Stafettpinnen går vidare

Hjälp! Jag har fått en stafettpinne från Lina. Läskigt! För det första var det rena turen att jag såg att jag hade blivit taggad. För det andra var det ingen lätt uppgift, men jag har funderat medan jag målat om därhemma. Så här ser utmaningen ut: Jag ska berätta vad jag

*Lyckats med

*Misslyckats med

*Vad jag låtsas

Skyll er själva, nu kör jag!

Lyckats med
Massor! Jag är verkligen så supernöjd med mig själv ibland (jag är ju inte helt svensk, så jag säga så utan att skämmas...). En av mina favoritlåtar är Cripple & the Starfish där Anthony & the Johnsons sjunger I'll grow back like a starfish. Så har jag valt att leva mitt liv, jag försöker och försöker tills jag lyckas vända mina nackdelar till en fördel. Jag vägrar acceptera bakslagen. Självklart är det viktigaste jag lyckats med i mitt liv är att föda och uppfostra fyra fantastiska medborgare. Så makalöst vänliga, trevliga, snygga, sociala, talangfulla, intelligenta människor får man leta efter (jag är ju inte helt svensk, så jag kan säga så om mina egna barn...).

Misslyckats med
Jag är superdålig på att misslyckas med saker. Inte så att jag aldrig gör misstag, jag bara vägrar se dem som misstag. Vad som än går fel, tycker jag alltid att det finns en lärdom eller fördel som jag inte såg först. Fruktansvärt påfrestande för omgivningen med den där trivselfacsismen men suveränt för egot.

Vad jag låtsas
Extremt lite. Jag tror inte på att låtsas. Mitt självförtroende sitter inte i nån yta och jag har råd att bjussa på baksidorna i mitt liv. Om jag kan vara det där lågvattenmärket som gör att folk orkar, så är det ok för mig. Jo, det där gick superdåligt, men visst vet du vad Elza gjorde? Det ser jag som en fördel. Vi människor är till för varandra, så enkelt är det. Utom de elaka människorna, förstås, de får inget av mig.

Jag måste poängtera att det här inte har något med nån sorts individual-höger-filosofi att göra. Jag anser inte att man är så sjuk som man gör sig eller att det bara är att rycka upp sig om man är deprimerad. Det här är bara mitt sätt att hantera livet. Inte ett krav jag har på andra. Jag har inte särskilt höga krav på vare sig mig själv eller andra. Istället tycker jag att nästan alla människor är jätteduktiga. På allvar. Det finns några undantag men de läser ändå inte den här bloggen.

Nu ska stafettpinnen vidare. Och just nu, i slutet av maj, är jag så fruktansvärt less på skenheligheten, etnocentrismen, trångsyntheten och positionerandet i akademin. Så jag tänker skicka denna stafettpinne till Sveriges roligaste bloggare - Judasevangeliet.