Where are the kids?

Ibland händer det att en kulturupplevelse ger svaret på en fråga jag har grubblat på länge. Det hände mig på annandagens punkspelning. Plötsligt blev jag helt säker på hur jag skulle göra, det var som om AC4 talade till mig från scenen. Hade jag varit skrockfull hade jag tolkat det som tecken i skyn eller nåt liknande men jag tror helt enkelt att min hjärna var förberedd på att ta emot och tolka en annan persons syn på livet så att jag hade nytta av den. Så nu har jag bestämt mig för några saker när det gäller jobbet. Och eftersom det är nyårsafton är det väl lämpligt att göra en lista så att det ser ut som nyårslöften.

1. Jag hoppar av KK-stiftelsens verkställande utskott för IT i lärarutbildningen.
2. Jag ska skriva utav bara den under vårens första månader. Skriva klart boken och alla de artiklar jag lovat att skiva till några antologier som jag hoppas ska täppa igen de luckor som finns i bokhyllorna. Om planerna håller får jag sjukt mycket publicerat under 2009 men det är ju delvis sådant jag redan har skrivit som har samlats i ketchupflaskan.
3. Och jag höll på att glömma det roligaste: jag kommer att skriva en krönika varje månad i Computer Sweden under våren!
4. Sen ska jag turnera väldigt sparsamt. Om det dyker upp extremt intressanta talaruppdrag under senare delen av våren kan jag tacka ja, men då ska det vara ruggigt viktigt. Annars kommer jag att sitta hemma och skriva när jag inte är ute och springer längs älven. Fokus kommer att ligga på barnens situation och flickornas i synnerhet. Jag blir så trött på ungdomsforskning som inte handlar om ungdomar!
5. Och jag kommer aldrig, aldrig att stå längst bak på scenen och fotografera pojkarna! Det finns andra roller. Tro mig, jag har testat.

Så här säger AC4: