Släpp ljus och luft i unkna sovgemak!

Det var roligt, och ovanligt, att få så många kommentarer till inlägget om studentertyckertill.se. Vi svenskar är ju lurkers mest troligt därför att det passar vår stil i övrigt ("ska vi snacka eller ska vi supa?") och det tycker jag är sympatiskt - man skriver när man har nåt att säga, inte bara för att höras. Nu fanns det iallafall mycket att säga.

Det finns två perspektiv som saknas i kommentarerna, tycker jag. Det första är maktperspektivet, man måste förstå att lärare och elever har en relation som inte är jämlik ur maktsynpunkt och som kanske inte ens bör vara det. I alla maktrelationer måste den som har mest makt vara noga med att inte missbruka makten, i de fall där man tycker att det är viktigt, som t ex i en lärandesituation. Det finns folk som, oavsett var de befinner sig i hierarkier, säger vad de tycker men det är inte regel. De flesta människor är mycket känsliga för just maktrelationer och var de själva befinner sig i förhållande till andra och agerar utifrån detta. Internet kan då bli en arena för att uttrycka sånt som man borde kunna säga men inte kan eller vågar. Förutsatt att man tycker att det är bra att alla typer av människor får säga vad de vill säga, borde detta ses som en positiv utveckling.

Det andra perspektivet som saknas är läraren som professionell person. Det har alltid kommit känslomässiga reaktioner på den här typen av verktyg, tänkta att utvärdera lärare. När man lanserar verktyg för att betygsätta läkare blir det inte samma debatt och åtminstone en av dessa finns kvar - Doktorsguiden - medan studentertyckertill.se försvann snabbt. Vi kanske har lättare att se läkare som professionella yrkespersoner och patienter som kunder och då blir det naturligt att kunden kan utvärdera och betygssätta tjänsten eller varan. Varför är inte elever kunder? Eller studenter? Elevernas föräldrar kunde även ses som kunder när barnen är små. Av någon anledning är läraryrket fortfarande kopplat till mig som person; det är jag som ÄR en bra lärare. Som om det var min personlighet att vara bra på mitt jobb, inte att jag har utbildat mig och skaffat mig erfarenhet. Och mycket riktigt ser många lärarutbildningen inte som en utbildning utan som något man ska ta sig igenom för att få börja jobba som lärare. Och då först får man göra det man vill. Återigen lärare som ett personlighetsdrag snarare än ett yrke. Det här kan vi ändra på genom att arbeta med yrkets professionalisering och det är synd att ett lärarfack går ut så hårt mot studentertyckertill.se istället för att hjälpa till i professionaliseringsprocessen. Vi som är lärare behöver stöd i den utvecklingen och det främsta stödet handlar att få hjälp med tänkandet kring vårt yrke. Planering, undervisning och rättning tar all arbetstid och lite till i anspråk vilket bara gör att utvecklingen på en metanivå står mer eller mindre still. Där kunde facket hjälpa till och lägga tid på att filosofera kring yrket och inte rusa åstad som en nackad höna och bidra till fördumningen.

Och ja, det mesta mår bra av att komma ut i ljuset. Släpp ljus och luft i unkna sovgemak, som Hjalmar Gullberg skrev i Kärleksroman. Han pratade om en annan tid och andra rum men den fungerar lika bra idag.