Vad var det för sak?

Nu är det officiellt. Eftersom jag kunde göra det, kan alla. Jag tillhör flera av de riktigt svaga grupperna i flera sammanhang: jag är kvinna i akademin, jag är kvinna över huvud taget, jag har många barn, jag är invandrarbarn, jag forskar om luddiga saker och pratar om barns rättigheter och maktstrukturer. Det finns fler handikapp att räkna upp, men de räcker rätt bra. ÄNDÅ stod jag där inför en massa människor och fick överväldigande positiva reaktioner när jag pratade om ett ämne jag rätt nyss har börjat nosa på. Och så här i efterhand undrar jag hur jag kunde vara så otroligt orolig inför detta. Det är lätt att vara efterklok. Men nu kan väl alla ni andra vara förkloka. Nu vet ni att alla kan fixa det. Nu vet ni att vad som än känns tungt och varje gång ni tänker att lilla jag har väl inget att komma med, så ska ni bara tänka kunde hon, så kan jag.

Det slår mig nu att just det här är det jag pratade om; en ny sorts öppenhet, som kommer att leda till en positiv utveckling. Här sitter jag och vräker ur mig all min svaghet och brist på förtroende för mig själv (vilket inte är samma sak som självförtroende) till - ja, vem? För mig finns inget sätt att kontrollera vem som läser vilket gör det poänglöst att sätta upp en kaxig attityd IRL. Ganska coolt, eftersom det fungerar som terapi för mig och förhoppningsvis peppning för nån annan. Och ju fler som visar alla sina sidor, inte bara de starka, desto bättre måste ju världen bli. Den möjligheten fanns inte före internet.

Nu ska jag plocka med lite småsaker halva dan och sen ta en så jäkla välförtjänt helg. Glöm inte Brian Hudsons installationsföreläsning imorgon.