Domarkurs

Igår hade jag säsongens sista domarkurs, vilket för övrigt var säsongens sista resa över huvud taget. Ingen som inte har arbetat som kringresande föreläsare och forskare i flera år förstår hur skönt det är att det var sista gigget för i år. Inga fler kalla, dragiga flygplatser, inga fler hotellrum där man måste sitta alldeles ensam, och massor av tid på hemmaplan för att ha ett privatliv och utföra sitt egentliga jobb. Jag ska förhandla om till nästa termin: inga föreläsningar om det inte är väldigt speciella omständigheter. I år har jag haft 25-30 % av tjänsten som kringresande! Helt sjukt. Men det är så roligt att vara ute, alltså när jag väl kommit fram och det är dags att föreläsa. Jag vill ju att alla ska få veta det jag vet och det finns inget bättre än att ha en grupp framför sig som ivrigt antecknar. Det blir liksom slutmålet för forskningen.

Domare är en intressant grupp att föreläsa för. De har en yrkesmässig relation till elände så inget verkar chocka dem. När det gäller lärare känner jag ofta att jag måste hålla igen när jag t ex berättar om Alexandramannen men för domare är sjuka personer och grova brottslingar inget nytt. Man kan liksom diskutera sakernas väsen, inte börja med att sucka över hur hemskt livet är. Om ni förstår hur jag menar. Jag är ju själv lärare så jag tillhör ju den chockade gruppen som knappt kan föreläsa om det här utan att börja gråta själv. Men gråtandet leder ju inte framåt så det är bra att det finns folk som kan hantera elände mer professionellt. Dessutom lär jag mig så otroligt mycket varje gång jag träffar en ny yrkesgrupp, det sipprar över lite av deras kunskap genom de frågor jag får, både under föreläsningen och vid rasterna.

Så jag tackar alla som har hyrt in mig och alla som har lyssnat och alla som har diskuterat och kommenterat. Men nu är det över, som Varan-TV skulle ha sagt.