Natten är ändå inte vår

Idag känns det helt meningslöst att skriva om alldeles oviktiga saker som internet och mobiltelefoner, så jag skriver bara några rader om rädsla och våld.

Igår tågade ett 30-tal personer genom Umeå i en manifestation mot våldet. Vi gick över bron och tände marchaller längs vägen. Under bron, där en kvinna blev våldtagen och nästan ihjälslagen i fredags natt, satte vi ner ljus och sände våra tankar till kvinnan som blev sargad för livet, några minuter från sitt hem. Marchen var tänkt att sätta ljus på situationen, att kvinnor utsätts för våld och hot om våld dagligen, men också ett budskap till offret: vi tänker på dig, livet pågår INTE som vanligt runtomkring dig.

Det är vår skyldighet att inte låta sånt här våld bli vardag. Det är inte vardag i Umeå, egentligen. De flesta flickor och kvinnor vågar promenera i mörkret i vanliga fall. Vi måste få tillbaka den känslan. Vi får inte låta rädslan krypa in i våra liv. Vi får inte låta det bli vardag att unga män håller koll på var deras tjejkompisar befinner sig hela tiden eller frågar sin mamma eller syster hur hon ska ta sig hem från träningen. Just nu ser Umeå ut precis så. Underbara pojkar och män som beskyddar rädda flickor och kvinnor. Det värmer hjärtat att se omtanken, men det fryser blodet till is att vi inte längre äger vårt eget liv.

Tack, Stephanie, som på eget initiativ (och för egna pengar) arrangerade marchen igår, tack till butikerna som skänkte ljus och marschaller och tack alla människor som trotsade kylan och vandrade tillsammans!