Ingen promovering

På lördag är det dags för mig att inte promoveras. Av politiska skäl väljer jag att avstå från detta arrangemang som går ut på att bygga murar mellan oss som är akademiker och de andra. Vi vill helt enkelt, under rituella och traditionella former, visa att vi är lite bättre. Men jag har en hemlighet att berätta (wait for it...): det är vi inte. Inte ens lite. Vi är precis lika bra som andra.

Det här är inget ställningstagande mot alla som väljer att delta. Jag kan förstå om det känns viktigt, t ex när man vill fira med föräldrar som är oerhört stolta över ens bedrift. Men vi har redan firat stort samma kväll som jag disputerade (oj, oj, vad vi firade!) och för mig är förhållandet det motsatta jämfört med de som vill fira i galadress med stolta föräldrar. Jag måste tänka på vad jag för neråt, till nästa generation. När man har fyra barn som alla är extremt medvetna politiskt, då blir varje steg ett ställningstagande. Då gäller det att göra riktiga val och vara en så bra förebild man kan vara. Och varje tillställning som kräver att någon proväter måste vara moraliskt förkastlig. Jag lovar härmed att aldrig äta en måltid som provätits. Vilket fruktansvärt svineri! Äta ska man göra för att överleva, bli mätt, för att njuta eller för att umgås. Provätning kan faktiskt vara det mest överklassiga som finns. Men det som knuffade mig över kanten (jag ville ju gärna klä mig i galadress, så det var inte ett lätt beslut...) var nog lagerkransen som kostade 400 kronor. 400 :- ger två getter till familjer som inte har råd att proväta, hjälper mammor och barn i länder där de är närmast rättslösa eller planterar 20 träd där vi desperat behöver dem.

Under rituella och högtidliga former kommer jag istället använda pengarna till en grupp människor som behöver det bättre än både min familj och universitetet. Behöver jag tillägga att jag inte kommer att flasha med en doktorsring för ungefär 400 getter?