Som ett brev på posten...

... kommer nu varningarna om att det är farligt att blogga. I Expressen skriver Natalia Kazmierska

Och i franska tidningar kan man läsa intervjuer med tonårsföräldrar som förbjuder sina barn att blogga, eftersom ungarna faktiskt får megaångest. När kommer den debatten hit? Kan vi inte prata om hur ego det är att vika ut sina privata kriser offentligt? Om att det smittar Marion och Virginie? Vi är ju rätt trötta på att bara läsa om hur fantastisk bloggen är för Medie-Sverige nu.

Nej, Natalia, vi behöver inte den debatten i Sverige. Det är egentligen två skilda samtal du pratar om. Det första samtalet handlar om ungas livssituation. Och den påverkas av det förändrade medielandskapet, precis som alla andras livssituation. Att vi för första gången kan erbjuda våra unga en arena att uttrycka sina innersta känslor på sammanfaller i tid med en förändrad gräns mellan det privata och det offentliga. Många unga tycker att det är ok att exponera sitt innersta och har sett positiva effekter av det. Många av oss andra tycker fortfarande att vissa saker håller man för sig själv. Exempel på sånt som vi traditionellt har hållit för oss själva är missbruk, övergrepp, psykiska sjukdomar, ekonomiska bekymmer, ångest och oro inför framtiden. Exempel på sånt som traditionellt har varit öppet är brutna ben, färg på huset och antal barn. Vi ser alltså en övergång från ett slutet till ett öppet samhälle, där mycket av det elände som alltid funnits kommer upp till ytan.

Och var vill vi ha våra fiender? Jo, tydligt inom synhåll så att vi kan bekämpa dem. Just det erbjuder internet i kombination med den nya öppenheten. Det finns inget svårare än att slåss mot något man inte kan greppa. Att skiten kommer upp till ytan känns mycket, mycket obehagligt, men är samtidigt vår enda chans att komma tillrätta med problemen.

Det är en ohygglig tragedi att den lilla flickan läste och inspirerades av en annan flicka och slängde sig ut från ett fönster. Dessutom på ett så dramatiskt sätt. Alla som läser om det grips av förtvivlan. Men det är en tragedi som beror på att hon inte hade tillräckliga kontakter med sin omgivning. Hon verkar ha hamnat i ett getto av liksinnade på internet. För hon hade ju lika gärna kunnat träffa på någon som brydde sig och som läste hennes blogg och reagerade på ett sunt sätt. Nu verkar det som om hon fick reaktioner från personer i samma situation och istället för att få mothugg och alternativa bilder blev hon peppad att fortsätta sin väg mot döden. DET är tragedin, inte att hon hade en arena att uttrycka sig på!

Det andra samtalet handlar om medielanskapets förändring för oss vuxna och det är naturligtvis en futtig debatt i sammanhanget. Men även den handlar om förskjutna maktperspektiv och blir då viktig i förlängningen. Det blir bara löjligt att ställa dem i konflikt mot varandra.