Det finns inget klokt att säga

Fick en fråga från Annette om jag kunde säga något klokt om massakern i Finland. Egentligen finns inget klokt att säga mer än det som t ex Simon Lindgren skrev igår. Det är för övrigt väldigt tyst i de bloggar jag bevakar om denna senaste massaker. Kanske för att hela historien andas något annat än V-Tech och Jokela där våra fördomar om särlingen som till slut tappar greppet fick näring. Jag ägnar mig dessutom aldrig någonsin åt att genomsöka nätet efter obehaglig information av något slag, jag har andra metoder för att söka kunskap om detta, metoder som inte innebär att jag dagtingar med mina värderingar. Så jag kan inte kommentera det enskilda fallet, helt enkelt för att jag inte kan tillräckligt mycket om det och inte ser det som min roll att veta mer än så. Däremot är jag intresserad av att vi för debatten på en annan nivå än den rent privata och enskilda. Jag skulle vilja att vi diskuterar hur uppväxtförhållanden påverkar oss, hur skolan kan bli ett helvete på jorden för vissa, hur maktlöshet kan framkalla psykisk ohälsa, hur vi vuxna blundar för det obehagliga, hur pennalism fungerar (och då menar jag inte det som kallades kamratuppfostran utan vuxna som inte klarar av att barnen har det bättre än de själva hade, jfr Bauerlein - lyssna på vad han egentligen säger!). Och dessutom, en sak som jag retat mig på de senaste veckorna - vår nordiska vapenkultur. Det blir så uppenbart i älgjaktstider i Norrland eftersom lokaltidningen fylls av jaktreportage på lika många sidor som sport, dvs fem gånger så många som kultur och nöje. Det är en fullständigt icke ifrågasatt kultur där det ses som gulligt att små barn skolas in i vapenhantering. Vi är rätt bra på att kritisera självförsvarsargumenten för att äga vapen i USA, med all rätt, men döda-kulturen i våra egna skogar går rätt fri från granskning.

Det finns många och komplexa orsaker till att en ung människa väljer att avrätta medmänniskor och därefter ta sitt liv. En bidragande orsak kan även vara att han haft tillgång till internet och vuxit upp med våldsfilmer, jag vill inte att vi ska lägga locket på när det gäller sådant. Men att reducera en människas svåra lidande till något så enkelt som följden av att han tittat på film eller använt internet är skamligt både för den som uttalar det och alla dem som drabbats. Om något, borde vi välkomna den öppenhet och tydlighet som Youtube skapat i den här frågan. Vi borde vara tacksamma för att vi kan se det otäcka, se hur fruktansvärt dåligt mördaren mådde veckorna innan han dödade och dog. Det kan hjälpa oss att avslöja allvarliga mänskliga problem, enbart genom att vi får sym på dem. För var vill vi ha vår fiende? Där vi kan se och bekämpa honom, så klart.