar till att filosofera kring datorer och internet. Det är vår nästa viktiga uppgift, tror jag, att gemensamt tänka ordentligt. Jag tror att Tage Danielsson kallade det att tänka slarvigt om saker, när man hugger tag i första bästa tanke om ett fenomen. Vi har alldeles för många såna slarviga tankar omkring internet och barn, som jag ser det.