Råd till vuxna 1

Jag förstår att det är många föräldrar och nära-barn-professionella som känner sig osäkra och maktlösa när de funderar på unga och nätet. Det kan ibland kännas som om de unga befinner sig i en helt annan värld än vi själva och vi har svårt att hitta vägar in till samtal, både med de unga och med varandra. För att kunna prata om det här krävs att vi erkänner oss okunniga och maktlösa och det sitter ofta långt inne. Jag har alltså stor förståelse för en viss osäkerhet från vuxnas sida. Däremot kan jag inte stilltigande se på när vi idiotförklarar både barnen och oss själva så snart ungas nätanvändning kommer på tal. Senast förra veckan i vår lokaltidning VK. De skrev om unga som beställer droger över nätet och avslutar artikeln med att fråga en person som arbetar mot narkotikabruk i samhället:

Den senaste tiden har fem svenska ungdomar dött sedan de använt ett annat läkemedel, som är ett morfinliknande preparat. Lena Larssons råd till föräldrar är att inte förse barn och ungdomar med egna datorer.

-Ställ datorn mitt i vardagsrummet så ni ser vad de tittar på, säger Lena Larsson.

Det kan inte vara så att både citerade Larsson och reportern på allvar tror att de äntligen kan publicera lösningen på drogproblemen i samhället. Det kan inte vara så att någon tror att strypt eller kontrollerad tillgång till internet hindrar barn från att börja med droger. Självklart inte. Istället är detta ett exempel på slarvigt tänkta tankar. Det här är precis samma dumma idé som han som letar efter sina nycklar under gatlyset, inte för att han tappade dem där utan för att det är ljust där. Exakt samma sak!

I vuxnas ansvar för barn ingår lika delar ansvar att kontrollera vad barnen gör och att respektera dem som självständiga, tänkande individer. Ovanstående råd tar bara hänsyn till den första delen och motverkar den andra. Att i vår oro för barnen ta ett steg bakåt i utvecklingen av vårt förhållande till barns rättigheter är inte ok, hur orolig man än är. I en akut situation där man har fog för att misstänka sitt barn är det självklart andra metoder som gäller, men att dela ut detta som allmänt råd till föräldrar gränsar till uppvigling. Vi behöver inte fler vuxna som i panik ställer datorskärmen där de kan se den eller som sitter och surfar med sina barn. Vi behöver fler vuxna som törs titta sitt barn i ögonen och möta den smärta som eventuellt finns där. Vi behöver fler vuxna som lyssnar när barn vill prata och orkar höra vad de har att säga. Vi behöver fler vuxna som agerar i riktiga livet. Och de råd kring datoranvändning som haglar över oss nu är i direkt konflikt med detta.