Vuxna som hatar barn

Jag har haft en tanke som har legat och grott och som under helgen fick mig att travestera Stieg Larssons skarpa analys, även om det här är på ett strukturellare plan. Dels har jag funderat på den nyhårda behandlingen av barn som lyser igenom i Nanny-programmen i tv, kurser för föräldrar och inte minst i curlingdebatten. Vi har alltså nått dithän att det är ok att högt deklarera att man uppfostrar sitt barn som en hund. Lydiga hundar, lyckliga hundar. Jag påstår inte att detta synsätt genomsyrar samhället men det är intressant att notera vad som är rumsrent att uttala högt.

Dels har jag funderat över solidaritet mot barn och barnbarn och i helgen läste jag att vuxna idag inte vill dela med sig av sitt överflöd till sina barn och barnbarn. Den ultrakapitalistiska syn som superrika personer, t ex Kamprad, brukar stå för har alltså spridit sig till folk som inte har den typen av finansiella hänsyn att ta. Barnen ska jävlar i mig klara sig själva. Jag började med två tomma händer. Ja, fyll i valfri floskel.

När ekonomisk eller kanske rent av ekonomistisk retorik används på områden som rimligen inte lika enkelt låter sig inordnas i liknande strukturer, är vi ute på hal is. Dels är det inte säkert att det fungerar att låna begrepp från så skilda områden och bara applicera dem rakt av. Dels är det mest troligt inte förenligt med de etiska och juridiska principer vårt samhälle bygger på. Vuxna har ett ansvar för barn. Barn är visserligen fullvärdiga medborgare men därmed inte sagt att de är likvärdiga parter och att man kan ingå avtal med ett barn på samma villkor som med en vuxen. Det blir en dold childism som förrädiskt låtsas motsatsen.