Anonymitet på nätet

Jag skriver just nu på inte mindre än fem artiklar och flera av dem berör anonymitet på olika sätt. En av dem skriver jag ihop med Petter Bae Brandtzaeg som jag debatterade tillsammans med i norsk radio för ett tag sedan. Fast vid det tillfället kände vi inte varann och vi har ännu kvar att träffas i riktiga livet. Hur som helst, idag skriver Simon på Infontology (som jag för övrigt också lärde känna över nätet innan vi träffades på riktigt) om en artikel om just anonymitet, där en av författarna är Brandtzaeg. Diskussionen handlar om huruvida det är en vettig slutsats att man inte bör vara anonym på nätet. Jag kan hålla med Simon om att det är lite märkligt att dra den slutsatsen av materialet som säger att man uppför sig bättre i miljöer där man vet vem de andra är och de andra alltså vet vem jag är. Det är ju inte grejen. Självklart vore internet en bättre plats om alla talade om vilka de var och kunde stå för allt de gör. Men då pratar vi fortfarande bara om välartade barn som har ett bra nätverk och som inte far illa i riktiga livet. För andra kan anonymiteten vara oerhört viktig. Ett barn som misshandlas hemma måste kunna skicka en anonym fråga till ett forum eller till Ungdomsmottagningen, det är alldeles självklart.

Jag är helt inne på Brandtzaegs linje om att anonymitet inte är något vi nödvändigtvis ska kräva av våra barn men jag tänker mer på om det verkligen är ett skydd för barn att vara anonyma på nätet. Idag vet vi att det inte finns stöd för de tidigare antaganden att den som lämnar ut personlig information på nätet är mer sårbar än andra. Mer om det i mina alla artiklar, jag återkommer när de finns att läsa.