Hard Candy

I lördags såg vi till slut Hard Candy (tack, [...] för filmen!). Jag har oroat mig för att den skulle vara för otäck och skjutit upp det hela. Nu är jag så glad att jag såg den, även om jag fortfarande känner mig överkörd av en ångvält. Filmen hamnar på min topp-10 alla kategorier. Förutom att ämnet - pedofiler som raggar över internet - är intressant så var manus, skådespelare och regi något av det mest briljanta jag sett. Jag måste se om filmen och studera hur de rent filmtekniskt lyckades med detta mästerverk. Fem skådespelare och jag tänkte inte på det förrän eftertexterna började rulla. Från första sekunden drabbar filmen oss åskådare och låter oss inte slappna av förrän alldeles i sista filmrutan. Magmusklerna känns som om jag tränat ett långpass snarare än suttit i soffan.

Alla som har kvar att se den bör sluta läsa nu och genast ladda ner den (men duka inte upp popcorn och sånt för ni vill inte äta medan ni tittar). Mina kommentarer nedan avslöjar för mycket av handlingen så de är bara för alla som redan sett filmen:

******************************

• Det var lysande hur de lurade oss alla att hon skulle förföra alternativt bjuda ut sig alldeles i början och så handlade det egentligen om att hon testade förövaren och befann honom skyldig.
• Jag är helt tagen av tjejens monolog en bit in i filmen där hon sammanfattar samhällets alla argument till pedofilernas försvar, för att sedan krossa dem intellektuellt en efter en. Jag har aldrig hört det så väl formulerat tidigare och aldrig heller förstått hur djupt rotade dessa argument är. Hur vi faktiskt försvarar ett av de vidrigaste brotten, även om vi på ytan just idag tycks bedriva ett krig mot förövarna som personer.
• Filmen handlar väldigt lite om internet, men det lilla som sägs är fantastiska exempel på frigörande teknikanvändning (underbart uttryck - kan man säga så?): hur hon förföljer och kollar upp honom i olika chattar, hur hon hittar bilder i hans dator och en adress att skicka dem till.
  
• Det här är en film för alla som på ett eller annat sätt är engagerade i barn; nära-barn-professionella, föräldrar, släktingar, politiker. Alla i en sån position borde se den.
  
• Och jag tycker att de lyckades bra med balansen mellan det obehagliga, det riktigt fruktansvärt obehagliga och det emancipierande. För som åskådare orkar man inte ta in hur mycket hemskt som helst och risken är att det blir kontraproduktivt. Nu blev vi som publik stärkta i känslan att det går att göra nåt. Det är inte hopplöst.