Är det för att barn är så svåra att knäcka som vuxna måste slå dem så hårt?

Rubriken har jag stulit från Malin Ullgren i DN som avslutar sin recension av Sofia Rapp Johanssons bok Tills skulderbladen blivit vingar med just de orden. Jag tror att hon är inne på något oerhört viktigt när hon formulerar den frågan. Är det för att barn är så svåra att knäcka som vuxna måste slå dem så hårt? Varför är det så svårt att låta barnen vara subjekt? Varför måste de vara objekt för vår forskning, för våra insatser, för vår oändliga välvilja? Jag kommer inte att vara mer konkret än så här just nu, ni får fylla i figuren själva med era egna erfarenheter. Det brukar ju vara så med romaner där man kan misstänka att det finns en verklighetsbakgrund att folk läser in sig själva eller folk de känner i karaktärerna fast de kan ha helt fel. Så jag tänker mig att alla som läser detta har egna funderingar som fungerar som exempel på när barn är subjekt eller objekt och bara kan fylla i strecken mellan prickarna. Om inte, kan det säkert bli en artikel av detta så småningom.