Vuxna på nätet 1

Thomas Fritz och jag hade en session om nätgemenskaper i Ronneby. En av deltagarna berättade om den pedofiljägare som DN skrev om samma dag. Jag har inte hört honom prata, men får chansen att göra det i höst då vi ska föreläsa på samma fortbildningsdag. Jag ska ta chansen att förstå honom lite mer, för än så länge är jag oerhört kritisk. Självklart är det viktigt att det finns folk som jagar pedofiler och andra odjur på nätet, men man måste se upp med metoderna. Vi får inte använda den onda sidans metoder för att utföra den goda sidans uppgifter. Ändamålen helgar inte medlen! Att lagförande myndighet gör det, under mycket hård kontroll, är en sak men en privatspanare kan aldrig tillåta sig att använda motståndarens metoder, hur mycket personen än samarbetar med myndigheter, etc.

Jag anför själv två huvudskäl till att avstå från de möjligheter till dold observation och anonyma kontakter som nätet erbjuder:

1. Jag kan som vuxen lura barn till otryggt beteende på nätet. Om det ibland är så att den vuxna som låtsas vara ett barn är på de godas sida och ibland inte, så blir det lite krångligare för barn att hålla reda på vad som gäller. Enkla förhållningsregler fungerar bra. Ett exempel från ett annat område i livet är regeln "Gå efter första slaget" som man på goda grunder kan uppmana flickor att ta till sig. Om de sedan skulle råka ut för en misshandlande man så talar den regeln om ungefär det man vet om misshandel i parförhållanden - det går inte över av sig själv. Skulle man däremot lägga till "Fast ibland kan han slå för att han vill rädda dig, han ska bara kolla en sak" så faller hela det psykologiska stödet som "Gå efter första slaget" levererar.
2. Om just jag får låtsas vara någon annan än den jag är, vad är det då som skiljer mig från vuxna odjur på nätet? Hur vet de jag pratar med? Hur vet min arbetsgivare, min familj? Hur vet jag själv? Vi vet av erfarenhet att många pedofiler arbetar med barn. Det är ett naturligt karriärval om man vill trygga försörjningen på offer. Så hur vet jag och ni att jag inte är en av dem? Det är upp till mig att tydligt och klart visa var jag står. Det ska inte finnas några tvivel och i de fall det finns tvivel ska dessa kunna vädras öppet. En bra varningsklocka fick vi när en av de värsta pedofilerna åkte fast och det visade sig att polisen använt honom som informatör. Han hade låtsats vara infiltratör fast han egentligen drev hela nätverk för pedofiler.
   

Jag tror att det hör ihop med att vi är omogna nätanvändare och inte har hunnit tänka klart alla tankar och framförallt inte haft någon att diskutera dem med. Många som upprörs över nätets avigsidor är rätt ensamma med sina funderingar och risken är då stor att det blir slarvigt tänkta tankar. Jag har publicerat tips för vuxna på nätet och jag hoppas att det kommer fler såna här tips. Det är ju inte bara barn som ställer till problem på nätet och ändå riktas alla tips till dem. Ett utslag av childism?