Jag borde kanske ha blivit idrottslärare
Man brukar säga att lärare rekryteras ur en väldigt speciell grupp; den vita icke reflekterande medelklassen. Inte klassens absoluta pluggisar, men de som knäckte koden i skolan rätt snabbt. De som skolan funkade för, de som har flyt och lite pengar. Det är ett problem för skolan. Vi skulle behöva fler lärare från andra grupper. Idrottslärare som inte var idrottsfrälsta när de började, så att de kan identifiera sig med och stötta elever som på fullaste allvar tror att de ska dö när de blir jättetrötta (jo, det är sant, vi tror det!). Visst är det underbart att ha en lärare som brinner för sitt ämne och som lyckas smitta eleverna med sitt engagemang. Men det kan vara lika viktigt att luckra upp lärdomens mylla med lärare som inte är födda talanger i sitt ämne. För lärarjobbet är självklart mer än bara ämneskunskaper. Jag är övertygad om att lärarkollegiet har allt att tjäna på att bli mer heterogent. Och då menar jag inte bara att vi ska ha pittoreska inslag av tatueringar, huvudsjalar, brun hud och grönt hår, utan att mångfalden ska vara äkta.
Min önskan är att alla som nån gång har tänkt en konstruktiv tanke om skolan funderar på om inte läraryrket vore nåt. Och med konstruktiv tanke menar jag inte bara Lärare är det finaste yrket man kan ha utan även Skolan struntar i att det mobbas i korridorerna, Skolan utmanar inte barns intellekt och Tänk vad man kunde göra mycket bra i skolan om bara jag fick bestämma!


0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Länkar till det här inlägget:
Skapa en länk
<< Startsida