torsdag, november 06, 2008

Om livet 4

Ytterligare en sak som Katia Wagner beskriver i Alexandramannen är hur vi i Sverige har nöjt oss med den kunskap som frivilliga krafter har kring unga och nätet. Det är sorgligt att vi först 2008 har fått en utlysning om forskningsmedel gällande just unga och nätet. Nu är inte ens Unga nätkulturer inriktad på säkerhet för unga nätanvändare utan har ett bredare fokus, så egentligen väntar vi fortfarande på en sån satsning. Nu kan man hävda att intresserade forskare kan söka medel från de stora bidragsgivarna för sån forskning utan att det finns en särskild utlysning men utlysningar kan användas politiskt för att styra forskning mot prioriterade områden. Annars blir vi hänvisade till frivilliga krafter och deras goda vilja.

She said "I gotta go, but my friend can stick around".


Etiketter: , ,

3 kommentarer:

Klockan 9:16 fm , Anonymous Lotta sa...

Nu måste jag läsa Alexandramannen! Förstår att den har fler bottnar och dina reflektioner kring unga och genus generellt är också viktiga att knyta an till nätkulturer!

 
Klockan 9:16 fm , Anonymous Lotta sa...

Nu måste jag läsa Alexandramannen! Förstår att den har fler bottnar och dina reflektioner kring unga och genus generellt är också viktiga att knyta an till nätkulturer!

 
Klockan 7:42 em , Anonymous Mats sa...

Det är en lysande bok som låter läsaren tänka och reagera utan pekpinnar. Just för att den avstår ifrån att moralisera är den så effektiv.

Katia har föreläst på Lärarutbildningen i Malmö och det var verkligen uppskattat. Efteråt arbetade de med att kartlägga ungas mötesplatser på nätet
http://lumaol.wordpress.com/2008/09/19/vad-ar-det-som-hander-pa-natet/

Samtidigt diskuterade vi faran med privatspanare som på lösa grunder presenterar statistik som vetenskapliga sanningar.

 

Skicka en kommentar

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida