Svår balansgång

Agenda i Svt visade ett reportage om sexuella förövare på nätet där några journalister som har utgett sig för att vara unga flickor och blivit kontaktade av vuxna sexuella förövare. Jag är fullständigt allergisk mot den här typen av reportage, där journalisten med nyvaken förfäran säger att "jag hade ingen aning om att det var så här" och "det var som ett stim hajar som kastar sig över unga flickor". Välkommen till verkligheten, men stå för f-n inte och skylta med att du inte har varit där förut! Det blir den värsta sortens socialpornografi. Man får se till att få utlopp för den typen av drifter genom att hyra en film om folk det är synd om, inte profitera på riktiga tragedier. Det är lika sjukt otidsenligt som när tv skickar Carola till Sydafrika för att samla in pengar till fattiga barn. Det finns inte ord för hur dumt och kontraproduktivt det är. Det kan möjligen passera för underhållning om man är den morbida typen men som kunskaps-tv får det underkänt. Jag tror rent av att det kan klassas som fördummande eftersom den avsky och förfäran man känner står ivägen för en kontextualisering av det man fått upp ögonen för.

Nu fanns det ändå en poäng med inslaget i Agenda eftersom de hade folk i studion som kunde tillföra kunskap. Åsa Landberg, psykolog på Rädda Barnen säger att det som krävs idag är bland annat:

• Fler vuxna ute på nätet, framförallt poliser som agerar mot det som redan är olagligt.
• Mer kunskap hos föräldrar och skolpersonal.

Och jag kan bara hålla med. Kunskap är det som krävs, och det är den typen av kontextualiserade kunskap som jag pratar om i min avhandling. Inte myter som reproduceras utan tanke. Många av de tankar som ventileras vid kaffebord och i mer seriösa sammanhang är faktiskt inte baserade i vetenskaplig kunskap utan frukter av gissningar, antaganden och ryktesspridningar.